Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Per-Arne Andersson är avdelningschef på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, och han säger att man bara kan tala om ett krisartat läge i ett 40-tal av landets kommuner.

– I de här 40-50 kommunerna har man haft ett krisartat läge, men de andra 200 - 220 kommunerna har haft ett ansträngt läge och säger att de kan göra mer.

Under hösten har det svenska samhället tagit emot över 110 000 asylsökande, varav 25 000 ensamkommande barn.

Enligt Per-Arne Andersson är den ojämna fördelningen mellan kommuner en akilleshäl i Sveriges krishantering.

Regeringen kommer inom kort att lägga fram en ny lagstiftning för riksdagen som ska tvinga alla kommuner att ta emot personer som fått uppehållstillstånd.

Den så kallade anvisningslagen har brett stöd i riksdagen eftersom den finns med i den migrationsöverenskommelse som regeringen träffat med de borgerliga partierna.

Det blir Arbetsförmedlingens uppgift att placera dem som fått uppehållstillstånd i olika kommuner.

Men SKL tycker inte att det räcker eftersom man även fortsättningsvis kommer kunna bosätta sig var man vill om man själv ordnar bostad i enlighet med lagen om eget boende, den så kallade EBO-lagen.

Men den rätten blir svår att riva upp, säger Erik Nilsson som är statssekreterare på arbetsmarknadsdepartementet och samordnare av flyktingfrågor på regeringskansliet.

Nu när den colombianska regeringen och Farc-gerillan står nära ett fredsavtal efter tre års förhandlingar på Kuba drömmer många internflyktingar om att kunna återvända till landsbygden. Men fredsexperten Yamile Salinas som är medförfattare till en färsk forskningsrapport om Colombias internflyktingar är skeptisk till tanken att ett fredsavtal skulle innebära en automatisk lösning på flyktingkrisen.

– I Colombia flyr befolkningen på landsbygden inte bara undan strider mellan väpnade grupper. Tvångsfördrivningarna har med ekonomiska intressen att göra, som knarkhandel, jordbruksindustri, olja och gruvdrift. Dessa ekonomiska aktörer tillåts gå före internflyktingarna, säger Salinas.

I debatten granskade vi Regionteater Västs pjäs så kallade ”fakta”. Vi bevisade att manusförfattaren felaktigt och förmodligen avsiktligt valt att inte bara glida på sanningen lite grann, utan valt att fullkomligt blanda äpplen med päron.

Dessa likhetstecken gjordes också på grund av att Sveriges statsminister kallat oss för fascister, det framgår även i början av pjäsen.

Tre dagar in i 2016 och allt är sig likt. När börjar egentligen framtiden? Många förstår innebörden i ordet framtid endast som tid framöver. Men framtiden bör förstås som något större - en idé om ett tillstånd annorlunda från vad vi lever idag.

Detta är något som sker hela tiden, delvis beroende på hur vi människor agerar, men också omständigheter vi inte kan påverka. Även de mest grundläggande förhållanden ändras över tid. Polstjärnan som vi ser i vintermörkret, i dag Alfa Ursae Minoris i Lilla Björnens stjärnbild, kommer 3000 efter Kristus övergå till Gamma Cephei.

Kanske minst statisk är människan.

Själva förutsättningen för marknader är rörelse och interaktion mellan kapital och människor. Samma argument framförs när integration diskuteras i dag. Men med skillnaden att det anses bra att människor rör sig inom samhället, från utanförskap in i svenskhet men dåligt att de rör sig fysiskt från ett land till ett annat.

Lyckligtvis finns det inget som klarar att tygla människans natur.

Tyvärr agerar alltför många av Sveriges politiker och tyckare utifrån perspektivet att vi lever i en frusen tid, en oföränderlig samhällsmodell som enbart ska skyddas från yttre tryck.

Oavsett om det handlar om företagande eller samhällsmodeller så vinner de som vågar se och förstå hur världen kommer förändras, och sedan skapar de bästa lösningarna utifrån den nya tidens möjligheter. Aldrig har det gjort människan gott att stå vid sidan av händelser, betrakta och ställa sig frågan: hur kan jag bevara allt som det var igår?

