Citat:
Fast idag är ju frågan "har X verkliga asylskäl" i praktiken (dvs på MigV:s bord, och i massmedia) väldigt mycket en subjektiv bedömningsfråga, eller rättare sagt: den besvaras ofta utifrån uppbyggda narrativ och starka känslor för den asylsökande, snarare än utifrån en metodisk analys av vad migranten/den asylsökande faktiskt har för bakgrund och vad man kan veta om dessa personer. Dessutom är trycket från media ibland starkt, och lagstiftningen för MigV:s arbete är numera nerlusad med gummiparagrafer ("särskilt ömmande skäl" etc). Nu kan ju Lundh, f d direktör på MigV, knappast öppet säga att MigV:s personal ganska ofta kliver över i rollen som aktivister och extramammor även om han skulle mena att det är så, eller att de låter sig förföras av migrantfamiljer som spelar upp stora vojne-vojne-valsen med barnen långt fram för att få stanna. Men han verkar ändå ha en konstigt överdriven tor på att det skulle bli "sannare" och mer metodiska utredningar om MigV förlitade sig ännu *mer* på migranternas egna uppgifter än man gör idag.
Jag tror han menar att det inte räcker med migranternas historier och uppvisande av barn för att kunna beviljas asyl. han säger ju att det åligger den asylsökande att, eventuellt med juridiskt biträdes hjälp, prestera fram verifierbara fakta som överhuvudtaget går att utreda. Kan eller vill den asylsökande inte göra det redan inledningsvis i processen ska det obönhörligen bli avslag på asylansökan. Vojne vojne räcker alltså inte. Man måste åtminstone kunna uppge namnet på någon affär eller adressen till postkontoret på det där stället där man utsattes för så stort hot att man såg sig föranledd att fly ända bort till Sverige.
Migrationsverket i sin nuvarande form och struktur av förvaltningsmyndighet måste tydligen bli matad med uppgifter de sedan kan utreda, möjligheten att tvinga fram uppgifter verkar saknas, liksom möjligheten att avslå asylansökan innan asylskälen, som alltså ofta inte presenteras i utredningsbar form av asylsökaren, utretts och befunnits vara icke berättigande till asyl. Det är denna otillfredsställande funktion som måste ändras och av det skälet ska inte Migrationsverket ägna sig åt utredningar de ändå inte kan genomföra.
Enligt Lundh löser man detta dilemma bäst genom att flytta utredningsansvaret till en annan myndighet med mera juridiska muskler som sköter utredningarna efter lagens bokstav. Lagen kräver redan nu att den asylsökande gör sin identitet och sina skyddsskäl sannolika, och den sannolikheten måste kunna utredas. Av någon anledning kan tydligen inte Migrationsverket hantera ärenden där den asylsökande inte kan eller vill legitimera sig och inte heller berätta någorlunda informativt om stället vederbörande säger sig komma från.
Om exempelvis de afghaner som egentligen kommer från Iran hade varit tvungna att berätta om sitt uppgivna hemland Afghanistan hade de sannolikt gått bet på det och eftersom de heller inte kunnat eller velat legitimera sig hade deras ansökan, enligt Lundhs modell, avslagits redan på tidigt stadium då deras allmänna vojnande om talibanerna inte hade varit utredningsbart och därför inte heller kunnat vara asylgrundande. Nu blir det för all del oftare avslag på deras asylansökningar men det beror inte på Migrationsverkets utredningsförmåga utan på direktiv om säkerhetsläget i Afghanistan och avvisningar kan verkställas tack vare det nytillkomna avtalet om återvändande även av ovilliga.
