Eftersom de oftast väljer sina strider fel så kan saker passera medan de slåss mot en liten väderkvarn i något obskyrt hörn. Exempelvis lyckades de inte kväva bruket av ”no-go-zoner” i sin linda, det är etablerat och tämligen okontroversiellt nu.
Just den lilla detaljen är intressant. Det märktes tydligt, även här på Flashback, hur man från PK-sidan skickade ut avlönade Shills för att motverka just bruket av ”no-go-zoner”. Det kunde vara i trådar & inlägg där det fanns hur mycket "rasism" att hugga på som helst, men istället fanns det ett antal signaturer som endast sysslade med att argumentera mot användandet av ”no-go-zoner” .
Just den lilla detaljen är intressant. Det märktes tydligt, även här på Flashback, hur man från PK-sidan skickade ut avlönade Shills för att motverka just bruket av ”no-go-zoner”. Det kunde vara i trådar & inlägg där det fanns hur mycket "rasism" att hugga på som helst, men istället fanns det ett antal signaturer som endast sysslade med att argumentera mot användandet av ”no-go-zoner” .
Det är möjligt att högre makt gick ut på bred front för att kriga mot bruket av ”no-go-zoner”, men en ännu högre makt (typ ovanför molnen) måste ha velat annorlunda eftersom den valde att tysta både Virtanen och Cantwell, de två främsta pansargeneralerna på no-go-zon-slagfältet med en enda smäll.
På tal om det så har vänsterorganet Arbetaren idag namngivit Fadakar, Cantwell och Ismail, så nu är katten officiellt ute ur säcken. Det har varit så många veckor av tidig julafton nu att jag börjar bli paranoid för en backlash av något slag.
Det är möjligt att högre makt gick ut på bred front för att kriga mot bruket av ”no-go-zoner”, men en ännu högre makt (typ ovanför molnen) måste ha velat annorlunda eftersom den valde att tysta både Virtanen och Cantwell, de två främsta pansargeneralerna på no-go-zon-slagfältet med en enda smäll.
På tal om det så har vänsterorganet Arbetaren idag namngivit Fadakar, Cantwell och Ismail, så nu är katten officiellt ute ur säcken. Det har varit så många veckor av tidig julafton nu att jag börjar bli paranoid för en backlash av något slag.
Revolutionen äter sina barn har det ju sagts.
Det finns ju många mediakrigstankar att tänka kring detta, men en närmast metafysisk spekulation är att den kvinnliga delen av befolkningen nu deltar i att rensa ut de politiskt korrekta kapten klänning typerna ur de ledande skikten. Om det är bra eller dåligt får framtiden utvisa. Anklagelser om tafsande (oavsett hur lång tid som passerat) har nu blivit ett mäktigt vapen i handen på den som vill utnyttja det.
Oavsett så har ju debatten flyttats ett litet steg mot normalitet. Min uppfattning är dock att det är frågan om en taktisk reträtt från ohållbara positioner till nya försvarbara skyttegravar och bunkersystem. Det är inte en flykt i panik, utan ett uppgivande av frontavsnitt som inte gick att försvara.
Debatten i sak borde ju i ett sunt samhälle redan nu handla om vilka som har ett absolut skyddsbehov och därför bör få stanna och vilka som ovillkorligen ska åka hem igen och bygga upp sina hemländer.
Han har såklart rätt om värdegrundsfascismen, men nog tycker jag det har ljusnat på sistone. I alla fall vad gäller språkpoliser och twittertalibaner. De har varit på defensiven ganska länge för att de helt enkelt inte längre hinner med. Förr handlade det ofta om ett projekt åt gången. Billströms volymer, Agendas hur mycket tål Sverige etc. Hela pirayastimmet gick på samma byte och lämnade ett renätet skelett 10 sekunder senare. Men nu är det så mycket som händer samtidigt att de tvingas välja sina strider. De klarar inte Arpi, Bali, Heberlein, Gudmundson, Neuding, Gür, Teodorescu, Hörstadius, Hakelius, Santesson, Dahlberg, Janouch, Weidmo Uvell etc etc samtidigt som de ska hinna rasa över sossarnas SD-inspirerade annonser eller att anmälningarna mot Mattias Karlsson åkte i papperskorgen.
