Det är den gränssättande föräldern som saknats, när miljöfundamentalisters okonfronterade idealism och låt gå-liberalismens duckanden och skygglappar skrytsamt och självinflaterande strött högaktade begrepp som "tolerans" och "öppenhet" kring sig, men i själva verket vållat samhällssvikten och befordrat det egna självskadebeteendet. Överbelastningsattacken rådde det ju konsensus kring i Sjuklövern + MSM, i de "goda" år det var så att säga FF (föräldrafritt); Ivar Arpi i SvD är på utopist/realist-spåret som också är en av trådens topics de senaste dagarna:
De eviga tonåringarna, som vägrar bli vuxna, bör pensionera sig från politiken. Till dess kan de tjäna som röstmagneter för SD.
Citat:
Många i vänstern och vissa liberaler hoppades nog i hemlighet på att deras absurda krav på i princip öppna gränser inte skulle realiseras. De visste nog egentligen att kraven på fri invandring, omfattande välfärdsstat och låg arbetslöshet var oförenliga. Tydligast är kanske Miljöpartiet som drivit det där men utan att planera för att öka mottagningskapaciteten. Men utvecklingen har hejats på av akademiker, journalister och kulturfolk. Politikerna har kommit undan med sin verklighetsflykt. Nu ser vi resultatet.
Åsa Romson och Gustav Fridolin är de tydligaste exemplen på radikaler som innerst inne hoppades bli hindrade. Deras idealism berodde hela tiden på andras realism. När de själva fick inflytande ledde det till katastrof. Det är då man börjar gråta på en presskonferens. Mamma, var är du? Varför hindrade du mig inte, pappa?
Åsa Romson och Gustav Fridolin är de tydligaste exemplen på radikaler som innerst inne hoppades bli hindrade. Deras idealism berodde hela tiden på andras realism. När de själva fick inflytande ledde det till katastrof. Det är då man börjar gråta på en presskonferens. Mamma, var är du? Varför hindrade du mig inte, pappa?
De eviga tonåringarna, som vägrar bli vuxna, bör pensionera sig från politiken. Till dess kan de tjäna som röstmagneter för SD.