Steven Pinker's book The Blank Slate calls Sowell's explanation the best theory given to date. In this book, Pinker refers to the "constrained vision" as the "tragic vision" and the "unconstrained vision" as the "utopian vision".

Enligt Heberleins och Larssons synsätt verkar våld och intolerans ha en legitim, kanske till och med helt nödvändig, plats i ett fredligt och tolerant samhälle – och intoleransen i sig kan användas som ett verktyg för tolerans.

Det kan låta motsägelsefullt och bisarrt, men resonemanget är i själva verket helt grundläggande för den kulturmarxistiska så kallade nya vänstern, vars tankegods via 1960-talets studentprotester har blivit en vital del av den överideologi som dominerar vårt samhälle idag.

En tänkare som hade ett avgörande inflytande på 68-vänsterns tankeutveckling var den tysk-judiske filosofen Herbert Marcuse, som gjorde akademisk karriär i USA och var aktiv inom Frankfurtskolan. I artikeln "Repressiv tolerans" från 1965 lanserade han tesen att den tolerans som det liberala demokratiska systemet påstår sig erbjuda i själva verket är en chimär.

/.../

Mot det borgerliga samhällets ”repressiva tolerans”, där alla garanterades åsiktsfrihet, ställde Herbert Marcuse ett alternativ: En ”progressiv tolerans” som i korthet gick ut på att individer och grupper som exempelvis förespråkade diskriminering eller motsatte sig en utvidgning av socialstaten skulle gå miste om sin yttrandefrihet och förlora rätten att tolereras av staten. Tolerans innebar med andra ord att personer med konservativa åsikter – eller kanske rättare sagt personer som inte tyckte som Marcuse – skulle bli fritt villebråd för förföljelser, samtidigt som ”progressiva” vänstergrupper som ägnade sig åt politiskt våld skulle undgå straffansvar.

”Att frigöra toleransen skulle alltså innebära intolerans mot rörelser från högern och tolerans för rörelser från vänster”, sammanfattade Marcuse.

Herbert Marcuses syn på tolerans och politiskt våld har visserligen länge mer eller mindre delats av tongivande företrädare för det svenska etablissemanget. Det är ingen hemlighet att det på de svenska tidningsredaktionerna kryllar av våldsvänsterns sympatisörer. I rapporteringen tonas vänsterns brott ned, skönmålas eller mörkläggs helt.

Men det senaste halvåret har det skett en mycket obehaglig utveckling: Det tysta, passiva medgivandet har övergått i ett högljutt, aktivt stöd för det politiska våldet.

/.../

Det vi bevittnar just nu är hur det svenska etablissemanget håller på att kasta masken och övergå till att öppet legitimera våldsamma grupper och deras metoder. Och det råder ingen brist på opportunistiska sadister som är beredda att träda in och fylla den efterfrågan på våld som därmed uppstår.