Motgift tog upp den ökade hotbilden från vänsterns pöbelvälde och våldets realitet. De pekar på hembesöken som Uvell drabbats utav som tecken i tiden och att nästa steg är väckelsen utav statsterrorism, som kommer understödjas av den intellektuella vänster som lever i bla #jagärhär. Samtidigt menar de att sådana namn som du räknar upp, när de blir lovligt byte inte har något våldskapital att sätta emot och det i en tid då polismyndighetens skyddande förmåga kollapsats. Deras svar blir inte mer än författandet av nåt argt blogginlägg, vilket knappast kommer sätta stopp för något. Det kan mycket väl vara att situationen förvärras parallellt med din ljusning.
Expressen har en stor artikel om nylanseringen av Kvartal. Artikeln är klart läsvärd.
Citat:
Jörgen Huitfeldt var en av Sveriges Radios stora stjärnor – tills han nyligen gick över till den lilla tidskriften Kvartal. I dag lanseras hans nya program "Fredagsintervjun", med Göran Persson som första gäst.
Journalisten (Emil Arvidson) kategoriserar Kvartal så här:
Citat:
Kvartal framstår som väl anpassad för en GAL/TAN-värld. Huitfeldt har kallat projektet ”ett kaxigare public service”, men skribenter som nationalekonomen Tino Sanandaji och litteraturvetaren Johan Lundberg gör att man bör kunna fånga upp läsare längs med TAN-axeln – den grupp Huitfeldt anser att public service varit dåliga på att spegla och tala till.
PJ Anders Linder beskrev GAL/TAN i en kolumn i Borås Tidning 7 augusti 2016:
Citat:
GAL-TAN är ett försök från statsvetenskapligt håll att förstå sig på vad som händer i politiken genom att analysera opinioner på en annan ledd än höger-vänster-skalan. GAL står då för ”Grön, Alternativ, Libertarian” och TAN för ”Tradition, Auktoritet, Nationell”.
Med hjälp av GAL-TAN-dimensionen kan man till exempel förklara hur de klassiska arvfienderna S och M till sist kunde hamna på ungefär samma linje när migrationspolitiken stramades åt förra hösten. De båda partierna må vara klassiska arvfiender längs höger-vänster-skalan, men den här gången handlade beslutet inte om skatter eller fördelningspolitik utan om ordning och kontroll och då blev allianserna annorlunda. Socialdemokrater och moderater förenades, medan socialdemokrater och kamraterna i stödpartiet V hamnade i vardera änden av skalan, Miljöpartisterna fick uppleva ett mäkta plågsamt spagat med åsikterna på ett håll och regeringsansvaret på ett annat, långt därifrån.
PJ Anders Linder följde upp det med ytterligare en kolumn den 5 september 2016, som dels problematiserade GAL/TAN indelningen, dels varnade för hur denna indelning användes:
"Varning för den nya GOD-OND-skalan". Kolumnen rekommenderas!
Då man kan misstänka, att användningen av begrepp som GAL/TAN, konservativ m.m. kommer öka en del framöver, så kommer här en kommentar till Sanna Raymans anspråk på att vara konservativ.
Citat:
Ursprungligen postat av mike70
Hon har varit väldigt aktiv på Twitter under helgen. Någon har tagit en skärmdump på ditt inlägg om Malmö och Sanna har sett det, hon kommenterade dock inte direkt ditt exempel.
Jag kan inte kopiera tweets just nu, men jag kan citera lite mer för hand.
Jag har läst hennes resonemang några gånger nu och försökt förstå vad hon själv anser. Hon skriver en del om för- och nackdelar på makro- och mikronivå.
