Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Viljan att vara god har överskuggat allt
[...]
Från början hade jag liksom många av mina kollegor en härlig känsla i magen. Vi fick hjälpa dessa föräldralösa och vilsna barn på vift i världen. Vi fick vara goda, ju mer sorgesamma historier som målades upp för oss desto mer viktiga blev vi.

Jag minns särskilt en ung man från Afghanistan, som lågmält men målande berättade om hur hans pappa dödats för sin politiska uppfattning. Hur nu även han själv ertappats med kommunistiskt material och tvingats fly hals över huvud. Detaljerat om hur onda smugglare flyttat hela gruppen flyktingar med lastbil, till fots genom djungler, han visade det stora ärret på armen där han skurits av en rysk fångvaktare som bevakat en bit av resan.

Han var 16 år, och trots att vi nog alla tyckte att han både såg äldre ut och betedde sig som en vuxen man så såg vi ingen anledning att misstro honom. Vilka var vi, att ifrågasätta ålder eller historia? Förresten ville vi inte ens göra det, för att hans hemska historia gav oss en tro på både vår egen och Sveriges godhet. Vi som kunde hjälpa honom och de andra som varit med om allt detta, vi kunde sova gott om nätterna. Våra ungdomar var höjda utom allt tvivel.

Den unge mannan med historien fick sent omsider permanent uppehållstillstånd. Även på den tiden tog det väldigt lång tid, han bodde på grupphemmet i över ett år. När han lämnade behövde han bikta sig. Han efterlämnade ett långt handskrivet brev till sin kontaktperson, som råkade vara jag. Han bad om ursäkt för att han ljugit, att i princip inget av det han sagt var sant. Ärret på armen hade han tillfogat sig själv, några månader senare hade han fått pass och reste till familjen i Pakistan för att gifta sig med sin trolovade.

Å ena sidan var jag glad för hans skull och för förtroendet, å andra sidan kände jag mig oerhört korkad. Allt eftersom månaderna och åren gick, uppenbarade sig fler och fler liknande händelser med andra ungdomar. En 21-åring hade varit på semesterresa hos en vän i Stockholm, som övertalat honom om att söka asyl som ensamkommande. Säg att du är 16, de tror på allt! En tredje var på flykt från Norge, där han bott som ensamkommande i ett par år men ledsnat. Svenska myndigheter vägrade följa ens de mest uppenbara spår på exempelvis Facebook.

Ett återkommande problem som inte gick att blunda för och som vi var tvungna att hantera var åldern. 2010 skrev jag min första artikel i ämnet, kollegorna nickade instämmande. Att många ensamkommande var vuxna, var en offentlig hemlighet. Jag menar att alla som jobbat med ensamkommande känt till detta. Har man inte sett det, så berodde det på ideologiska skygglappar. Viljan att vara god, var större än förmågan att tro sina egna ögon.

Migrationsminister Tobias Billström visste det, och såg det även ur ett ekonomiskt perspektiv. Han påpekade vid ett besök i Skellefteå 2010 att det var problematiskt att den procentandel som de ensamkommande utgjorde, tog en så orimligt stor del av migrationsbudgeten. Det året kom det 2 393 asylsökande som sade sig vara under 18. Fem år senare var siffran 35 369, men då hade Billström redan fått lämna sin post efter att ha pratat om volymer.

Inom ett år hade Sverige gått från att räddhågset vägra ifrågasätta grå hårstrån och rynkor, till att nitiskt och nästan maskinellt bli bäst i Europa på att nästan utan felmarginal skriva upp afghaner i ålder.

Och när närmare 10 000 åldersbedömningar utförts och över 80 procent befunnits vara vuxna, så föreslår regeringen plötsligt att alla som testats nog ändå kanske ska få sina beslut omprövade som barn men bara om de kommit innan 24 november 2015 och fått vänta mer än 15 månader på att få sin sak prövad. Varför vill regeringen tillbaka till en politik som bygger på känslor men trotsar all logik och erfarenhet? Ett system som återigen belönar lögnerna som är själva orsaken till att utredningstiderna blivit orimligt långa. Ett system som ger ihåliga löften och ännu längre väntan.
[...]
Hur ska jag förklara det systemet för mina ungdomar, och hur kan jag försvara det? Den goda viljans och de stängda ögonens system.

Den 55-årige Jordan B Peterson har på sätt och vis blivit en fadersgestalt för många unga män. Hans budskap är inte att de duger som de är, utan att de har ett högre syfte. Att de ska plocka upp sin börda och bära den som en man. Till skillnad från den feministiska föreställning som dominerar offentligheten, om en destruktiv manlighet som måste fördrivas, menar Peterson att män måste möta sina mörka sidor och lära sig kontrollera dem. De kan inte förnekas, men de kan tyglas.

