Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det här är ju människor som tror att allt går att lösa bara man tror tillräckligt mycket. Av någon konstig anledning vill man inte använda sin övernaturliga tro och sitt mobiliserande till att rätta till grundproblemen, shiamuslimer som hatar sunnimuslimer t.ex.

Istället för att acceptera något halvdant där man förväntar sig att behöva ta emot 100.000 asylsökare är det väl bättre att satsa fullt ut på att inte ta emot en enda asylsökare och mobilisera och tro på fred på jorden till nästan år? Ingen plan B. Inte en enda asylsökare ska vi ta emot nästa år, tvingas vi till det så är det någon som inte trott tillräckligt mycket på det här med fred på jorden.

Det är dags för extremisterna hos Aftonbladet att svara på om allt går att lösa med social ingenjörskonst och den rätta tron, är svaret ja på den frågan är den enkla lösningen att vi skickar ner Aftonbladets ledarsektion till alla oroshärdar så de kan lösa problemen på plats istället. Känns otroligt ineffektivt att försöka lösa problemen här i Sverige istället för på plats om det enda som krävs är den rätta tron på vad man ska åstadkomma.

SR sände idag en intervju med Hudson och ännu en gång framstår Sverige som det extrema undantaget.
En demograf från SCB som också intervjuas medger visserligen att siffran 116 pojkar på 100 flickor är hög men tänker att det möjligtvis jämnar ut sig med tiden.
Kanske det ja, eller inte. Joakim Palme som är ordförande för delegationen för Migrationsstudier - "en kommitté som ska ta fram fakta i Migrationsfrågan" - är inte så intresserad av fakta utan menar att det mesta går att lösa med integrationspolitik och arbete. Vi kan motverka problemen innan de uppstår med fler skattefinansierade insatser. Det måste gå helt enkelt.
Försiktighet alltså. Först släpper vi in enorma mängder unga män som skapar en omfattande könsobalans men när det gäller diskussioner kring de problem detta orsakar är det bäst att vara försiktig.
Hudson är desto mer oroad och förundras över svenska politikers agerande.
SR vänder sig nu till S-kvinnornas ordförande Carina Ohlsson och frågar hur hon ser på Hudsons uttalande om att svensk invandringspolitik diskriminerar kvinnor. Ohlsson, vars parti leder världens första feministiska regering med en feministisk utrikesminister som reser runt i världen med sin egen genusinkvisition, svarar helt sonika:
Sånt är livet alla Malalas. Är man inte beredd att bli sextrakasserad och våldtagen hela vägen till och genom Europa blir det ingen asyl.

Här har vi alltså två svenska myndighetspersoner och en politiker som verkar helt handfallna och ger nonsenssvar på varenda fråga i skarp kontrast till den amerikanska professorn som presenterar fakta och tar upp konkreta förslag. Hudson är dessutom den enda av de intervjuade som oroar sig för svenska folket och till och med anser att svenska politiker har skyldigheter gentemot sina medborgare - en svindlande tanke i dagens Sverige.

Det är som om svenskarna lever i en destruktiv relation med det det politiska och mediala etablissemanget och har normaliserat en form av psykisk misshandel som blir tydlig för oss först när utomstående som Hudson lägger sig i och påpekar hur sjukt det är. I det avseendet är inslaget intressant då programledaren ställer frågorna till övriga medverkande utifrån Hudsons perspektiv.

Inslaget avslutas med en fråga till Carina Ohlson.
Jag hittade seminariet "Kvinnor på flykt" och det handlade enbart om vägen hit, självfallet inte om ett genusperspektiv på konsekvenserna av den förda invandringspolitiken i Sverige.
http://www.socialdemokraterna.se/Web...nnor-pa-flykt/

Erik Helmerson på DN uttryckte sig på svensktypiskt mjäkigt vis häromdagen, vilket citerades på tråden:


Osvenska namn och kvinnligt kön kan mjuka upp de beska beskeden (alibi för förnuftet), ty varje luttrad man med fokus på sakfrågan vet att inte saken värderas enbart - ibland inte alls och stundom först i andra hand - men presentationen eller avsändaren är desto viktigare; Naomi Abramowicz (NA) respektive Alice Teodorescu (AT) kammar hem en poäng vardera i GP, nu när det efter den feta, konturlösa överbudspolitikens hjärtsnörp blivit comme il faut att säga det självklara - det finns mycket manöverutrymme för striktare tillämpning av befintlig lagstiftning, t ex utlänningslagen:

