Början på ett mediakrig om mångkulturen?

För bara sju, åtta år sedan såg jag tiggare på utländska städers gator som något förnedrande, främmande, beklämmande. Nu är de inventarier också på svenska gator.

I vårt bostadsområde hade vi 35 inbrott på en vecka.

I förorten bilbränder. Gängmord. Handgranater. Parallellsamhällen. Hederskultur. Fattigpensionärer. Sjukvårdsköer. Biblioteksbråk. Kaosskolor. Gruppvåldtäkter. Mina döttrar som inte kommer att kunna röra sig så fritt som jag i unga nätter. Den tanken ger ingen ro.
Mycket är fortfarande bra i Sverige, men mycket har också blivit sämre, på kort tid. Så frågan växer: Kan utvecklingen vändas? Om inte, kan och vill jag på sikt stanna här? Betala mer och mer för mindre och mindre. Jag är inte ensam att undra. När ett samhällskontrakt bryts blir till sist bara de mest arma kvar, de som inte kan lämna.

Jag har aldrig varit den som ger upp dem jag älskar. Men insikten om livets korthet växer och med den en längtan att dra. Bli kvar på heltid där problemen inte är mina på riktigt och solen värmer mina tankar. Den tanken kastar alltmer ankar inom mig, när jag till bilradions mörka inrikesnyheter står och sammanbitet skrapar bort vindrutans isrosor.

Wetterberg noterar i Expressen (19/4) flera trender som på ett oroande sätt påminner om situationen för trettio år sedan: ”Ekonomin går som tåget, men produktiviteten är låg och de strukturella bekymren har hopat sig. Fastighetspriserna har rusat – den gången på kommersiella fastigheter, nu för bostäder.” Till detta adderar han observationen att även bnp per capita håller sig på en oroväckande låg nivå, till och med under nivån för stagnationsåren på sjuttiotalet.

Således: en ny kommission, som gör en fackmannamässig och övergripande samhällsanalys och spaltar upp förslag till reformer.
[...]
Det är konstruktivt tänkt. Även om det kan nämnas att Wetterberg missar ytterligare likheter och likaså skillnader mot sjuttio- och nittiotalets kriser, fast på annat plan än det ekonomiska. Liksom på sjuttiotalet finns idag till exempel en påfallande svärta i samhällsstämningen. Tanken att jorden skulle gå under antingen medelst kärnvapenkrig eller miljöförstöring vilade som en tung skugga över Sverige. Framtidsoptimismen var över huvud taget låg – även då.

Men vad som inte lät sig märkas då och endast fanns som vagt bakgrundsackord under nittiotalet var dagens föreställningar om att kulturella motsättningar hotar sammanhållning och välstånd. I vilken mån de har fog för sig är en sak för sig, men finns, det gör de, och präglar atmosfären. Och i sak är det svårt att bortse från en samhällsaspekt som saknas i Wetterbergs uppräkning av reformpåkallade områden. Det är effekterna av den migrationspolitik som har förts och som allt förre politiker vill kännas vid men tvingas förhålla sig till.

Skall en ny Lindbeckkommission tillsättas vore det i den änden inte trovärdigt att blunda för de kostnader som migrations- och integrationspolitiken inneburit och kommer att innebära.

Inte minst vore det välgörande för debattklimatet om hela detta känsliga frågekomplex underställdes en öppen och saklig genomgång av en kommission med mandat och kompetens.

Ganske vist har vi mildt sagt ikke svenske tilstande, når det gælder debatten om islam og indvandring, men det havde vi engang. Og den fælles journalistiske front, som blev dannet dengang i 80’erne, har bestemt været medvirkende til den misære, vi står med i dag.

De svenske medier har haft så travlt med at skjule sandheden, har man vidst, at der stak noget under. Iveren efter ikke at sige for meget og ikke at sige noget forkert har indimellem givet sig groteske udslag, og hvad værre er, ofte har man set voldtægtsofre bliver straffet dobbelt, fordi samfundet vendte dem ryggen og ikke ville vide af forbrydelsen, fordi den ganske enkelt ikke passede ind i det på forhånd bestemte verdensbillede. Mens et klask i bagdelen har været nok til at fælde magtfulde mænd, der har måttet løbe spidsrod gennem pressen og se deres karrierer lagt i ruiner af #MeToo-kampagnen, så har de – især mellemøstlige – mænd, der i grupper har voldtaget piger på gaden, været sært forskånet for kritik fra både medier og feminister.

Växjö Moskén som vill proklamera sin extrema ideologi över Växjö avslöjas idag med sina antisemitiska och hatiska meddelanden på sin officiella facebooksida. Bilderna kommer förmodligen tas bort snart och de kommer att misstänkliggöra min översättning. Jag står för översättning som kan också kontrolleras av flera oberoende källor.

”Allmosorna för Alfiter kommer att samlas in i år för våra familjer i Palestina Gaza må Gud bevara, och svika judarna Guds fiender”

”Han låtar sin dotter klä sig vad hon vill av nakna och västliga kläder med motiveringen att hon är ung. När hon bli äldre kan han inte rätta till henne. Lär era döttrar att klä sig anständigt sedan barndomen”

Bli kvar på heltid där problemen inte är mina på riktigt