När man som bäst tänkte att Wolo kanske så smått insett vilken skitstorm han rört upp med "artikelserien" så toppar han laget och DN och släpper fram Lena Andersson. En jämförelse görs mellan stad och land. Vi skall föreställa oss hela Sverige som en enda stor, pulserande, brusande, fantastisk och levande kosmopolitisk storstad. Och i ett sådant paradis behöver ingen minsann oroa sig för invandring.
Jag vet uppriktigt sagt inte vad jag ska säga. Jag är mållös.
När man som bäst tänkte att Wolo kanske så smått insett vilken skitstorm han rört upp med "artikelserien" så toppar han laget och DN och släpper fram Lena Andersson. En jämförelse görs mellan stad och land. Vi skall föreställa oss hela Sverige som en enda stor, pulserande, brusande, fantastisk och levande kosmopolitisk storstad. Och i ett sådant paradis behöver ingen minsann oroa sig för invandring.
Jag vet uppriktigt sagt inte vad jag ska säga. Jag är mållös.
Sådant snömos. De konflikter hon hänför till "landet" aktualiserar sig givetvis i "staden". Svarta mot latinos i Compton? Indoneser mot kineser i Jakarta? Ghananer mot kurder i Malmö? Pakistanier mot vita i Rotherham?
Men det ser ju lite ut som något intellektuellt vid första anblick.
Christopher Lasch förutsåg det som nu spelas ut för över 20 år sedan i sin kusligt välbetitlade The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy [4].
Eliternas attack mot demokratin har pågått länge (åtminstone i EU) och när de nu kläs av den skenheliga masken blottas det rena föraktet mot befolkningen som har haft mage att säga "Nej!"
Lasch bok rekommenderas varmt (finns f ö också på svenska).
En god recension skriven 1995 i London Review of Books kan läsas här (den referens jag gav i ovanstående inlägg var mager):
När man som bäst tänkte att Wolo kanske så smått insett vilken skitstorm han rört upp med "artikelserien" så toppar han laget och DN och släpper fram Lena Andersson. En jämförelse görs mellan stad och land. Vi skall föreställa oss hela Sverige som en enda stor, pulserande, brusande, fantastisk och levande kosmopolitisk storstad. Och i ett sådant paradis behöver ingen minsann oroa sig för invandring.
Jag vet uppriktigt sagt inte vad jag ska säga. Jag är mållös.
Den moderna storstaden är om något kluster av urskiljbara värderingar som bevakas och kringgärdas.
Eller rättare sagt storligen bejakas.
Exempelvis hipsters på Söder och stekare på Stureplan.
För att inte tala om exempelvis bostadsrättsföreningar i innerstan visavi hyreskasernerna på Järvafältet.
Eller syrianerna i Södertälje...
Där kan man snacka kringgärdade och bevakade kluster av värderingar och normer....
Citat:
Ursprungligen postat av ojho
Sådant snömos. De konflikter hon hänför till "landet" aktualiserar sig givetvis i "staden". Svarta mot latinos i Compton? Indoneser mot kineser i Jakarta? Ghananer mot kurder i Malmö? Pakistanier mot vita i Rotherham?
Men det ser ju lite ut som något intellektuellt vid första anblick.
Lena Andersson är en habil ordvrängare, som förmodligen kan låta sig lejas av vilken betalare som helst. Intellektuellt snömos:
Citat:
Ingen skulle få för sig att hindra någons anhörig från att flytta in i staden; för på vilken grund skulle sådant bestämmas? I urbaniteten av i dag är småttiga tankar av det slaget så konstiga att den som hyser dem skäms eller betraktas som en stolle.
Varför inte låta vem som helst flytta in i den egna bostaden rent av?
Citat:
Något kluster av urskiljbara värderingar som hör just denna storstad till och som måste bevakas och kringgärdas föreligger inte.
Ändå har vi etniska enklaver. Och som alltid i människans historia en socioekonomisk segregering. Ingenstans är behovet att låsa om sig och sina ägodelar större än i en storstad.
