Början på ett mediakrig om mångkulturen?

”Om fem år är terrorismen inte längre något problem”
Jihadister gör bara uppror mot föräldrarna – de är inte styrda av ideologiska motiv. Och om fem år är dagens inhemska terrorism inte längre ett problem i Europa. Den franske forskaren Olivier Roy vänder upp och ned på våra etablerade föreställningar om radikal islamism.

Olivier Roy, en av världens mest kända terrorforskare, har inför sin nya bok "Jihad och döden" (Daidalos, 2018) analyserat hundratals filmer och intervjuer med ett fransktalande attentatsmän för att förstå deras identitet och motiv.

Den 68-årige fransmannen både överraskar och förargar opinionen med sina forskningsresultat. Hans rön omkullkastar nämligen starkt etablerade uppfattningar om terrorismen och dess ursprung. Men Roy är ändå bestämd i sin uppfattning om dagens moderna terrorism i Europa:
Islam i sig är inte orsaken till terrorismen eller någon självklar ideologi. Någon ideologisk grund har nämligen inte de flesta av dagens IS-krigare på vår kontinent. Och terroristerna dödar inte i Guds namn. De vill döda just för att sedan själva dö.

Samtidigt vill Olivier Roy inte överdramatisera utvecklingen av terrorismen i en nära framtid i Europa. På sikt tror han att fenomenet med unga födda i Europa som lockas till terrorism, kommer att försvinna.
– Ja, inom ungefär fem år, så finns dagens inhemska terrorism inte kvar i Europa, säger han överraskande. Då har andra generationens invandrarbarn fått andra saker att tänka på och lämnat plats åt en ny generation.

Den förment oöverbryggbara konfliktlinjen mellan ”vänster” och ”höger” visar sig idag inte alls vara särskilt svåra att lägga på hyllan. På vänsterkanten jagas man således den växande skaran kättare som inte riktigt förstår att ”socialism” betyder religionsvurmande, FN:s mänskliga rättigheter och att uppfostra arbetarklassen i humanistiska värderingar. Usch, säger man, dessa som inte jamar med är ju i praktiken värre än nazisterna; varför kan de inte åtminstone vara lite civiliserade, som liberalerna är?

På högerkanten jagar man den växande skara kättare som är precis lika elaka, inhumana, och onda. Usch, säger man, dessa som inte jamar med är ju i praktiken värre än kommunisterna. Varför kan de inte åtminstone vara lite civiliserade, som våra bekanta i den antirasistiska, humanistiska och toleranta vänstern?

Det börjar verkligen bli tydligt att dagens ”humanistiska” twittersocialister inte har några som helst problem att samsas med renodlade nyliberaler, om det är vad som krävs för att släppa en ny karriärsfrämjande antologi. På samma vis har den ängsligt ”städade” delen av borgerligheten inte några problem med att sjunga i takt med nyvänsterns allt aggressivare kulturradikalism, om det är vad som krävs för göda narcissismen, att tala om bristen på brinnande julgranar och hur framtiden är global och tolerant och att man själv minsann är den mest globala och tolerant av dem alla. Kaka söker fortfarande maka, således.

Kalla mig cynisk, men i ett läge där SD:s valkampanjsfilm har drygt en halv miljon röster krävs det inte någon överdriven fantasi för att se tangentens riktning. I supermakten USA lägger man ner pengar på hangarfartyg och debatterar militärens budget; i den humanitära stormakten står istället striden om vem som ska betala - och leva med konsekvenserna av - de senaste årens humanism.

Staten skjuter över ansvar på kommunerna, som i sin tur försöker skjuta över ansvar på andra. Men vem kommer i slutändan att få betala? Vad händer i nästa lågkonjunktur? Och hur vänder Sverige den numera helt uppenbara ökningen av osäkerhet och kriminalitet i det långsamt uppluckrade våldsmonopolets följd?

Oxfam har nyligen visat att den rikaste procenten av mänskligheten tar hem 82% av hela den ekonomiska tillväxten. Den här gruppen utgörs till stor del av en oerhört mäktig angloamerikansk oligarki och deras högsta tjänstemän.

De växande stora privata förmögenheterna har även lett till ökad politisk makt för de rika oligarkerna. De förfogar idag över tillräckligt stora ekonomiska resurser för att kunna skaffa sig ett snabbt växande politiskt inflytande. Politiker kan köpas med löften om framtida guldkantade arvoden och andra ersättningar, på ett sätt som ingen lagstiftning kommer åt. Det är ur denna koncentration av makt till några av världens största företag och förmögnaste personer som globalismen har vuxit fram.