Början på ett mediakrig om mångkulturen?

För en värld utan gränser
för en värld där alla har rätt att röra sig fritt,
en värld där ingen människa är illegal

Nätverket Ingen människa är illegal erkänner inga nationsgränser annat än som politiska konstruktioner som vi saknar både moralisk skyldighet och intresse av att acceptera och upprätthålla. En människa som är född på en plats har inte större rätt till den än någon annan. Detta får inte stanna vid att vara en vision, utan måste efterlevas i praktiken.
Vi erkänner inte någon stats, organisations eller individs rätt att på något sätt begränsa människors rörelser över gränser eller stämpla detta såsom “illegal” migration. Rätten till fri rörlighet är för oss oskiljbar från rätten att delta i samhällslivet under jämlika förhållanden. Tills dess att nationsgränserna har avskaffats arbetar vi därför för att alla människor som befinner sig inom en stats gränser ska ha samma sociala, politiska och ekonomiska rättigheter samt skyldigheter

Ingen människa är illegal har fått flera utmärkelser, bland annat Miljöpartiets mångfaldspris och föreningen Ordfronts demokratipris
..
Nätverket samarbetar med andra asylrättsgrupper men skiljer sig också från dessa och kan sägas vara en del av den utomparlamentariska vänstern

Det internationella arbetet för de mänskliga rättigheterna lyfter alltmer fram vikten av en rättsstat för att skydda de mänskliga rättigheterna. Rättsstatsprincipen innebär att ingen får stå över eller under lagen, att staten är skyldig att följa gällande rätt och att det finns garantier mot missbruk av statsmakten. Dessutom krävs att lagar stiftas och tillämpas utan diskriminering och med respekt för mänskliga rättigheter. Det krävs också ett fungerande rättsväsende som alla har tillgång till, det vill säga okorrumperade poliser och åklagare, oberoende advokater samt en obunden och opartisk domarkår.

en grundläggande liberal princip: Dina chanser i livet ska inte avgöras av vilka föräldrar du råkar födas med.

Men i hyllningarna av rörelse och framsteg ryms paradoxalt nog också en förklaring till liberalismens svårigheter att vinna ett brett folkligt stöd. För de allra flesta människor är inte på väg någonstans. De gillar det liv de lever, och vill kunna fortsätta att göra det, allra helst på den plats där de känner sig hemma.
...
Även de som värderar rötter och stabilitet är en del av den den värderingsmässiga liberalisering som skett i hela västvärlden de senaste 20 åren. De har tvärtemot nidbilderna inga problem med invandrare, på jobbet eller i vardagen, konstaterar Goodhart. Men de oroar sig över de förändringar av samhället som stor invandring på kort tid för med sig och bekymrar sig över att många nyanlända inte kommer att kunna anpassa sig till livet i Storbritannien.
...
Uppmaningen från liberaler brukar vara att människor måste lära sig att bejaka det nya. Men lika viktigt är det för liberaler att bejaka människors behov av stabilitet och en plats att känna sig hemma på.

Möt Hans Lööf, professor i nationalekonomi på KTH som visar att immigration innebär en långsiktig positiv nettoeffekt och ger en ekonomisk fördel i nästan alla utvecklade industriländer. Det är en dramatisk fokusering på kostnader, menar Lööf. I själva verket har invandringen stora positiva effekter på tjänste- och tillverkningssektorn. Och Sverige är bäst på integration, enligt IMF!

Axfoundation arbetar med en bred syn på hållbarhet som också innefattar integration och mångfald, samt hållbarhet för barn och unga. Syftet med Axfoundations projekt är att skapa verklig förändring. Eftersom de problem vi brottas med ofta är mycket större än vi själva, innebär det att vi många gånger samarbetar i och mellan hela branscher.

In addition to France, childless men and barren women currently rule Italy, Germany, the UK, Scotland, Sweden, the Netherlands, and Luxembourg. Jean-Claude Juncker, President of the European Commission

The real radicals are now on the right – and the left can’t stand it
[...]
Fighting with anti-fascists is exciting.

You rarely read this in the accounts of anti-Islam protests, which are usually portrayed as mean-looking skinheads angrily pointing and shouting vitriol. Miserable affairs full of miserable people. But from the inside it’s all camaraderie, backslapping, excitement, shared stories and messing around. Tommy Robinson, for example, is widely viewed as a hate-filled angry thug. And while he may have some thuggish tendencies, he is also a prankster and irreverent trouble-maker, who routinely plays practical jokes and pokes fun at everyone, including himself. Here’s the point: the trips with Pegida-UK people were actually fun. Significantly more fun than some of the trips with political groups I followed with whom I agreed with more. Protest how pig headed these groups can be if you want, and explain that it is certainly not fun if you’re on the receiving end of their offensive chants or YouTube videos. You’re right of course. But it won’t help you understand why groups like this seem to be doing well. The Pegida tour more closely resembled England Away than political activism. It was certainly more fun than the dour, sanctimonious, protocol-obsessed Marxism Today conference I’d attended a few weeks earlier.

I understand that by writing this I might help realise in a tiny way the very thing I’m describing. I am also vaguely aware that an internet popular alt right-ish blogger / video maker called Paul Joseph Watson is currently selling mugs that say ‘populism is the new punk’. Nothing’s quite so powerful as a sense of momentum, and I might add to it. But the prospect that it might be the other side that are capturing the natural counter-cultural urges society often feels ought to terrify the left, which has long seen itself as the natural political home for such impulses. But I fear many members of the left are too persuaded by their own arguments to worry. They too easily assume that the rebels belong to them, because they are the cool, the modern, the future. Unfortunately, almost by definition, no-one gets a permanent monopoly on rebelliousness.