Början på ett mediakrig om mångkulturen?

En tanke har gnagt i bakhuvudet på mig de senaste dagarna när jag haft anledning att reflektera över inneboende drivkrafter hos opinionsbildare, debattörer och politiker. Onekligen har mediekrigets kulsprutesmatter tystnat när de gäller att skjuta ut skottsalvor förkunnande mångkulturens förtjänster.

Jag tror att det är en vanlig uppfattning bland trådens skribenter att det är media som har drivit politikerna i en mångkulturomfamnande riktning, genom så kallad "agendadrivande journalistik". Politiker har inte vågat göra annat än att spela med i det spelet, och det har sedermera utvecklats till en självförstärkande process. Givetvis har även andra orsaker funnits, som Reinfeldts hat mot SD och därmed följande uppgörelse med MP, men i stort: media har styrt politiken.

Enter september 2015, peak mångkultur, och därefter blev det snabbt uppenbart för de flesta utom de mest felprogrammerade krönikörerna att landet nu ofrånkomligen ska krascha mot bergväggen inom kort. Fullt förutsägbart började, med en viss fördröjning, intensiteten i mediekriget om mångkulturen mattas av. För hur kul är det (eller karriärfrämjande) att skriva om piss, pest och senapsgas?

https://www.youtube.com/watch?v=KUaap0fRzXs

Nej, en omsvängning av skribenters berörda ämnen kan nu skönjas. För vänsterdebattörer ligger det ofta nära till hands att skriva om genus, klimat, Trump, kristallterapi och att skatterna är för låga för att lösa samhällets problem. För liberala debattörer är givna ämnen enkla jobb, sänkta löner, Trump, glassbilstrudelutten i villaområdet, samt att skatterna för höga för att lösa samhällets problem. De få SD-anknutna krönikörerna premierar skrifter som förespråkar ofinansierade satsningar på vård, skola, omsorg, sedan lite om Trump och slutligen ganska mycket försvarande av Ekeroths senaste krogrunda på Stureplan. Och för alla över hela linjen är "extremism" ett viktigt diskussionsämne, i varje fall två av de tre sorterna. Bokmässor och Almedalsdemon har varit populära teman på senare tid, liksom hotet från de kretsloppsmigranter som nu recyclas hit från deras frihetskrig för IS.

Men inget opini-hjon vill ta i de monumentala problemställningar (ekonomi, kommuner, arbete, bostäder, kriminalitet, etc) som tornar upp sig framför oss och den grundorsak - mångkulturen - som ligger bakom. Det bästa sättet att slippa bli förknippade med eländet är att vara tyst. Kanske kan det göra att mobben glömmer vad man skrev 2014? Folk glömmer ju så snabbt. Möjligheten att överleva som professionell skribent finns därmed 2020 and beyond.

Vissa rakryggade vågar åtminstone nämna problemen, och beröra de besvärliga frågorna. De är ofta mer provocerande än de tysta. Har man sagt A måste man väl för bövelen ändå kunna säga B? Konvertiter och starka röster hamnar ofta i en skitstorm och medföljande brunsmetning.

Allt det här är genomtröskat i tråden, och det jag vill komma till är egentligen politikernas reaktioner eller avsaknad därav. I och med att de har drivits av journalisters och opinionskrönikörers mångkulturvind i spinnakern, så innebär mojningen att de sitter där viljelösa och mer eller mindre apatiska inför de herkuliska utmaningar de ställs inför. De är vana att deras bränsle är drev, twitterstormar och artikelserier. Nu, när de har fått mångkulturen i knät, är det ingen som vill prata om jätteproblemen längre. Politikerna är nu s.k. "bagholders".

http://www.worldwidewords.org/qa/qa-lef1.htm

Och lite strykrädda är de allt. Fick man däng på nosen för att säga ordet "volymer" för två år sedan så är det inte konstigt att man är rädd för husse media om man kommer med för radikala förslag idag. Min spaning är att skutan Sverige nu driver för vinden helt enkelt för att media nu mestadels skriver om isolerade insignifikanta delproblem och håller på med tuppfäktande och bevakande av sina inpissade revir. Möjligen attackerar politikerna de delproblem som det kan drevas om, men helhetssynen är totalt borta. Jag tror inte att någon förändring kommer att ske förrän media antingen åter formerar någon slags agendadriven journalistik åt något håll, eller att vi får en helt ny generation av politiker eller opinionsbildare. Och tyvärr är det nog betydligt större chans att vi först får genomlida en systemkrasch. Ledsen att jag måste vara en sådan defaitist, men det är min fasta övertygelse. Verkligheten, och inte media, styr nu politiken.
Touché!!

