Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Rakhmat Akilov, som nu åtalas för bland annat terroristbrott och försök till terroristbrott, sökte asyl 2014 under namnet Rahmatjon Kurbonov. Han hävdade då bland annat att han torterats av uzbekiska säkerhetstjänsten efter att ha deltagit i en Första maj-demonstration med "duvor och barn av olika nationaliteter som höll hand". Migrationsverket avslog hans ansökan 2016 med motiveringen bristande trovärdighet. Men det betydde ju inte att Akilov lämnade landet. För här inträder en sorts migrationspolitisk kurragömmalek: den som får avslag ges ymniga möjligheter att gömma sig innan utvisningsärendet överlämnas till polisen, som efterlyser vederbörande. Hade Akilov varit en fri man i dag hade han kunnat lämna in en gymnasieansökan och därmed sluppit lämna landet.

Rakhmat Akilov gick under jorden. Sveriges riksdag har givit människor starka incitament att kliva in i skuggsamhället. Efter bara fyra år kan man söka asyl på nytt. Som så kallad papperslös har man dessutom tillgång till sjukvård, och har man barn kan man i flera kommuner få försörjningsstöd och hjälp med bostad.

Akilovs tid i Sverige blottlägger brister på punkt efter punkt. Den visar på en migrationspolitik som har gått över styr och på ett utbrett fusk kring falska adresser och identiteter.

Rakhmat Akilov har givit terrorn i Sverige ett ansikte. Men Säpo räknar med att det finns 3 000 våldsbejakande extremister i landet. Det säger något om den utmaning vi står inför. Politikerna har vaknat till, men det återstår fortfarande mycket att göra.

Flyktingar bör få vård

Socialminister Göran Hägglund vill ge gömda flyktingar chansen att få samma sjukvård till samma pris som övriga svenskar. Så kräver också socialstyrelsen. Men migrationsminister Tobias Billström bromsar då det vore inkonsekvent ”att erbjuda dessa rättigheter till personer som olagligen vistas i landet.”

Billström hävdar att hela det svenska asylsystemet riskeras om gömda flyktingar skulle kunna besöka en mödravårdscentral som alla andra eller få sin cancerbehandling i tid. Det är naturligtvis inte sant. Sverige kan bibehålla ett system med reglerad invandring även om vi öppnar dörren till vårdcentralen för dessa flyktingar.

Problemet kan inte heller gälla pengar, speciellt inte när nu Anders Borg har skrutit om hur många miljarder som ska satsas på nya motorvägar. I dag ska gömda flyktingbarn behandlas precis som om de vore svenska medborgare, under förutsättning att de tidigare har sökt asyl. Dessa människors utsatthet och de hälsorisker de utsätts för är givetvis ingen nyhet. Tidigare s-regeringar borde ha ingripit, men nu är det Tobias Billström som helt enkelt måste ge med sig.

Jag ser det så här. Med en ansvarsfull politik hade Akilov inte varit här. Uzbekistan är en kustlös stat i Centralasien. Under 2000-talet har ändå 6645 asylsökande kommit därifrån, inte primärt för att Sverige är bäst lämpat att ta om hand uzbeker, utan på grund av att våra generösa regelverk har uppmuntrat till det. Så borde det inte ha fungerat.

Hade han ändå kommit hit, med en ansvarsfull politik, skulle han ha utvisats, eftersom en snabb kontroll skulle ha visat att han saknar asylskäl. I väntan på deportation skulle han ha suttit i förvar. Han skulle inte heller ha kunnat knyta några eventuella kontakter i Sverige, eftersom några jihadistiska miljöer inte skulle ha tillåtits växa fram. Med en ansvarsfull politik.

Akilov är en förväntad produkt av ett politiskt vanstyrt system.

Det har rått bred samsyn om migrationspolitiken. Den har bedrivits med de bästa intentioner, med mänskliga fri- och rättigheter som ledstjärna. Men i dess kölvatten har vi fått en växande mängd utanförskapsområden och en underklass efter etniska skiljelinjer. Här finns bland annat grogrund för den radikala islamism som är terrorns motor. Det har etablerats ett laglöst skuggsamhälle. I det rör sig hotfulla aktörer okontrollerat. Mycket talar för att problemen är permanenta.