Peterson tar fasta på att livet är ett lidande. Identitetspolitikens ideologier har gemensamt att de påstår att lidandet beror på att någon förtrycker dig. Ondskan är någon annan. Deras politiska krav på världen – på trygga rum och frånvaron av så kallade mikroaggressioner – handlar om att reducera lidandet till noll. Så länge lidandet är kvar, betyder det att förtrycket är intakt och att de onda är kvar vid makten. Men Peterson menar i stället att lidandet är en del av livet som vi alla måste hantera. Börja med dig själv och arbeta med dina egna tillkortakommanden, innan du försöker förändra världen.

– I den kristna tron är varje individ ansvarig för sitt eget mörker. Fördelen med det är att mörkret ses som något som finns på insidan, i stället för på utsidan. Så fort du rör dig bort från den tron blir du den gode, ihop med alla som tycker som du, medan ondskan förläggs någon annanstans.

Men åter till Bibeln. Jordan B Peterson anser att man behöver vara rotad i en levande mytologi för att må bra psykiskt och andligt. Myter som funnits så länge som de i Bibeln har en darwinistisk sanning i sig. De har visat i tusentals år att de skänker mening till människor. Medan kungariken och imperier fallit har Bibelns myter bestått och fortsatt svara på existentiella och etiska frågor. ...

– När allt är ostadigt, så letar du efter grunden. Bibeln är en fortlöpande historia om människans natur och hur man ska leva ett värdigt liv ställd inför livets tragedi. Det är resultatet av vad vår fantasi kollektivt har brottats med i tiotusentals år. För mig är grunden – det kristendomen har fått rätt – individens gudomlighet.

– Idén om den gudomliga individen står i centrum för vår lagstiftning. Vi är mottagare av det här moralsystemet. Vi lever inom dess skyddande gränser. Och nu gör vi allt vi kan för att förstöra det så snabbt som möjligt.

Svenska kyrkan, vår gamla statskyrka, överväger att byta ut könspronomen i sin gudstjänsthandbok. På vissa ställen har man exempelvis ändrat ”herren” eller ”han” till ”gud”, som ett steg i att ha ett mer inkluderande språkbruk. Vad tänker du om det?

– Det visar att personerna som styr kyrkan inte har någon aning om vad någon av kristendomens doktriner innebär. Så enkelt är det. Tanken att du lite nonchalant kan skriva om dessa gamla texter är så intellektuellt narcissistiskt. Det är den sataniska frestelsen av det ohämmade och obundna intellektet. Det var precis vad John Milton varnade för i Det förlorade paradiset (1667). Man skriver om för att anpassa till de just nu rådande uppfattningarna.

– Allt det kommer att göra är att snabba på förstörelsen av kyrkan. Jag tror ärligt talat att det är vad detta syftar till faktiskt. Kyrkan är ju ändå bara en patriarkal konstruktion som har förtryckt kvinnor i evighet.

Varför ska det anses skamligt att vuxna tillfälligt bor i en vinterbonad husvagn när bostadssituationen på många sätt är hopplös? Byggarbetare bor i husvagnar. Marit Paulsen, tidigare folkpartistisk europaparlamentariker, blev folkkär bland annat för att hon och maken Sture föredrog sin husvagn framför hotell.

Regeringen använder tvångslagstiftning för att skjuta ifrån sig ett växande problem som orsakats av nationell migrationspolitik helt utan konsekvensanalys. Det kommunala självstyret har djupa historiska rötter i vårt land och värnas i grundlagen. Att lokalpolitiker inte reduceras till statens marionetter är förutsättning för ansvarsutkrävande i en levande lokal demokrati. Men vem orkar vara kommunpolitiker om man tvingas svika löften till väljarna och inte klarar av att hålla budgeten?

Det är uppenbart att anvisningslagen borde avskaffas eller modifieras. Det är orimligt att Migrationsverket inte för en lyhörd dialog med kommunerna om hastigheten och omfattningen av mottagandet. Detta borde de göra, inte minst med tanke på att anhöriginvandringen ökar. Staten upphör dessutom med alla ersättningar efter två år, och då är tanken att de nyanlända har samma ansvar som andra att på egen hand hitta tak över huvudet. Frågan är var dessa nya svenskar ska bo efter 1 mars 2018 då de första kortidskontrakten löper ut?