Jag ser två gåtor som måste lösas här för att man ska kunna rycka upp grundproblemet med rötterna.

Det första är varför Sverige aldrig kan sluta våldtäktsduscha. Vi är väl renare än de flesta, vi har inget slaveri och inga världskrig på våra samveten. Vi är ett gäng bönder som petade lite ute på åkern och numera sopsorterar ihjäl oss, och däremellan gjorde vi inget taskigt. Trots det sitter en massa svenskar nu på huk i badkaret med blodet rinnande från stålborsten för att vissa asylsökande får avslag.

Det andra är varför en nation så präglad av jantelag och nivellering har så många som dras till maktberusningen det ger att sätta sig på en moralisk hög häst och kaskadspy på alla där nere på marken. Den där kicken det tydligen ger att få sätta sig till doms. Att vara den som pekar ut häxorna. Borde detta inte vara just en sådan där låg mänsklig impuls som en renhetssträvande svensk försöker skrubba bort i duschen?

De var säkert lyhörda och empatiska i sin ungdom. Men nu har de haft makten för länge. Det är numera känt av vetenskapen att makt ger hjärnskador. Den som har makt förlorar förmågan att känna empati och förstå andra människor.

[----]

Det verkar inte svårt att koppla hybris till svenska politikers moraliska exceptionalism och bristande verklighetskontakt. Den psykologiska konsekvensen av maktinnehavet.

Ju mer jag rotat runt i svensk historia från c:a 1850 och framåt, desto mer har jag insett att frågan man bör ställa sig inte är vem som styrt politiken, utan vad. Persongallerierna kommer och går, liksom de frågor som är på tapeten, men det som består är puritanismen. Det är som att Sverige har suttit hopkrupet i badrummet och våldtäktsduschat i hundratals år. Moder Svea skrubbar sig skinnflådd och blodig med rasp, smärgelduk och Svinto men blir liksom aldrig så där gudomligt ren som någon eller något tydligen kräver.

Man kan göra nedslag lite när som helst i historien och se hur detta fenomen gått i repris. T ex den febriga folkväckelsen under 1800-talets andra hälft, när det var adventister och pingstvänner och baptister och missionsförbundare och metodister och svenska kyrkan i ett enda stort gatuslagsmål. Svenska kyrkan tyckte frikyrkofolk var smuts, de frikyrkliga tyckte svenska kyrkan var ett syndens näste för att man ägnade sig åt nattvard, storläsare gick runt bland gårdarna och dömde ut alla som hopplösa syndare. Ingen var fin och ren nog.

Spola fram till nykterhetsrörelsen eller varför inte 68-vågen när den sk bokstavsvänstern ägnade sig åt ungefär samma sak. VPK dög inte åt KPML som inte dög åt KPML(r), etc. Ingen representerade den sanna, rena läran som fanns vid regnbågens slut.

Spola slutligen fram till 2000-talets antirasism och alla dess olika grupperingar som lurpassar på varandra. Liberal antirasism duger inte åt vänstern. Vänsterns vita antirasister duger inte åt de bruna och svarta. Lars Ohly kan inte dela sminkloge med Åkesson och ingen kan sitta på en stol som Birro suttit på eftersom Birro har delat bord med någon från SD en gång. Billström bör man inte vidröra utan handskar heller eftersom han sa volymer och nånting om blonda och blåögda. Ingen är ren och fin nog.

Jag ser två gåtor som måste lösas här för att man ska kunna rycka upp grundproblemet med rötterna.