Och det har gjorts med öppna ögon.
[...]
Ett stenkast från platsen för Akilovs dåd hade Johan Tobias Sergel sin ateljé från år 1786. Han var Sveriges främsta bildhuggare. Men man valde att utplåna huset för att uppföra Hötorgscity. På stället står i dag en humoristisk bronsskulptur, föreställande en päronformad Sergel, rest 1990. Så beter sig ett land som spottar på sin historia.

Stadskärnorna ödelades med de bästa intentioner, i tämligen bred politisk enighet och med stora kommersiella intressen bakom.
[...]
Det var alldeles nyss. Och nu har vi gjort det igen. Vi rev Klara igen.

Jag tillhör världens mest privilegierade. Även ett dåligt år har jag det bättre än de flesta. Även om vi har skapat ett, för all överskådlig tid, olösbart problem med islamistisk terror, kommer jag att känna mig hemma här. Och mina barn har aldrig upplevt annat.

Men om jag, i min upphöjda sits, känner mig så här bitter, hur ska det då inte kännas för den som är verkligt drabbad?

Den som ser sin trappuppgång användas för knarkhandel? Den vars tonåring rånas på mobiltelefon och jacka?

Eller den som förlorade ett ben på Drottninggatan? Den som förlorade ett barn?

En stund in i programmet beskrev programledaren, Belinda Olsson, även att Staffanstorps kommun blivit kritiserad för att man använt sig av ett vandrarhem ett par kilometer utanför tätorten till att placera nyanlända, eftersom kommunen saknat bostäder. Belinda Olsson vände sig därefter till publiken och siktade in sig på en man och ställde frågor till honom. Mannen bodde tillsammans med sin familj på vandrarhemmet och hade så gjort i sex månader. Mannen klagade på boendet och på att han hade svårt att integreras med tätorten Staffanstorp på grund av avståndet, samtidigt som Belinda Olsson intervjuade mannen så visades bilder från boendet.

Dagen efter den direktsända debatten får jag ett e-postmeddelande från avdelningschefen på Staffanstorps kommuns individ- och familjeomsorg. Hon skrev att hon ville informera om att Staffanstorps kommun inte hade placerat någon på boendet före den 22 november 2017. Alltså ungefär två månader före debatten, men mannen hade ju uppgett att han med sin familj bott där i sex månader.
[...]
Men vilken kommun hade då gjort placeringar där? Och varför hade inte SVT kontrollerat denna fakta? Nu fick Staffanstorps kommun klä skott för detta i direktsänd tv. Eller visste SVT om det?

Efter mailväxling med en researcher på SVT blev jag sedan uppringd av redaktören för Opinion Live. Han erkände att SVT visste om att mannen inte var anvisad till Staffanstorps kommun. Redaktören berättade att mannen var anvisad till Malmö Stad och att Malmö alltså haft mannen och dennes familj placerad där i sex månader.

Jag frågade redaktören varför de inte framfört denna viktiga sakupplysning i programmet, varför Staffanstorp därmed förknippats med det. Jag frågade också om han tyckte detta var god journalistik. Redaktören berättade då att de innan programmet hade diskuterat hur och om de skulle förhålla sig till detta faktum. Det mynnade alltså ut i att SVT ingenting nämnde om att mannen faktiskt inte hade någon koppling till Staffanstorps kommun. Inte ens ett ord, om detta avgörande faktum sa SVT.
[...]
Frågorna är nu många.

Varför bjöd man in Hillevi Larsson, som är riksdagsledamot för Socialdemokraterna i Malmö, att debattera Staffanstorps kommuns mottagande av nyanlända, samtidigt som man medvetet inte nämnde att Malmö Stad, som leds av Socialdemokraterna, låg bakom placeringen i fråga? Råder det någon politisk linje på SVT Opinion Live, som gör att man svartmålar en moderatledd kommun för placeringar som en socialdemokratiskt ledd kommun gör?

När man nu upptäcker denna typ av grova felaktigheter så undrar man hur vanligt är det med allvarliga fel inom SVT som aldrig uppmärksammas? Detta är uppenbart ett exempel på "fake news" och frågan är om man kan lita på SVT? Hur kommer SVT agera i stundande valbevakning senare i år?