Vänner,Alla människors lika värde. Visst är det det vi tror på? Det vi jobbar för? Vi vill ha lika villkor för alla att utveckla sin fulla potential. Oavsett kön, etnicitet, religiös tillhörighet eller sexuell läggning. Där är vi inte idag. Det tror jag att vi alla är medvetna om. Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män. Utlandsfödda har sämre förutsättningar att ta sig in på arbetsmarknaden. I Södertälje är nästan 20 procent av de unga arbetslösa. I Danderyd är det mindre än 4 procent. Homosexuella möter fortfarande intolerans och fördomar. Vi minns Martin Luther Kings dröm. Att hans fyra små barn en dag skulle leva i ett land där de inte döms efter sin hudfärg utan efter sin person. Drömmen om att bli sedd som människa. Att få vara en person med samma värde som andra. Jag tror att många av oss vill förverkliga den drömmen. Några som säger sig vilja detta vill använda identitetspolitiken som verktyg. Nu undrar kanske någon i parken eller i tv-soffan vad sjutton identitetspolitik är för något. Jag skulle vilja beskriva det lite som en förpackningsindustri. Vi sorteras in i fack efter kön, hudfärg, tro, etnicitet, sexualitet, funktionsnedsättning. Färdigsorterad och stämplad blir du främst en representant för en kategori. Sen, när du är kategoriserad eller ”rasifierad”, så bestäms var i samhällsordningen din kategori hör hemma. Sen ska politiken lägga till rätta. Styra upp och reglera. Det blir kvotering och särbehandling. Grupprättigheter och särlagstiftning. Det finns flera problem med det här. Ett problem är att kvotering är orättvist. I slutet av maj kunde vi läsa att polisen i praktiken erkänt att man hade diskriminerat på grund av kön och etnicitet. Det var vid antagningen till Polishögskolan 2010. Två tredjedelar av de sökande var män. Männen gjorde bättre ifrån sig i den fysiska testen och på språkprovet. Hälften av platserna gick ändå till kvinnor. De sökande behandlades inte lika. De behandlades inte som personer utan som representanter för en grupp. Det är fel. Kvotering är fel. Ett annat problem är att man ställer grupp mot grupp. Minns ni diskussionen om Tomas Ledin? Den handlade om huruvida han som vit medelålders man kan delta i kampen mot rasism? Identitetspolitikerna är tydliga – det får han inte. Enligt dem vet han inget om förtryck och diskriminering. Han tillhör fel grupp och ska därför exkluderas från den antirasistiska kampen. På så sätt exkluderas många goda krafter från kampen för bättre livsvillkor för de som är marginaliserade.

Man sätter grupptillhörigheten före medmänskligheten. Man sår split och splittring. Ett tredje problem är att identitetspolitik befäster marginalisering. Istället för att öppna samhället för minoriteter. Istället för inkludering och integration så lagstiftar men fram en struktur som förstärker olikheterna.I slutet av maj skrev Zeliha Dagli en artikel om hur hon upplevde Husby. Och hur kulturen förändrats. Hon upplevde att hon inte längre var fri att vara sig själv. För 30 år sedan flydde hon fundamentalisterna, skuggorna som hon kallar dem, för att finna en fristad i Sverige. Nu vill hon fly Husby för att komma bort från samma skuggor. Hon upplever sig inte fri att göra det som hon själv önskar. Dricka ett glas öl med sina vänner. Gå på pensionärsföreningen. Lyssna på jazz och dansa twist. Odla grönsaker på min kolonilott i kortbyxor. Umgås med vänner. Gå på badhuset i bikini. Hur har det kunnat bli så här?

Jag sitter inte inne med hela svaret. Men jag tror att en del av svaret ligger i tankegångarna bakom Trigger Warnings. Det är ett aktuellt fenomen på amerikanska universitet. Allt fler vill se det även i Sverige. Det handlar om att skapa ”safe spaces” – trygga rum genom att sätta varningstext på litteratur, konst och kurslitteratur. I ett radioinslag i Gomorron Världen berättas att den kända komikern Jerry Seinfeld inte längre vågar uppträda på universitet av rädsla att bli uthängd eller till och med stämd. Det är identitetspolitiken som spökar där bakom. Ingen medlem ur någon grupp ska få såra eller uppröra någon annans gruppidentitet. Konsekvensen av ”trygga rum” blir att vi ska sluta oss kring våra gruppidentiteter – i våra trygga rum av likasinnade ska vi instämmande bekräfta varandra. Men risken är också överhängande att avgörande kritik mot fundamentalistiska idéer uteblir. Att vi istället i åsiktskorridoren skapar ett tryggt rum för de förtryckande skuggor som Zehlia Dagli vittnar om. Låt mig vara tydlig. De mänskliga fri- och rättigheterna ska gälla alla i vårt land. Oavsett var man bor.

Detta måste vi stå upp för! Identitetspolitiken har en nära vän. Den heter politiska ovanifrånlösningar. De umgås gärna och ofta.