Erfarenheterna säger henne att inte ens "diagnosbarn" (!) får den hjälp de behöver i skolorna idag och är planen från politikernas sida att medelklassungarna ska få det lika dåligt med resurser och utbildning, bör politikerna vara ärliga med det.
Men förstår jag henne rätt, vilket jag faktiskt tvivlar på att jag gör, accepterar hon att det blir så.
Sanna Rayman saknar kort sagt något moraliskt fundament för sina ståndpunkter. För fem år sedan skrev hon i SvD: "Använd inte barn som skolpolitisk kanonmat"
Idag förespråkar hon just det. Som jag skrev tidigare, så anser hon i själ och hjärta, att när det kniper, så helgar ändamålet medlen.
Man vill utplåna bra skolor för svenska barn samt barn till ambitiösa, studieinriktade icke-svenska föräldrar dvs skolor som förmedlar mer kunskap än vad de skolor kan göra, som är fyllda med barn till huvudsakligen invandrade personer utan några studieambitioner för barnen. Alla skolor ska vara "likvärdiga" dvs i praktiken lika dåliga.
Sverige har ju i praktiken återfått ett informellt parallellskolesystem, något som socialdemokraterna med bl.a. Alva Myrdal och Stellan Arvidsson i spetsen gav järnet för att utplåna. Kunskapsförmedlingen i den svenska skolan skulle krossas, eftersom det ansågs som ojämlikt att somliga barn lärde sig mer än andra. Läroverken skulle avskaffas och målsättningen var, att "läshuvudena" (som de kallades) skulle hållas tillbaka. (Om man letar lite, så finner man att denna målsättning t.o.m. ibland framfördes explicit.)
Då liksom nu beskrevs ett parallellskolesystem som bristande jämlikhet, nu kallas det därtill för "segregerande". Ändamålet presenteras positivt - som ändamål naturligtvis alltid gör: "Ökad jämlikhet" - idag kompletterat med "minskad segregation".
Medlen är nu som då, att offra de mer studieintresserade elevernas förkovran. Men då - när den s.k. "enhetsskolan" infördes - så offrades inte medelklassbarnens trygghet och säkerhet. Idag, när svenska politiker har importerat en ny befolkning, som tyvärr är ett i genomsnitt negativt urval, så är det inte bara kunskapsförmedlingen som ska offras. Medelklassbarnen ska också under skoltid (!) löpa en påtaglig risk att utsättas för pennalism, hot och utpressning, misshandel, sexuella trakasserier och våldtäkter.
Det går en rågång mellan dem som anser, att ändamålet i obegränsad utsträckning helgar medlen och därför finner upplägget försvarbart (dvs Sanna Rayman & co) och de, som finner det djupt omoraliskt och därför helt oacceptabelt (t.ex. Per Gudmundsson liksom undertecknad).
Denna rågång följer av olika (sannolikt till stor del medfödd) moralisk intuition. Det är omöjligt att övertyga mig om, att barn någonsin bör användas som skolpolitisk kanonmat - och Sanna Rayman går förmodligen inte att övertyga om motsatsen.
Som Rayman och co. verkar se det, så ska det svenska civilsamhället nu mobiliseras för den s.k. integrationen analogt med hur ett samhälle mobiliseras i en krigsekonomi . Per Gudmundsson tog avstånd från denna totalmobilisering i en signerad ledare den 11 oktober i SvD med rubriken: "Låt oss slippa den totala integrationen". Gudmundsson skriver:
Citat:
”Skälet till att vi har segregation i Sverige är för att vi inte har lyckats bryta mekanismerna som skapar segregation”, sade [Jonas] Nygren [särskild utredare för "Delegationen mot segregation" (länk)] när Sveriges Radio intervjuade honom häromdagen. ”Det är en så komplex fråga för det omfattar alla olika områden. Alltifrån trygghet och säkerhet till stadsutveckling och utbildningsfrågor” fortsatte han.
Vi ska alltså ”bryta mekanismerna” på ”alla olika områden”. Så lyder doktrinen om den totala integrationen. Varje samhällsfunktion ska underställas det övergripande målet.
