Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Trump beat Clinton 62 to 33 in counties that are at least 85 percent white.

Framgångsvågen påminner om den som Miljöpartiet red på under förra mandatperioden: en liten uppstickare som får positiv medieuppmärksamhet, men som slipper den tuffare granskning som större partier utsätts för.

Utrikes. Tysklands justitieminister Heiko Maas kräver i ett öppet brev till Facebook att den sociala nätverkstjänsten ska börja systematiskt radera "främlingsfientligt" material, skriver Deutsche Welle. [LÄNK till Deutsche Welle]

Efter hårda påtryckningar från den tyska regeringen lovar Facebook nu att ta krafttag mot "främlingsfientlighet". Den sociala nätverksjätten lanserar nu en jättebyrå i Berlin där hundratals anställda ska ägna sig åt att censurera bland annat svenska användare.

Den tyska webbsidan Gaystream.info, som drivs av fyra homosexuella tyskar, spärrades under veckan av Facebook.

Anledningen uppges vara att sajten efter terrordådet i Orlando länkade till en försiktigt islamkritisk krönika skriven av sajtens redaktör David Berger.

I krönikan kritiserar han bland annat Brigit Bosold, chef för ett HBTQ-museum i Köln, som i tysk media sagt att hon är mer rädd för "vita heterosexuella män" än för islamister och asylsökare. Berger är kritisk till det vänsterorienterade narrativ som går ut på att homosexuella alltid förväntas vara solidariska med de asylinvandrare som väller in i Tyskland och samtidigt se "heterosexuella vita män" som fiender.

----

[LÄNK till den länkade krönikan i Gaystream.info. Den har rubriken: "Kölner Berufs-Homos erklimmen neue Stufe des Islam-Masochismus" och avslutas:]

Tysk polis slog under onsdagen till mot 60 personer som bland annat anklagas för att ha uttryckt sig "främlingsfientligt" och "rasistiskt" på sociala medier.

Enligt ett pressmeddelande från den federala polisen i Tyskland deltog 25 polisdistrikt i de landsomfattande razziorna.

[---]

Den federale polischefen Holger Münch säger idag att den typen av material har ökat kraftigt sedan asylkaoset inleddes förra året.

– Dagens åtgärder klargör att de federala och delstatliga polismyndigheterna med kraft kommer att bekämpa hat och hets på internet. Antalet fall av högerpolitiskt motiverade hatbrott på internet har ökat markant i spåren av den europeiska flyktingsituationen.

Men frågan är och Dagens Nyheter och Mattias Hagberg är rätt forum respektive person att föra denna debatt. Fram träder en artikelserie på en liberal kultursida präglad av postmodern faktaförnekelse och, märkligt nog, ett gödande lågintensivt hat mot framgångsrika och starka kvinnor. Ett hat med spår av kvinnoförakt.

Hagbergs angrepp på vad han menar är någon form av högerpopulism inskränker sig i praktiken på ett frontalangrepp på framgångsrika kvinnor. Alice Teodorescu, Ann-Charlotte Marteus, Anna Dahlberg, Rebecca Weidmo Uvell, Paulina Neuding och Jenny Sonesson är de som Mattias Hagberg maniskt uppehåller sig vid. Docenten i Litteraturkunskap, Johan Lundberg, riksdagsledamoten Hanif Bali och SvD:s Ivar Arpi samt Dick Erixon nämns närmast som i förbifarten. För att vara en liberal kulturskribent visar Mattias Hagberg upp en märklig mixtur av kvinnofixering och, trots att han vill ge sken om motsatsen, faktaförnekelse. Hagberg menar att Expressen , med Anna Dahlberg vid rodret, blivit en röst som hellre försvarar gränser och byråkratiska beslut än individer.

DN, DN Kultur och kanske i synnerhet Mattias Hagberg gör sannolikt sig själva en otjänst med publiceringen av Hagbergs artikelserie. En artikelserie av kvinnohat och postmodern omskrivning av fakta i minst två fall. Där fakta blir relativt den egna agendan. Där starka kvinnor får smaka på en postmodern härskarteknik och piska kryddad med en dov och konstant ton av något som kan liknas vid ett grundmurat kvinnohat.

Att Dagens Nyheter, med denna artikelserie, nu tar en ny position i debatten med kvinnohat måste anses vara dagens nyhet. Men kanske inte på det sättet som Peter Wolodarski, ansvarig utgivare, hade tänkt sig med den agendasättande journalistiken i ett allt mer polariserat samtalsklimat.