Det första är varför Sverige aldrig kan sluta våldtäktsduscha. Vi är väl renare än de flesta, vi har inget slaveri och inga världskrig på våra samveten. Vi är ett gäng bönder som petade lite ute på åkern och numera sopsorterar ihjäl oss, och däremellan gjorde vi inget taskigt. Trots det sitter en massa svenskar nu på huk i badkaret med blodet rinnande från stålborsten för att vissa asylsökande får avslag.

Det andra är varför en nation så präglad av jantelag och nivellering har så många som dras till maktberusningen det ger att sätta sig på en moralisk hög häst och kaskadspy på alla där nere på marken. Den där kicken det tydligen ger att få sätta sig till doms. Att vara den som pekar ut häxorna. Borde detta inte vara just en sådan där låg mänsklig impuls som en renhetssträvande svensk försöker skrubba bort i duschen?

Jag ser två gåtor som måste lösas här för att man ska kunna rycka upp grundproblemet med rötterna.

Det första är varför Sverige aldrig kan sluta våldtäktsduscha. Vi är väl renare än de flesta, vi har inget slaveri och inga världskrig på våra samveten. Vi är ett gäng bönder som petade lite ute på åkern och numera sopsorterar ihjäl oss, och däremellan gjorde vi inget taskigt. Trots det sitter en massa svenskar nu på huk i badkaret med blodet rinnande från stålborsten för att vissa asylsökande får avslag.

Det andra är varför en nation så präglad av jantelag och nivellering har så många som dras till maktberusningen det ger att sätta sig på en moralisk hög häst och kaskadspy på alla där nere på marken. Den där kicken det tydligen ger att få sätta sig till doms. Att vara den som pekar ut häxorna. Borde detta inte vara just en sådan där låg mänsklig impuls som en renhetssträvande svensk försöker skrubba bort i duschen?

Ju mer jag rotat runt i svensk historia från c:a 1850 och framåt, desto mer har jag insett att frågan man bör ställa sig inte är vem som styrt politiken, utan vad.
/.....
...../
Jag ser två gåtor som måste lösas här för att man ska kunna rycka upp grundproblemet med rötterna.

Det första är varför Sverige aldrig kan sluta våldtäktsduscha. Vi är väl renare än de flesta, vi har inget slaveri och inga världskrig på våra samveten. Vi är ett gäng bönder som petade lite ute på åkern och numera sopsorterar ihjäl oss, och däremellan gjorde vi inget taskigt. Trots det sitter en massa svenskar nu på huk i badkaret med blodet rinnande från stålborsten för att vissa asylsökande får avslag.

Det andra är varför en nation så präglad av jantelag och nivellering har så många som dras till maktberusningen det ger att sätta sig på en moralisk hög häst och kaskadspy på alla där nere på marken. Den där kicken det tydligen ger att få sätta sig till doms. Att vara den som pekar ut häxorna. Borde detta inte vara just en sådan där låg mänsklig impuls som en renhetssträvande svensk försöker skrubba bort i duschen?

Låt mig gissa svaret på dina gåtor:
På fråga A: Martin Luther och den inpiskade pliktmoralen hans efterföljande överstepräster genomförde? Jante är vår nationella säkerhetsventil, utan den hade vi haft revolution i vårt land för länge sedan.
På fråga B: Folkhemmet? Skulden för undfallenheten inför nazisterna under WW2 och behovet att bygga upp en stukad folksjäl, fixen hette ett gott arbete gör dig fri, ny bostad gör dig lusfri på deutchschwenska. Egentligen en nyreligiös tolkning av den gamla lutheranska.

Såatteehhh....

Ju mer jag rotat runt i svensk historia från c:a 1850 och framåt, desto mer har jag insett att frågan man bör ställa sig inte är vem som styrt politiken, utan vad. Persongallerierna kommer och går, liksom de frågor som är på tapeten, men det som består är puritanismen. Det är som att Sverige har suttit hopkrupet i badrummet och våldtäktsduschat i hundratals år. Moder Svea skrubbar sig skinnflådd och blodig med rasp, smärgelduk och Svinto men blir liksom aldrig så där gudomligt ren som någon eller något tydligen kräver.