Hon talar emot sig själv i samma stycke (så skamlöst, föraktligt/föraktfullt slarvig har DN blivit):
Citat:
Allt blir inte bra för dem som nyss kommit till staden. Några ska bittert ångra att de lämnade sin by långt borta, en del känna sig alienerade, illa behandlade av sin hyresvärd, utnyttjade av sin arbetsköpare, rasande på livets orättvisa villkor. Men stadens portar var åtminstone öppna. Ty städer är numera öppna medan länder är slutna; detta eftersom omsorgen om de egna, om tanken på landet och dess folk ger både rätt och plikt att fatta ”omdömesgilla beslut” med tanke på vad landet klarar att ”ta emot”. I en stad heter det inte att man tar emot inflyttande. Där finns ej värd och främling.
NB: min fetning ovan. Kanske märker jag ord. Eller så tar jag henne på orden.
Citat:
I motsats till nationen och landet saknar staden metafysik. Den är sina gator och hus, parker och torg, saker och ting, butiker och varor och människorna som befolkar den – kort sagt, sin fysiska materialitet.
Just det. Det är staden som ska leverera efter påbud från de statliga myndigheternas och de verklighetsflyktiga rikspolitikernas "visioner" och lättsinne. Get real.
Citat:
Den som oroar sig för att Sverige inte har plats och att landet eroderar av invandring, kan därför pröva att tänka på Sverige som en dynamisk storstad med tio miljoner invånare, och notera hur annorlunda saken genast ter sig. Med ens blir det orimligt, obehagligt och direkt besynnerligt att ta sig rätten att villkora somligas frihet och ställa upp vakter vid stadsporten.
Det blir orimligt, obehagligt och direkt besynnerligt att tänka sig tiomiljonersstaden Sverige som ett Malmö x 30.
Numera är vi mångkulturella, dels på grund av invandring, men lika mycket därför att vi är ständigt uppkopplade och därmed ständigt utsatta för intryck från jordens alla hörn. Just därför att vi redan är mångkulturella behöver vi inte ett mångkulturellt samhälle. Vi behöver i stället ett samhälle med tydliga spelregler. Det samhället behöver luta sig mot det bästa i den svenska kulturen.
När man som bäst tänkte att Wolo kanske så smått insett vilken skitstorm han rört upp med "artikelserien" så toppar han laget och DN och släpper fram Lena Andersson. En jämförelse görs mellan stad och land. Vi skall föreställa oss hela Sverige som en enda stor, pulserande, brusande, fantastisk och levande kosmopolitisk storstad. Och i ett sådant paradis behöver ingen minsann oroa sig för invandring.
Jag vet uppriktigt sagt inte vad jag ska säga. Jag är mållös.
Förr i världen var stadsbor tyvärr inte så pulserande, brusande, fantastiska och levande.
För de byggde murar runt sina städer, i det öppna syftet att skilja mellan vi och dem. De hade portar som stängdes om natten. Man höll koll på vilka som tillhörde staden. De som begick vissa brott kunde slängas ut från staden.
Inte bara vita människor byggde sådana murar. I den utställning om Sidenvägen som visades i bergrummet i Stockholm för ett par år sedan beskrevs en stad i Östasien som på 600-talet omgärdades av murar med portar och vaktposter.
Men städerna på den tiden kanske inte var tillräckligt stora för att bli så pulserande, brusande, fantastiska och levande som de 10-miljonersstäder som Lena Andersson beskriver?
Finns det en magisk gräns för invånarantalet när idealtillståndet uppstår?
London är en stad som närmar sig det avgörande 10-miljonerstrecket. Bra för London, för därifrån rapporteras faktiskt en del problem. Korkat nog försöker London med alla medel hindra de migranter som samlas på andra sidan Kanalen. De borde ju hellre med alla medel verka för att öka sin folkmängd.
Westerholm analyserar DN:s agendasättande kampanj utifrån ett genusperspektiv. Ett kanske inte helt lyckat grepp enligt mig.