Men ett sådant samhälle vill vi inte ha.
När vi går till doktorn vill vi inte ha ett integrationsprojekt. Vi vill ha bästa möjliga vård. Vi vill bli förstådda när vi förklarar våra åkommor, och vi vill begripa doktorns ordinationer. Vi vill att läkaren har patienten som allt annat överskuggande intresse.
Vårdens framtida behov gör förstås att vi ibland får acceptera att behandlas av läkarstudenter eller motsvarande på praktiktjänstgöring. Men detta sker i så fall med vårdens bästa för ögonen, och inte för att någon eftersatt grupp ska få tillträde till arbetsmarknaden.
När vi sätter våra barn i skola är det för att de ska lära sig läsa, skriva och räkna. Skolans syfte är att ge eleverna utbildning. För att skolbarnen ska kunna ta till sig kunskaperna ska de ges bästa möjliga förutsättningar.
Skolans primära funktion är inte att motverka segregation. Den fungerar måhända integrerande, men det är inte därför den finns. Våra barn är inte integrationspolitiska instrument.
När vi placerar vår gamla mor på demenshem är det inte för att hon ska bli ett trappsteg för integration. Hon behöver bästa möjliga omsorg i en trygghetsskapande miljö där hon känner igen sig. Hon är en människa i sin egen rätt. Hon är inte ett verktyg i den integrationspolitiska redskapsboden.
Anledningen till att du tvivlar på att du förstår Rayman rätt är förmodligen, att inte heller du anser, att ändamålet i obegränsad utsträckning helgar medlen dvs du har en annan moralisk intuition än Rayman. (forts. följer)
__________________
Senast redigerad av Meiji 2017-11-10 kl. 13:28.
Och så låter hon meddela att hon inte är liberal, utan konservativ. Och realist.
Jag har följt hennes skriverier i många år. Men nu vet jag inte vad jag ska tro och tycka.
Sanna Rayman är givetvis (!) inte konservativ; konservatismen sysslar självfallet inte med en sådan omfattande samhällelig ingenjörskonst, som hon förespråkar.
Joakim Andersen kommenterar:
Citat:
På Twitter har Rayman invänt att hon är konservativ och realist snarare än liberal, men hennes resonemang kan svårligen betraktas som särskilt konservativt.
Dels utgår det från att vi ska försöka hantera följderna av en massiv, skadlig och oönskad samhällsförändring, snarare än att avbryta det och utkräva ansvar från de som legat bakom. ...
Dels utgår det från att "bättre integration" faktiskt är en möjlighet, något det givet volymerna sannolikt inte är. "Bättre integration" blir då ett mantra, en trollformel som antyder att det omöjliga är möjligt och ytterligare fördröjer den radikala och nödvändiga brytningen med dagens politik. Bortom horisonten hägrar "det mångkulturella samhället", vilket har mycket gemensamt med "det klasslösa samhället".
Båda är utopier, och konservativa är motståndare till just utopier. Konservativa vet att många oskyldiga liv offrats under försöken att förverkliga omöjligheter. Här handlar det dessutom om barn, något som gör det hela extra magstarkt.
Raymans resonemang antyder också en föga konservativ syn på stat, familj och andra gemenskaper. Konservativa vänder sig normalt mot en stat som lägger sig i där den inte har att göra, en stat som exempelvis fattar beslut som borde fattas av familjer. Och om det är något som deras handlingar vad gäller boende och skolval tyder på så är det att svenska föräldrar inte vill att deras barn ska ta de "smällar" Rayman bara delvis beskriver. Människor flyttar, väljer friskolor och köper dyra bostadsrätter för att slippa detta. Accepterar man inte det valet är man inte konservativ. Föräldrar vet bättre än både Rayman och Fridolin i den här frågan.
Till detta kommer en konservativ syn på organiska gemenskaper som etniska grupper. Konservativa vet att svenskar är en etnisk grupp, en grupp med en historia, en kultur och en identitet. Man kan inte offra hela den gruppens barngeneration för en utopi, det är en instrumentell syn på oss svenskar och den prioriterar återigen staten framför organiska gemenskaper.
