Början på ett mediakrig om mångkulturen?

TV4, och hela Bonnierkoncernen, står inför ett dilemma. Ska de skydda en medarbetare som så tydligt framfört hot och spridit näthat samtidigt som andra bolag i Bonnierkoncernen avslöjar identiteterna på personer som framför motsvarande? Det kan finnas en humanistisk grundtanke till det, att inte låta Eriksson löpa mer gatlopp än han nu gör men agerandet urholkar relevansen i bland annat Expressens arbete med att avslöja näthatares identiteter.

Detta samtidigt som TV4 vill dölja sin interna process. Den typ av process som Bonnierkoncernens övriga delar gör allt för att avslöja. Och om nu Eriksson uttrycker sig som han gör på Twitter, vad säger det om vilken kultur som råder på redaktionen? En relevant parallell är fallet med Delmon Haffo, tidigare anställd som digital kommunikatör på Moderaternas partikansli, som fick lämna sin tjänst efter att han har kallat socialförsäkringsminister Annika Strandhäll(s) för ”hora”.

Den tragiska historien vittnade om en negativ och kränkande kultur på partikansliet. Vad vittnar Christian Erikssons agerande om för redaktionskultur? En relevant fråga i sammanhanget för konsumenten av Bonniers produkter, varor och tjänster.

Värdegrundslandet

Svenskar förstår inte sig själva. Vi tror att vi är normala när vi i själva verket är extrema. I Sverige har moderniteten och det sekulära samhället omformats till något som inte så lite påminner om en gudlös religion. Det håller utövarna inte med om. De är helt oförstående. De förstår inte religion, men har likförbannat anammat doktriner som vore de av Gud givna.
Om man hårdrar det skulle man kunna säga att Sverige förvandlats till något som skulle kunna beskrivas som en osynlig katedral. Policy- och värdegrundsdokument har ersatt Den Heliga Skrift och missionärer av utrikesdepartementet och Sida. Uppfattningen att Sverige står på det godas sida, den humanitära stormakten, är så vida spridd att det knappast spelar någon roll vilket parti man röstar på. Alla är frälsta. Nästan alla. Tvivlare finns och antalet avfällingar ökar vilket gör det allt svårare för ”prästerskapet” att utfärda bannbullor.

Den uppblåsta självbilden har gjort oss osedvanligt illa rustade att möta människor från andra kulturer. En uppfattning om att alla människor – egentligen – längtar efter att bli svenska, att lära sig vårt språk, få jobb och börja ”göra rätt för sig”, har gjort oss totalt ointresserade av vilken typ av samhällen människor kommer från och av att på djupet förstå religionens roll. Varför bry sig om hemländernas sociala strukturer, varför ägna en tanke åt att vad det innebär att inte ha en enda dags erfarenhet av en gudlös demokratisk liberal stat, när ändå alla tros vilja bli som vi? Egentligen.
Det ordnar sig med integrationen, tänker svensken. Det är bara fråga om tid.
Utan vare sig utarbetade strategier eller genomtänkt planering sitter vi här och undrar varför parallella domstolar dömer brott i förorten, varför sunniter och shiiter inte vill bli kompisar, varför pashtuner ser ner på hazarer, varför hela släkter lägger sig i vilka de unga ska gifta sig med, varför könssegregering existerar och moralpoliser härjar i förorterna.

Vi är ju i Sverige.

I debattartikeln skriver Pascalidou tillsammans med en rad andra journalister att SVT:s brist på mångfald är direkt ”alarmerande” och tyder på att bolaget befinner sig i ”mångfaldens istid” (Expressen 17/5).

För Pascalidou innebär utspelen i media det inget annat än att hon beblandar egennytta med ideologi. Men en mer långtgående och destruktiv konsekvens av hennes cyniska spel med etnisk härkomst är att SVT riskerar att bli än mer fixerat vid sina anställdas härkomst.

Public service är ingen lättviktare, de har makten att skildra och tala till Sverige. Om SVT gör det till norm att fästa uppmärksamhet vid sina anställdas pigmenthalt och ursprung riskerar många andra organisationer och företag, vilket olyckligtvis redan är fallet, att följa i deras spår.

När SVT:s Hannah Stjärne tillträdde som VD gjorde hon stor sak av att mångfald, och då främst etnisk mångfald, skulle vara hennes organisatoriska tyngdpunkt. Det har anordnats utbildningar, mångfaldskonsulter har konsulterats och mål har satts upp om att SVT:s personal etniskt ska avspegla svenska folket.

Med målet att spegla Sverige följer emellertid ett par rätt problematiska antaganden: En person med utrikes bakgrund representerar andra med utrikes bakgrund. Mångfald uppnås genom att en oföränderlig egenskap, det vill säga härkomst, återfinns hos tillräckligt många av de anställda.

Men en svensk med rötter i Iran representerar inte andra personer från Iran. Lika lite som den personen representerar svenskar med rötter i Polen, Somalia och Grekland. Att etnicitet och hudfärg definierar oss som människor är ett tveksamt påstående som görs självklart av Pascalidou och de andra skribenterna.

Vill man åtgärda påstådd ”underrepresentation” är man även svaret skyldig hur man ska hantera ”överrepresentation”. Skulle det vara så att det finns för många svensk-kurder i personalen, jämfört med deras andel av befolkningen som helhet, då får man helt enkelt sparka några svensk-kurder.

Detta är den bittra konsekvensen av ett ideal där spegelbilder eftersträvas. Eller räcker det med att en person ur en minoritet representerar alla minoriteter? Innebär det att en etnisk svensk representerar och talar för alla etniska svenskar?

Mångfald är inget tomt modeord som Pascalidou med flera slänger sig med. Det är ett sätt att se på människans roll och tillhörighet. Människor representerar enligt denna idé sin härkomst och kollektiv, vare sig de önskar det eller inte.

Den brittiske statsvetaren Brian Barry skulle ha kallat Pascalidou för en ”etnokulturell entreprenör”. För henne är etnisk mångfald en hävstång med vilken hon skaffat sig själv en konkurrensfördel. Hon levererar en problemformulering där hon själv, passande nog, utgör lösningen. Identitetspolitiken blir i det här sammanhanget ett redskap på marknaden.

Men att hon förstärker fixeringen vid härkomst i det svenska samhället är en angelägenhet för alla som strävar efter ett samhälle fritt från besattheten av den etniska härkomsten.

Vill man åtgärda påstådd ”underrepresentation” är man även svaret skyldig hur man ska hantera ”överrepresentation”. Skulle det vara så att det finns för många svensk-kurder i personalen, jämfört med deras andel av befolkningen som helhet, då får man helt enkelt sparka några svensk-kurder.

Detta är den bittra konsekvensen av ett ideal där spegelbilder eftersträvas.