Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Kabul framstår mer som en dödlig krigszon än som en stad. Personer som motsätter sig avvisningar brukar framhålla den här mörka bilden av Kabul. Men intressant nog är det få av de européer som påstår detta som har tillbringat så mycket som en dag i Afghanistan.

Det har jag gjort.

Jag har bott i Kabul i nästan tre år.
[...]
Jag lever mer eller mindre som en vanlig afghan, så jag vågar säga att jag har en ganska bra bild av vardagslivet i Kabul.

Jag har aldrig någonsin – inte en enda gång – varit rädd eller ännu mindre fruktat för mitt liv i Afghanistans huvudstad.

Kabul är inte det helveteshål som människor i Europa tänker sig.

Det är en mer eller mindre normal stad som inte är olik andra städer som jag har sett i den här regionen och på andra ställen. Inte vacker, inte på något vis speciell, men lång ifrån någon krigszon.

Livet är normalt och för det mesta precis som i andra länder i den här delen av världen. I basarerna tränger folk sig genom folkmassorna, hoppar ur vägen för karlar som kör varor fram och tillbaka i skottkärror eller försöker pruta ner gatuförsäljarnas eller affärsinnehavarnas priser på allt ifrån fårhuvuden till iphones.
[...]
Det finns ett nöjesfält med ett pariserhjul och andra attraktioner (där det senaste tillskottet är en restaurang i ett utrangerat flygplan), en djurpark och flera vattenparker (små jämfört med de europeiska). Man kan också titta på kricket, fotboll eller buzkashi (en traditionell sport där män till häst kämpar om ett huvudlöst getkadaver) eller besöka biljardklubbar, restauranger med vattenpipor (qaylun) och mycket mer.
[...]
De allra gladaste händelserna är antagligen bröllopen, där unga par spenderar en förmögenhet (även helt vanliga familjer lägger ned 20 000–30 000 dollar, försäkrar afghanerna mig) på en enorm fest där det inte är ovanligt med hundratals eller till och med tusentals gäster. De som har råd hyr festlokaler i så kallade bröllopspalats – gigantiska byggnader som har kitschig inredning och fasader som pryds av blinkande lampor som får de flesta europeiska julskyltningar att blekna.

Till dessa bröllop klär afghanerna upp sig. I Kabuls skyltfönster ser man prinsesslika klänningar, helvita för bruden och i andra färger för de andra kvinnorna. Bröllopen är också anledningen till att Kabul har så många skönhetssalonger, där man kan se enorma bilder på sminkade kvinnor – något som de flesta utlänningar antagligen inte skulle förknippa med Afghanistans huvudstad. På senare tid har det börjat dyka upp liknande inrättningar för män i stadens centrum, barberare som kombinerar en trendig stil med gammaldags logotyper med uppåtvridna mustascher och knivskarpa rakblad på ett hipstervis som tilltalar den modemedvetna afghanska ungdomen. Precis som piratkopiorna av designerjeans, t-shirts och de senaste smarttelefonerna i basarernas labyrinter.

Precis som alla andra städer har Kabul sina mörka sidor. Huvuddelen av stadens befolkning är alldeles för fattig för att ha råd med något av detta. De fattigaste lever och tigger på gatorna och lyckas precis överleva. Många har funktionshinder, inte sällan fruktansvärt förvridna och deformerade armar eller ben.

Arbetslösheten är ett så stort problem att de flesta afghaner som vill fly eller som redan har flytt säger att det är den totala bristen på arbetstillfällen snarare än kriget som avgjort deras beslut. De avvisade personer som jag har träffat pratar ofta om risken för attacker och om kriget, men under samtalets gång visar det sig ofta att det är bristen på ekonomiska framtidsutsikter som oroar dem allra mest.

En viktig sak som många européer inte verkar förstå är att staden är så enorm att nästan ingen påverkas av en sådan attack, även om den inträffar i ett grannkvarter. För att ta ett exempel: Under min tid i Kabul har det kanske skett några hundra attacker. Ändå är det högst en handfull gånger, antagligen färre än tio, som jag ens har lagt märke till något mer än en avlägsen smäll, om ens det.

Även om det rör sig om stora attacker och man befinner sig i närheten är den enkla sanningen att man knappast berörs direkt. Exempelvis sprängdes en stor lastbilsbomb nära tyska ambassaden den 31 maj, vilket fick till följd att flera europeiska länder stoppade sina avvisningar. Det här inträffade bara fem till tio minuters promenad från mitt hem. Explosionen var kraftig, men tryckvågen orsakade bara några mindre skador på en dörr i mitt hus. På de andra husen i mitt kvarter krossades alla fönsterrutor av explosionen, men redan efter någon timme hade flera grannar satt in nya fönster och städat undan skärvorna efter de gamla. Kemtvätten, som låg närmare bombplatsen än mitt hus, stängde inte ens utan fortsatta sin verksamhet nästan som vanligt. Många andra affärer i området gjorde likadant. Livet går vidare och allt återgår redan efter några minuter – eller rentav sekunder – till det normala.
[...]
Platsen för en stor lastbilsbomb, dödliga sammandrabbningar mellan demonstranter och polis – allt låter farligt.

Men frånsett den sekund då bomben briserar och de få ögonblicken av skottlossning, råder ett totalt lugn på precis samma platser, utan någon känsla av fara i luften. Som jämförelse: slumpen kan också göra att man dödas i en attack i Paris, Bryssel eller London (som senare tid har visat oss), men betyder det att vi slutar resa dit eller påstår att faran är outhärdlig där?
[...]
Det är klart att attacker inträffar betydligt oftare i Kabul än i Europa. Men hur viktiga är de skillnaderna i slutändan? Hur många fler attacker drabbar Kabul? Ett tiotal? Hundratals? Och än viktigare – hur påverkar det risken? Den frågan är svår att besvara, men Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (det tyska migrationsverket) har kvantifierat det här, och enligt deras beräkningar är risken för att dödas eller skadas i attacker eller sammandrabbningar 0,074 % högre i Afghanistan (siffrorna bygger på Afghanistans totala befolkning och det totala antalet civila offer i konflikten 2014). Samma myndighet sätter tröskeln för när risken ska anses alltför hög till 0,125 % – alltså nästan dubbelt så mycket som den beräknade siffran för Afghanistan.
[...]
Helt ärligt måste jag säga att den största risken för mitt liv i Afghanistan är att dödas i en trafikolycka.

Men är Kabul då en bra plats att bo på?

Det svaret är entydigt: Nej. Livet är hårt för nästan alla och ingen vet vad morgondagen kommer att föra med sig. Men det är inte det som är den relevanta frågan när vi diskuterar avvisningar anser jag.

Den relevanta frågan är om ens liv är i oacceptabelt allvarlig fara i Kabul eller om det är möjligt att leva relativt säkert här?

För mig är det helt klart möjligt och det hoppas jag upplevs som hoppfullt.
[...]
I slutändan är problemet att vår syn på Afghanistan verkar fördunklas av en irrationell rädsla som hindrar de flesta från att se verkligheten.

Och den verkligheten som jag har mött under mina nästan tre år i Kabul är att staden inte är hälften så farligt som alla tror.