NA:
Sveriges nya gatubarn




http://www.gp.se/nyheter/ledare/leda...s-nya-gatubarn


AT:
Ohållbar situation på våra asylboenden



http://www.gp.se/nyheter/ledare/kron...ra-asylboenden

Vad ska vi få för kritiska invändningar till de sunda debattyrkandena ovan? Vi har nog hört dem till leda: att de är "barn" och att de är "traumatiserade"? När svensk offentlighet under vedermödor, "därtill nödd och tvungen" tvingas till en dansk slankekur, så hindrar inte det vänsterbrölets krav på återgång till dödens skuldsatta hushåll och grova underlåtenhetssynder... Ända in i regeringen finns de pubertala geronterna företrädda, med känslosås spilld och byxorna vätta, affektinkontinenta och omyndiga. Den politiska åtstramningens effektuering kan dröja något - det gapas ju efter pengatillskott från kommuner, landstingskommuner och statliga myndigheter - men på debattnivån kommer det att vinna gehör och bli en ny normallinje, allteftersom kostnaderna för kalaset uppenbarar sig och de misshagliga sociala konsekvenserna manifesterar sig. Glöm dock aldrig vilka som är kappvändare; vare sig de är principlösa eller håller egennyttig opportunism som sin främsta princip.

Det är ett mycket belysande påpekande, att åberopa försiktighetsprincipen i tolkningar eller, likt den stolliga debattartikeln av Prof Maria Stern m fl i GP idag, avfärda internationell forskning som icke generaliserbar till svenska förhållanden, utan att kunna presentera bättre forskning. När bondförnuft och vetenskap talar samma språk är det så vattentätt det kan bli. Men de, vänstern, ställer högre krav på bevisföring än de själva kommer i närheten av; se deras debattinlägg mer som en del i deras politiska gärning som "forskare". De gränslösa i handling och retorik, manar till försiktighet i analysen efter fullbordat faktum.

Svenska politiker och tjänstemän har fostrats i anpasslighet och lismande, inte problemlösning och sakframställan. Mycket prat och lite verkstad. Det är att undfly personligt ansvar och rädsla att stöta sig med någon. Finns det inget kurage och yrkesheder? Teorin om den svenska fredsskadan övertygar i alla fall mig; man kan då bortse från agendor - även om de finns - som en defekt i mekanismerna, en avsaknad av spärr eller mothåll, kritiken som hejdar konsensuskulturens automatismer och fallenhet för snäva åsiktskorridorer.

Professor Stern mfl. har faktiskt helt rätt i att det är grundlöst och problematiskt att överföra Hudsons slutsatser till svenska förhållanden.

Både Kina och Indien är konforma samhällen med närvarande och represiv ordningsmakt och könsobalansen är relativt välfördelad i samhället.

I Sverige så är däremot könsobalansen i sig obalanserad om bryter ned på de socioekonomiska och etniska strata detta berör. Kvinnor med invandrarbakgrund har redan idag ett massivt utbildningsövertag och nyttjar aktivt den fria utbildningen till att göra sociala, ekonomiska och geografiska klassresor.

Det är alltså inte ett tvärsnitt av befolkningen som har en övervikt av män, utan övervikten ansamlas och blir fatalt hög i knivskarpt avgränsade etniska enklaver där andra riskfaktorer för våldsamt betende samverkar till en mycket obehaglig cocktail. Arga unga män utan utbildning och framtidsutsikter på arbetsmarknaden som är ratade av både flickorna i sin egna etniska grupp såväl som den självmant segregerade svenska befolkningen. Lägg till detta en geografisk anrikning av obalansen i utanförskapsområden där rättsstaten kapitulerat.

Så ja, Stern mfl. har rätt i att det inte går att överföra de kinesiska och indiska siffrorna till Sverige.

Här kommer det nämligen bli mycket värre.

Precis som jag förmodade skulle Sveriges etablissemang komma att skilja ut sig jämfört med övriga länders i västvärlden genom att förringa, underrapportera och avvisa risken för en annalkande etnisk-sexuell katastrof som är som störst just i vårt eget land.

(FB) Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Qaisar Mahmood är i farten igen. Obs magasin på onsdagen.

Detta jävla komplex över att aldrig kunna bli svensk. Ständigt återkommande.

Mycket lustigt att det går bra att förskingra det svenska folkets särprägel och kultur, bara det görs stilla, försiktigt och av intellektuella.