Måste erkänna att jag inte i samband med någon av artiklarna kände av något grundmurat kvinnohat. Hade firma Anna & Alice hetat Anders & Anton istället hade texterna rimligen sett exakt likadana ut. Faktaförnekelsen hade under alla omständigheter kvarstått oförändrad i alla fall.
Helt jävla vansinnig artikel. Alla proppar måste ha gått samtidigt i proppskåpet hos Westerholm. Grunden till hela invandringshaveriet är identitetspolitik. Att Westerholm kritiserar Hagberg utifrån ett genusperspektiv samtidigt som han ägnat sina senaste år åt att fördöma invandrings- och identitetspolitiken är så satans imbecillt så att jag får svårt att andas.
Meningen är väl att vi skall slippa den sortens pseudoanalyser från "våra egna". Westerholm har kanske mer SSU i sig än vad han vill erkänna.
Tack så mycket för lästips! Det gäller ju att försöka hitta en väg ut ur eländet på något sätt, och då är det helt klart värt att titta på äldre produktioner också. Nästan lite kusligt att Lasch förutsåg vad som skulle hända så tidigt. "The Revolt of the Elites" recenserades av Henrik Berggren i DN 1995 ser jag nu när jag gör en sökning (faktiskt i ganska positiva ordalag). Det skulle knappast hända idag. På SvD:s ledarsida (Arpi?) skulle den kanske kunna passera.
En person som för några år sedan diskuterade de auktoritära tendenserna hos samtidens etablissemang är den konservative britten Marc Glendening från EU-kritiska People's Pledge och Democracy Movement. Han har skrivit en del om hur företrädare för vad han benämner "postmodern authoritarianism" försöker underminera de demokratiska nationalstaterna i syfte att flytta över makten till överstatlig nivå. Idag är han något slags Research Fellow och håller tyvärr en lägre profil såvitt jag kan bedöma.
Glendening när det begav sig (länken är tyvärr borttagen):
We are experiencing the emergence of what can be described as Post-Modern Authoritarianism (PMA). This description refers both to an empirically observable condition - the way in which the institutions of modernist parliamentary democracy are being hollowed out through the transfer of powers to a range of unaccountable agencies - and to the ideological device for advancing this silent revolution.
[- - -] In contrast to earlier and more openly anti-democratic currents, the Post-Modern Authoritarians (PMAs) adopt a subtle 'passive-aggressive' strategy based upon undermining the foundations of the nation state - the only viable mechanism by which the ruling elite is held to account - whilst simultaneously denying the reality of the system they are building.
[- - -] Post-modernism is the perfect underlying framework for a duplicitous political project that cannot afford to reveal its true nature. This is because it rejects the modernist idea that ideologies can and should be based on attempts to identify connecting truths that enable something fundamental about the totality of an issue to be said. Post-modernists contend, for reasons that will be given later, that the age of the 'grand narrative' is dead and that only stories about fragments of existence can be communicated. Thus, the PMAs, like a guerrilla hit-and-run army, try to avoid direct, large-scale confrontations.
[- - -] This leads, on the one hand, to attempts to associate the EU with pleasing cultural images and, on the other, to wage McCarthyite, black propaganda campaigns against opponents, associating them with negative attributes such as xenophobia and philistinism.
[- - -] In the European sphere, the grand narrative the PMAs wish to destroy is that of the nation state. They seek to do this in a variety of different ways, including the assertion that independent nations lead to war (even genocide) and cannot cope with issues that transcend national borders. But, true to their passive-aggressive mindset, the PMAs refuse to articulate their own 'grand narrative', namely transnational governance.
Glendenings recept för motstånd mot den postmoderna auktoritarianismen är klarspråk.
Citat:
The first necessary step is to do what the PMAs [Post-Modern Authoritarians] desperately want to prevent: the creation of a 'big picture'. We must attempt to show how the various streams through which political power is being drained away eventually meet up in a big, fast-flowing post-democratic river. The various connections have to be spelt out and the entire process labelled. Clarity is always the enemy of deliberate opaqueness. Resistance to old style totalitarianism was possible because the threat could be identified, understood.