Mycket, bland annat en hel del forskning, talar också för att konflikterna i samhället inte kommer minska utan istället ökar om tvångsintegration ersätter den segregation som är resultatet av människors frivilliga val. Den förda politiken har försatt vårt samhälle i en ohållbar situation där vi ofta måste välja mellan pest och kolera, men det är inte rimligt att det ska drabba barnen.
Sanna Rayman är givetvis (!) inte konservativ; konservatismen sysslar självfallet inte med en sådan omfattande samhällelig ingenjörskonst, som hon förespråkar.
Möjligen skulle man kanske kunna kalla hennes hållning för fascistoid (i akademisk mening).
Mussolinis inställning var: "Everything within the state, nothing outside the state, nothing against the state".
Om man ersätter "the state" med "samhällsnyttan" ... så fångar man kanske Sanna Raymans förhållningssätt when push comes to shove och hon måste välja?
Mycket bra. Att underkänna debattörer utifrån deras egna ideologiska premisser är ett svårt underutnyttjat polemiskt grepp i mångkulturdebatten.
Liksom den nödvändiga insikten att en värdegrundstyranni aldrig kan störtas med likgiltig opartiskhet. Indoktrinerade åsikter förskjuts inte med vaga invändningar, utan med normerande tydlighet - och den osäkra posören kommer ta den kritik på allvar, som drabbar självkänslan.
Att som "konservativ" förespråka en utopism så totalitär att barnen sätts i frontlinjen är ideologiskt undermåligt och mänskligt oanständigt. Vilket jag misstänker att Sanna kommer ta till sig.
Sanna Rayman är givetvis (!) inte konservativ; konservatismen sysslar självfallet inte med en sådan omfattande samhällelig ingenjörskonst, som hon förespråkar.
Möjligen skulle man kanske kunna kalla hennes hållning för fascistoid (i akademisk mening).
Mussolinis inställning var: "Everything within the state, nothing outside the state, nothing against the state".
Om man ersätter "the state" med "samhällsnyttan" ... så fångar man kanske Sanna Raymans förhållningssätt when push comes to shove och hon måste välja?
Utmärkt inlägg med klargörande analys.
Inte mycket att tillägga än att det hos mig kan finnas en principiell förståelse för att det i USA infördes bussning för att bryta segregationen i Södern. Det kan sägas finnas en grund för resonemangen att USA då hade en historisk skuld att betala. Så principiellt ja i USA. Detta särskilt då det vid tidpunkten då bussningen infördes stod klart att skolorna för de svarta var underfinansierade. Sedandess har det dock under 50 års tid genomförts otaliga försök att jämna ut skillnaderna och det verkar tyvärr som om varje nytt regeringsprogram har medfört ännu större problem för den svarta minoriteten.
De migranter som kommit till Sverige har dock kommit av fri vilja och har åberopat en rätt att få hjälp enligt humanitära regler. Det öses redan nu resurser över dem. Kan dock inte se att svenskarna ska ha någon typ av skyldighet att offra våra barn åt den mångkulturella utopins Molok.
Det finns en massiv forskning kring frågan om mångkultur och hur den sänker livskvaliteten för människor. I nästan alla aspekter av livet. Det vore kanske dags för media att börja belysa denna.
__________________
Senast redigerad av Ottokar 2017-11-10 kl. 14:09.
Det förtjänar också att påpekas att Raymans "smällar" är direkt relaterade till de många avslöjanden och upprop kring sexuella övertramp och -grepp mot kvinnor som tar upp debatten. Därför är det farlig mark hon släntrat in på - bland det mest klandervärda och oförlåtliga - utan preskriberingstid.
För - hur ska alla dessa vuxna feminister med röst, resurser och plattformar som nu luftar ett rättrådig raseri mot kränkningar, kunna försvara sin egen tystnadskultur mot svenska tjejers situation i skolan?