Bilden som framträder är tydlig. Något har förändrats i grunden.

Men vad?

För att ta reda på vad som har skett har vi granskat DN:s kultursida under perioden november-december 1956. Den 22 november 1956 bevakar sidan en festskrift till Erik Lindahl, "den svenska nationalekonomins grand old man", som nyss fyllt 65 år. Några få veckor senare, 7/12, ägnas lika stort utrymme åt en artikel av Helmer Ringgren, som recenserar två böcker om Dödahavsrullarna. Ytterligare två dagar senare, 9/12, är det Sven Lindqvists tur att recensera två böcker om djuphavsdykning.

Som kontrast ägnar exakt samma redaktion, exakt samma period, bara 60 år senare, ett antal artiklar om nationalism, liberalism och rasism. En dov känsla av undergång har smugit sig på, engagemanget för Lidingös svårt utsatta ungdomar är plötsligt som bortblåst. Även de en gång så fascinerande Dödahavsrullarna har helt hamnat i skymundan. Nu som då handlar det om publicistiska val.

Är det dags att tala om en nyorientering? Det är svårt att förstå varför Dagens Nyheters kultursida, som 1956 lät Kurt Samuelsson skriva en lång artikel (4/12) om Nils Ericson och järnvägarna för att fira SJ:s 100-årsjubileum, sidan där kritikern C G Bjurström ledigt kunde referera till författaren Édouard Glissant från Martinique som "negerdiktaren", så totalt har bytt inriktning med Björn Wiman vid rodret.

Låt oss för ett ögonblick tänka att Sverige är en brusande storstad på tio miljoner invånare på liten yta i stället för ett vidsträckt land med samma befolkning. Såsom är fallet med storstäder blir det i samma stund geografiskt överblickbart men mentalt oöverskådligt. Landet Sverige upplevs på rakt motsatt sätt. Det är en illusion med påtaglig kraft.

I storstaden Sverige skulle invånarna inte slösa tanketid och debattutrymme på att söka och finna problemen som uppstått på grund av vilka som felaktigt släppts in i staden. Ytterst få skulle anse det tillåtet och acceptabelt att sortera vilka som fick bosätta sig där. Ingen skulle få för sig att hindra någons anhörig från att flytta in i staden; för på vilken grund skulle sådant bestämmas? I urbaniteten av i dag är småttiga tankar av det slaget så konstiga att den som hyser dem skäms eller betraktas som en stolle.

Det urbana livet flyter på. Man irriterar sig på parkeringsregler, trafikkaos och uppgrävningar av gatan, men tanken slår en inte att det är någon särskild grupp som orsakar eländet. Man förstår att man själv är med och bildar trängseln. Och varje dag kommer alla hem till sin boning trots trafiken, och en ny dag randas.
För den moderna storstaden finns inga föreställningar om en enhetlig anda som kan gå förlorad av att nya människor anländer till platsen; man märker inte ens rörelsen som pågår. Något kluster av urskiljbara värderingar som hör just denna storstad till och som måste bevakas och kringgärdas föreligger inte.

Ett land är en by, samtidigt en storvulen abstraktion. Storstaden är alltid konkret och fylld av ett vardagsliv som inte frammanar drömmar om enhetlighet och utestängning. Ingen missunnar någon annan att bo i staden, möjligen i kvarteret och huset, men inte i staden. Ingen har kollektiv besittningsrätt över den.

Med länder förhåller det sig annorlunda. De utgör ett mentalt väsen med en essentiell kärna och idéer om vad som inte ingår i kärnan. Så blir landet överblickbart och möjligt att styra och kontrollera. Storstaden saknar detta drag av tankeväsen. Där finns ingen föreställning om att dess framtid är för invånarna att råda över genom offensiv politik och stängda stadsportar.

Länder är en sorts dröm, en tankens abstraktion så stark att den utgör en av de oförstörbara eviga formerna, en produkt av föreställningsförmågan där den lever oanfrätt av tidens skiften.

Därför blir länder men aldrig städer en bas för folkstammen. Staden går inte att tänka på som ett enhetligt väsen vars förändring eller brist därpå någon är herre över. Vi har inte fostrats i tanken att storstaden är styrbar såsom landet tycks vara genom att majoriteten besegrar minoriteten och sedan firar möjligheten att köra över de besegrade.