Men vad hjälper det om kommunikationskanalerna täpps till? Det står verkligen och väger nu.
Linderborg gav ju Malcom Kyeyune lite utrymme här om dagen vilket givetvis resulterade i morrande från de vanliga misstänkta. Är alltid lika uppfriskande att läsa sund kritik från vänsterhåll. Kyeyune är halvkommunist men har en bättre analys än i princip samtliga borgerliga debattörer, är bara för sorgligt. Han föreslår att Chang Frick ska få anställning hos Politism, jag föreslår att Malcom får anställning hos SvD.
Här svarar han och det är en fin sammanfattning av vänsterns fullständiga intellektuella kollaps.
London är en stad som närmar sig det avgörande 10-miljonerstrecket. Bra för London, för därifrån rapporteras faktiskt en del problem. Korkat nog försöker London med alla medel hindra de migranter som samlas på andra sidan Kanalen. De borde ju hellre med alla medel verka för att öka sin folkmängd.
Bra för London? Londonborna då? Det är en fråga som ofta missas när man diskuterar Londons - egentligen ekonomiska mer än befolkningsmässiga - expansion. Nu syftar jag inte på fattiga invandrare från tredje världen, men frågan är ändå rimlig. Staden har gjort allt man kan för att bli en magnet för välstånd, men det har skett på den gamla befolkningens bekostnad. De har helt enkelt tvingats ut när deras vanliga knegarjobb inte ens har kunnat bekosta en etta i zon tre. Såg en intervju med de tröttsamma hipsterbröderna som driver Cereal Killer i Shoreditch. Efter att deras café hade utsatts för kraftiga protester mot att de drev på gentrifieringen i East End droppade den ene av dem:
- Men vi har ju varit med om att göra området bättre! När jag snackar med folk som har bott här länge säger de att området var ett skithål för 20 år sedan. Och se på det nu!
Vad han missade var tydligen att de som bodde där för 20 år sedan inte längre hade råd att bo där, och vilken nytta har de då av att deras gamla område har blivit ett trivsamt hipster-Disneyland?
Tycker det borde vara relevant att ha samma perspektiv på ett land. Den nuvarande befolkningens väl och ve kan inte frikopplas från något slags diffust Sverige-begrepp. Lika lite som det som är dåligt för de som är födda och uppväxta i London, kan anses vara bra för staden.
Lena Andersson är en habil ordvrängare, som förmodligen kan låta sig lejas av vilken betalare som helst. Intellektuellt snömos:
Varför inte låta vem som helst flytta in i den egna bostaden rent av?
Ändå har vi etniska enklaver. Och som alltid i människans historia en socioekonomisk segregering. Ingenstans är behovet att låsa om sig och sina ägodelar större än i en storstad.
Hon talar emot sig själv i samma stycke (så skamlöst, föraktligt/föraktfullt slarvig har DN blivit):
NB: min fetning ovan. Kanske märker jag ord. Eller så tar jag henne på orden.
Just det. Det är staden som ska leverera efter påbud från de statliga myndigheternas och de verklighetsflyktiga rikspolitikernas "visioner" och lättsinne. Get real.
Det blir orimligt, obehagligt och direkt besynnerligt att tänka sig tiomiljonersstaden Sverige som ett Malmö x 30.
Men hjälp. Jag ids inte ens gå in och läsa utan nöjer mig med era referat.
Påminner inte Lena Anderssons liberalism mycket om Fredrik Karim Segerfeldts dito förresten? Det är så otroligt principfast, så totalt renons på verklighet, så hela vägen in i kaklet. Gigantiska kåkstäder, 30 miljoner invånare och spännande kulturkrockar. Jag kommer inte att bli förvånad om Lena Andersson också konverterar om några år, förkunnandes att det är den högsta formen av frihet.