Om det är jobbigt för mediala prima ballerinor att ha en sliskig patriark som kladdar - hur mycket värre är det då inte för osynliggjorda, utsatta, tystade barn och ungdomar som redan tagit Raymans smällar, i form av världens mest misogyna kulturyttringar - inte sällan i form av uppenbart ålderljugande män?
Allt med Jan Helins och Anna Hedenmos goda minne, när de 2011 var ense om att sådana övergrepp inte var nyheter, eftersom de var för vanliga.
Jag har inte hört någon nämna denna enorma politiska lägesenergi, denna ladddning som ökar för varje tweet och rubrik. Vi har fått demonstrerat att ingen kan vara säker från utfrysning och att tiden inte läker sår.
Vilket bör stämma till eftertanke hos de rektorer, journalister och handläggare som utsatte tjejer mer sårbara än Loulou Carter för saker värre än Martin Timells händer på brösten i en hiss. Hon hade kunnat värja sig med en rungande örfil och sagt ifrån - flickor i skolorna och badhusen har haft hela samhället emot sig. Skola, polis, media - alla har svikit, utifrån värdegrundskonflikter och mångkulturella målbilder.
Ja - deras kroppar har underordnats just det totalitära projekt som Sanna Rayman fortfarande propagerar för.
__________________
Senast redigerad av oyto 2017-11-10 kl. 14:31.
Ska väl tillägga att det Rosornas krig som förts inom Rörelsen med dess mänga fraktioner om utopin mångkulturen och migrationen skildrats av Johan Westerholm på sajten Ledarsidorna.se. Han är dock bitvis beslöjad.
De som inte tillhör Rörelsen uppfattar gärna denna som en stor enhetlig monolit som drivs av SOSSAR. Det är dock en felaktig bild. Jag uppfattar numera Rörelsen som en lös federation av krigande stammar som hålls samman av varumärket Socialdemokratin.
Som jag förstått det så är den identitära delen av Rörelsen med rasifiering mm på dagordningen under tryck från de mer gråsosseaktiga, som verkar ha fått övertaget nu när det utopiska projektet mångkulturen verkar förvandlas till en dystopi.
Intressant. K-O Feldt har skrivit en lång essä för Kvartal där han bl a spekulerar kring hur S kan ha tänkt senaste åren. Lite konstigt att han är så fjärmad att måste gissa precis som alla vi andra bönder i schackspelet, men så fragmenterade är väl S nuförtiden. Jfr t ex V, där en gammal dinosaurie som CH Hermansson var stående hedersgäst och minglade med partivännerna tills han stupade...
Hur Socialdemokraterna resonerade vet jag inte. Men det troliga är att de inte ansåg sig ha något annat val än att hoppa på tåget. Att avstå hade varit att utmana en stark och talför opinion inom partiet som ansåg att det var Sveriges plikt att ge krigets flyktingar en fristad. Dessutom hade det förstört den goda stämning som börjat råda i umgänget med Miljöpartiet.
I den av Meiji länkade expressenartikeln hittar vi även följande reflektioner av Jörgen Huitfeldt.
Citat:
Huitfeldt var en av P1:s mest omtyckta och profilerade röster. I oktober sade han upp sig för att gå till den lilla tidskriften Kvartal, grundad av borgerliga opinionsbildaren Thomas Gür. Många i branschen drog efter andan. Varför gick en stjärna från ett stort medieföretag till en obskyr tidskrift?
Huitfeldt pratar om lockelsen av att jobba i ett litet team. Eget inflytande. Att inte behöva ha möten om allt. Samt ”lite bryderier” han hamnat i på Sveriges Radio.
— Ibland undrar jag om vi gör mer skada än nytta. Det går så fort. Det är ett sådant flockbeteende. Och när man tar in pengaregnet med tvång för att ge alla människor information och nyheter från alla perspektiv är det förenat med väldigt stort ansvar. Om jag ska vara del i ett sådant projekt så vill jag verkligen känna att vi gör det vi lovar. Och jag har ju inte alltid tyckt det. Där har jag haft samvetskval.