Idag är det förintelsepornografi deluxe, och på SvD dras den nordiska skulden i långbänk. Norge var dåligt eftersom ockupationsregimen skickade judar till arbetsläger och Sverige var dåligt eftersom man förhöll sig neutralt. Ursäkta, är dåligt ska det förstås vara.


http://www.svd.se/nar-forintelsen-to...sens-minnesdag

"Vårt moraliska ansvar" står enligt min mening till att ifrågasätta, inte bara denna pådyvlade skuld utan även huruvida de officiella utsagorna om förintelsen ens är sanna. Detta är något vi skedmatas dagligdags av "svensk" press, ja det går faktiskt inte en dag på året då de inte skriver om Hitler, nazism och den sk förintelsen (finns av just denna anledning t o m en tråd här på Flashback som heter dagens Hitler).

Frågan är något utav pudelns kärna. Men att någon skulle skriva kritiskt om detta på en ledarredaktion eller dylikt kommer förstås inte på fråga. Och vi vet ju hur det ser ut vad gäller mediekoncernernas ägarkoncentration. Det är helt enkelt för skribenterna att inte bita den hand som föder en.

Vad som behövs, och detta passar faktiskt väl in i tiden, är ett nytt perspektiv vid sidan av de två nämnda. Detta tredje perspektiv kan vi kalla det kritiska perspektivet eller ifrågasättandet av förintelsenormen. Det kan förstås sägas ha framförts av revisionister, men har det angripits ur ett accepterat normkritiskt perspektiv? Setts på med normkritiska glasögon?

Det börjar gå upp för en del att det svenska rättssystemet inte är anpassat till det mångkulturella samhället.


http://www.expressen.se/ledare/stota...or-gatugangen/

Det här är ingen "ny" situation direkt. Det svenska rättsväsendets oförmåga att hantera grov invandrarbrottslighet har varit konstant sedan mångkulturen infördes. Framförallt är det Sveriges ovilja att utvisa kriminella utlänningar som utgör det största problemet. Det är helt obegripligt att Sverige väljer att behålla dessa avskum i vårt land. Här måste det till lagförändringar nu.

Sveriges förkärlek till kriminella invandrare är ett stort mysterium, och alla tecken som kan tyda på en förändrad inställning i denna fråga är väl ett myrsteg på rätt väg. Frågan är bara hur många som kommer behöva lida innan svenska politiker får tummen ur röven och gör någonting åt problemet. Expressens huvudledare har börjat problematisera den här frågan en aning, och Alice Teodorescus ledare igår med krav på att alla kriminella invandrare ska ut ur Sverige är ett litet ljus i mörkret. Problemet är bara att det här skulle ha införts för över 20 år sedan.

Det primära skälet till varför de tilldelas straffrihet vid grova våldsbrott och mer eller mindre ett marknadsmonopol över narkotikahandeln är i min mening den destabiliserande verkan som detta har. Utifrån detta perspektiv blir det allt annat än obegripligt istället logiskt.

Det man bör ta med i debatten när man talar om dessa frågor är vad som händer när man har en växande grov brottslighet som inte tas omhand av samhället & rättssystemet. Vi har ju redan facit, det blir till slut medborgargarde & dödspatruller "Central American style".

Redan nu ser man ju att det inte sitter tiggande zigenare utanför invandraraffärerna, för där finns det redan ett implicit hot om våld som verkar funka.

A propos svenska politikers och myndigheters förkärlek för kriminella invandrare, missa inte rikspolischef Dan Eliassons yttrande i SVT med anledning av det ensamkommande "barnets" mord på en kvinnlig personal. Rikspolischefen säger:


Här är ett klipp på sevärda 41 sekunder: https://meritwager.wordpress.com/201...det-for-traum/. Begrunda rikspolischefens salvelsefulla tonfall och minspel. En chockerad bloggläsare kommenterar:


https://meritwager.wordpress.com/201...n-allmanheten/

Rikspolischefen återger (som förväntat) svenska politikers uppfattning, att det är *likgiltigt* hur mycket befolkningen i Sverige drabbas av deras världsunika, gemensamma invandringspolitik. Väljarna är ointressant kanonmat för svenska politikers projekt.

Svenska politiker anser, att det är "värt priset" - att svenska politiker ombesörjer - att väljarna "får känna [sig] mera otrygga och bli ihjälslagna ibland"

(FB) Bryr sig politikerna mindre när offren är etniska svenskar?

När det på allvar går upp för gemene man, att det är så här, som svenska politiker och myndigheter resonerar... så kommer temperaturen att stiga i mediakriget och samhället i övrigt. Då kommer vi verkligen att kunna snacka "polarisering"!