Tack så mycket för lästips! Det gäller ju att försöka hitta en väg ut ur eländet på något sätt, och då är det helt klart värt att titta på äldre produktioner också. Nästan lite kusligt att Lasch förutsåg vad som skulle hända så tidigt. "The Revolt of the Elites" recenserades av Henrik Berggren i DN 1995 ser jag nu när jag gör en sökning (faktiskt i ganska positiva ordalag). Det skulle knappast hända idag. På SvD:s ledarsida (Arpi?) skulle den kanske kunna passera.
En person som för några år sedan diskuterade de auktoritära tendenserna hos samtidens etablissemang är den konservative britten Marc Glendening från EU-kritiska People's Pledge och Democracy Movement. Han har skrivit en del om hur företrädare för vad han benämner "postmodern authoritarianism" försöker underminera de demokratiska nationalstaterna i syfte att flytta över makten till överstatlig nivå. Idag är han något slags Research Fellow och håller tyvärr en lägre profil såvitt jag kan bedöma.
Glendening när det begav sig (länken är tyvärr borttagen):
We are experiencing the emergence of what can be described as Post-Modern Authoritarianism (PMA). This description refers both to an empirically observable condition - the way in which the institutions of modernist parliamentary democracy are being hollowed out through the transfer of powers to a range of unaccountable agencies - and to the ideological device for advancing this silent revolution.
[- - -] In contrast to earlier and more openly anti-democratic currents, the Post-Modern Authoritarians (PMAs) adopt a subtle 'passive-aggressive' strategy based upon undermining the foundations of the nation state - the only viable mechanism by which the ruling elite is held to account - whilst simultaneously denying the reality of the system they are building.
[- - -] Post-modernism is the perfect underlying framework for a duplicitous political project that cannot afford to reveal its true nature. This is because it rejects the modernist idea that ideologies can and should be based on attempts to identify connecting truths that enable something fundamental about the totality of an issue to be said. Post-modernists contend, for reasons that will be given later, that the age of the 'grand narrative' is dead and that only stories about fragments of existence can be communicated. Thus, the PMAs, like a guerrilla hit-and-run army, try to avoid direct, large-scale confrontations.
[- - -] This leads, on the one hand, to attempts to associate the EU with pleasing cultural images and, on the other, to wage McCarthyite, black propaganda campaigns against opponents, associating them with negative attributes such as xenophobia and philistinism.
[- - -] In the European sphere, the grand narrative the PMAs wish to destroy is that of the nation state. They seek to do this in a variety of different ways, including the assertion that independent nations lead to war (even genocide) and cannot cope with issues that transcend national borders. But, true to their passive-aggressive mindset, the PMAs refuse to articulate their own 'grand narrative', namely transnational governance.
Glendenings recept för motstånd mot den postmoderna auktoritarianismen är klarspråk.
Men vad hjälper det om kommunikationskanalerna täpps till? Det står verkligen och väger nu.
Tack för mycket intressanta citat. Än värre än att kommunikationskanalerna har täppts till är att språket har modifierats, genom att tydlighet har bytts mot osäkerhet i definitioner av de som har medial makt ( och däemed inflytande över språket)
Tack så mycket för lästips! Det gäller ju att försöka hitta en väg ut ur eländet på något sätt, och då är det helt klart värt att titta på äldre produktioner också. Nästan lite kusligt att Lasch förutsåg vad som skulle hända så tidigt. "The Revolt of the Elites" recenserades av Henrik Berggren i DN 1995 ser jag nu när jag gör en sökning (faktiskt i ganska positiva ordalag). Det skulle knappast hända idag. På SvD:s ledarsida (Arpi?) skulle den kanske kunna passera.
En person som för några år sedan diskuterade de auktoritära tendenserna hos samtidens etablissemang är den konservative britten Marc Glendening från EU-kritiska People's Pledge och Democracy Movement. Han har skrivit en del om hur företrädare för vad han benämner "postmodern authoritarianism" försöker underminera de demokratiska nationalstaterna i syfte att flytta över makten till överstatlig nivå. Idag är han något slags Research Fellow och håller tyvärr en lägre profil såvitt jag kan bedöma.
Glendening när det begav sig (länken är tyvärr borttagen):.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!