Jag ser två gåtor som måste lösas här för att man ska kunna rycka upp grundproblemet med rötterna.

Det första är varför Sverige aldrig kan sluta våldtäktsduscha. Vi är väl renare än de flesta, vi har inget slaveri och inga världskrig på våra samveten. Vi är ett gäng bönder som petade lite ute på åkern och numera sopsorterar ihjäl oss, och däremellan gjorde vi inget taskigt. Trots det sitter en massa svenskar nu på huk i badkaret med blodet rinnande från stålborsten för att vissa asylsökande får avslag.

Det andra är varför en nation så präglad av jantelag och nivellering har så många som dras till maktberusningen det ger att sätta sig på en moralisk hög häst och kaskadspy på alla där nere på marken. Den där kicken det tydligen ger att få sätta sig till doms. Att vara den som pekar ut häxorna. Borde detta inte vara just en sådan där låg mänsklig impuls som en renhetssträvande svensk försöker skrubba bort i duschen?

Den första frågan försöker Douglas Murray ge ett svar på i boken The Strange Death of Europe som jag tidigare dragit lans för här i tråden. Rekommenderar den varmt. Han uttrycker tankar på ett elegant sätt som man kan hämta inspiration från och det går att referera till boken även i "fina bildade" sällskap.

Han hypotes är att när vi avkristnat oss i Europa så tror vi oss även ha gjort oss av med de grundläggande behov som de religiösa föreställningarna ger uttryck för. En av de föreställningarna är arvsynden, som ju låg djupt rotad i den kristna tron.

När kristendomen tagits ur ekvationen har den märkliga mutationen uppstått att det djupt liggande behovet av arvsynd kvarstår, men utloppet blir en sekulär ideologi/tro som just nu manifesterar sig i PK och behovet av att tvätta sig ren från synd genom massmigration.

Upprepar att självspäkelsen genom mångkultur inte är ett specifikt svenskt fenomen. Vi delar problemet med stora delar av Västeuropa. På samma sätt har även Kanada och de delar av USA som befolkats i huvudsak av nordeuropéer liknande besatthet av att rena sig genom krav på social rättvisa och mångkultur.

Mitt svar på den första frågan blir alltså att det inte går att rycka upp orsaken med rötterna. Det sitter fast djupt i folksjälen, ja kanske t o m i vårt genetiska arv. Vad man kan göra är att ge behovet ett annat utlopp.

Ja, lycka till med ansatser att "rycka upp moralmäkleriet med rötterna", vilket verkar vara ett huvudspår i tråden. Att förkasta en fruktansvärt vägvinnande samhällspolitik till det sämre, genom att kasta dess vapen till marken. Istället för att använda varje framgångsrik modell och insikt, varje missbrukad känsla och instinkt - till det bättre.

Bortom varje i förlängningen mest sterilt akademiska försök att förklara anglosaxisk eller svensk exceptionalism ("White Man's Burden" och "Då ärat ditt namn flög över jorden"), måste ligga en framåtskådande, övertrumfande instinkt: Det ingår per definition INTE i vårt DNA, vår ärvda folksjäl eller tusenåriga kultur att gå under.

Ibland kan denna defaitismens avprogrammering stöta på djupt internaliserad ovilja. Man VILL inte återvinna anspråk och tolkningsföreträde, utan gör det självklara komplicerat och ogörligt.

Ens om vi leker med tanken att statsminister Karlsson får egen majoritet - vad kommer han långsiktigt kunna uträtta med sin egen assimilatoriska ideologi som rättesnöre?

Det var därför jag avslutade med att man kan ge behovet ett annat utlopp. Vad det kan vara vet jag ännu inte.

Delar din uppfattning vad gäller integration/assimilering. Om inte ens totalitära regimer som fullt ut kan använda alla tänkbara förtrycksmedel lyckas med det konststycket, ja då har en sekulär demokrati vars överhet inte ens är lojal mot den egna befolkningen svårt att gå iland med projektet.