Kan du beskriva problemet?
– Flyktingkrisen 2015 är väl det bästa exemplet. Jag tycker att vi jagade människor som försökte resa frågan om problemen med att ta emot väldigt många invandrare på kort tid. Sen när politikerna plötsligt lade om politiken, då blev det helt tyst. Integriteten bland oss journalister var ju noll.
Vad beror det på?
– Jag vet faktiskt inte. Starka övertygelser. Flockbeteende. Eller en kombination av båda. Sen tror jag inte att det går att överskatta hur stor förändringen var 2015. Det är en hel självbild som förändras. Och det förändrar även journalistiken. Vi tyckte vi var en humanitär stormakt. Kanske ett litet land, men bäst i världen på att hjälpa andra. När sedan kläderna åker av och kejsaren står där naken, då blir det jobbigt. För alla.
Det verkar som att Jörgen Huitfeldt haft ett snack med Enoch.Thulin och låtit sig övertygas om att PS måste läggas ner och alla anställda få sparken
__________________
Senast redigerad av Friherr 2017-11-10 kl. 16:57.
Intressant. K-O Feldt har skrivit en lång essä för Kvartal där han bl a spekulerar kring hur S kan ha tänkt senaste åren. Lite konstigt att han är så fjärmad att måste gissa precis som alla vi andra bönder i schackspelet, men så fragmenterade är väl S nuförtiden. Jfr t ex V, där en gammal dinosaurie som CH Hermansson var stående hedersgäst och minglade med partivännerna tills han stupade...
Det senaste numret av Kvartal var ju en veritabel guldgruva för den som söker artiklar som faktiskt problematiserar kring mångkulturen. Kommer att bli intressant att följa tidskriften framåt. Det är ju inte så att det saknas frågor som behöver en djupare analys. Kul att läsa inlägget från marxisten som i princip utgick från att vi importerat fienden, men blivit så mesiga att vi inte ens vill erkänna fienden som fiende.
CrispyCream - Kjell-Olof Feldt tillhörde ju den s.k. Kanslihushögern och de blev mangrant utrensade i en tidigare omgång av Rosornas krig. De är lika fredliga internt som i lämpligt avsnitt av GOT.
Särskilt intressant var ju intervjun med gamle Göran (kom tillbaka, allt är förlåtet) Persson. Han varnade ju lite beslöjat vid sin avgång för den S-generation som skulle komma efter honom.
I slutet av intervjun blir det intressant. Det är tydligt att han har fastnat vid den demografiska fördelen med mångkulturen. Att den numera är kraftigt kritiserad bl. a. av Tino är han nog inte uppdaterad kring. (För mig är det tydligt att det var ett av de argument som såldes in och köptes av HSB när det begav sig. Det var säkert ett antal år sedan han ansåg sig behöva fundera djupare kring de här frågorna.)
Men. Det som var intressant var att han kraftigt tillbakavisade möjligheten att det ska komma så många anhöriginvandrare som prognosmakarna i princip är eniga om. Så kommer det inte att bli säger HSB. Frågan är vad han grundar det på.
Kanske är det något som planeras i kanslihuset. En fingervisning kan ju ha kommit för ett år sedan när det rapporterades att den muslimska anhöriginvandringen från flera områden i Mellanöstern i princip var omöjlig eftersom den enda ambassad som kunde hantera frågan låg i Jordanien. En plats dit det i princip var omöjligt att komma till för de flesta på grund visumregler som gällde för Jordanien.
Det blev ju ett liv om det i P1, men jag minns inte om det blev någon förändring.
Möjligen söker de mer pragmatiska gråsossarna begränsa den väntade anhörigtsunamin genom en kombination av olika byråkratiska regler och fördröjda handläggningstider, krav på ordnad bostad mm.
HSB var dock glasklar över vad han tyckte om romerna utanför affärer.
__________________
Senast redigerad av Ottokar 2017-11-10 kl. 19:40.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
