Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det ligger väl i betraktarens öga. Vid ca 07:00 så svarar Sahlin med en floskeltirad av den typ som brukar levereras när omständigheterna eller frågorna blir väl besvärliga. Kryddat med härskarteknik (Linus Bylund "förstår inte").

Kul också när den dumma gåsen som är programledare säger att SD är det parti som vill stoppa invandringen "mest av alla".

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/mo...-for-branderna

Arnstberg skriver om den postmodernistiska relativismen i sitt senaste blogginlägg:




Vänstern (den postmoderna vänstern) surfar på andras arbete, tar saker för givna, och den enda förutsättningen de har att agera gränslöst och uppfordra den närande medelklassen och välståndsarvet efter industrialiseringen att maka på sig, göra avbön och manas att dunsta, är just vad den reserv, demokrati, robusta horisontella och vertikala tilliten möjliggjort i västerlandet det senaste seklet; allt detta är nu under attack eftersom det inte finns mobiliserade krafter att belysa detta och gå till motattack. Ibland är sammanbrottet det bästa man kan hoppas på.

vad den här killen totalt missat är att polariseringen är en naturlig drift hos människan. Vi är flockdjur, vi tyr oss till våra gelikar, vi är inte globaliserade varelser. Den polarisering vi ser är oundviklig eftersom det är en drift - inte ett utslag av en social konstruktion på 1900-talet.

Det finns onekligen tvivel rörande bärkraften i multikulti som samhällsbygge, även bland "kosmopoliter"; i alla fall i den förtappade tappning som Sverige nu mönstrar. Nathan Shachar uttrycker oro, åtminstone uppfattar jag hans artikel så.

Jag tror också att det är en djupt biologisk, evolutionär kraft hos sociala varelser att ty sig till sina likar; inget rasistiskt i det. Intersektionaliteten som "vetenskap"/agenda försöker destruera sådana rågångar, till förmån för gränslöshet och minoritetsidentiteters framhävande; människor ska vara en mosaik som inte så lätt kan inordnas i kategorier (utom möjligen särintressenas kategorier). Exceptionalism som statsreligion bygger inget hållbart samhälle, men där är vi nu. Är samhällscancern alltför spridd är det kanske lika bra att rasera allt med buller och bång och hoppas på en nystart, månde det vara ett njuggt nyliberalt eller anarkistiskt tillstånd som kämpar med ett nytt demokratibyggande. Det nya samhällskontraktet kommer, endera genom en hyfsat snabb kollaps eller de gradvisa anpassningar vi alla gör, t ex white flight och lindan till ett medborgargarde.

Om man bejakar en inneboende polarisering på rent evolutionära grunder, som du gör, så är ett samhälle med anspråk på multikulti - pålagt av eliternas hittepå - nödgat att minska friktionerna och hushålla med välfärden, inte tillåta fripassagerare, gökungar och rena bedragare. Jämlikhetstanken fordrar en stark, effektiv och omdömesgill rättsapparat. Du kan inte respektera någon oinbjuden som äter dig ur huset, rånar din granne och lämnar en bajshög på trappen, men om vederbörande tillför något av värde och visar tillbörlig respekt finns åtminstone grundförutsättningen för möjlig harmoni.

Det är möjligen ett litet framsteg att sådana frågor ställs även om jämförelser mellan AFA och Avpixlat är helt absurda. AFA är en terrororganisation som uppviglar till hot och våld och har det som uttalat medel för att främja sin politiska agenda. Avpixlat har mig veterligen aldrig uppviglat till brott och har dessutom en ansvarig utgivare som kan ställas till svars för det som skrivs. Avpixlat håller sig inom lagens ramar och AFA gör inte det.

Det där med lagar ska vi inte stirra oss blinda på. Med en missnöjd poliskår som pressas att jobba mer för mindre, migrationshandläggare som genomgår snabbutbildning och jobbar på högvarv, sjukskrivna socialsekreterare och tummande på regelverket för att s a s hantera volymerna, så bör vi nog försöka bli bekväma med ett "mer spännande samhälle". Svetsministern Löfven och utecyklaren Wallström har nyligen motvilligt måst medge att det finns en gräns för hur mycket Sverige kan svälja av tsunamin. Till gamman för grannfolken som undrar över den svenska dialektikens "kostnader på kort sikt" och "möjlighet på längre sikt".

Som enda tävlande vann "vi" moralmästerskapet men gick under på kuppen. Så länge inte landet bokstavligen ligger i ruiner och folket är fjättrade i skuldbojor för omedelbar likvidering, så kan det bli värre. "vinsten" devalverades till en osäkrare "möjlighet", frånvaron av tak, de vidsträckta landskapen, de öppna hjärtana, har oförhappandes förbytts till en gräns på bristningsgränsen och sprucken budget i behov av lånefinansiering för att nödtorftigt mörka debaclet (att både spara in och höja skatten vore mer explicit, och hederligt, därför är det inte aktuellt just nu, men vänta bara). Det mediala konststycket för pro-MSM är att invagga oss i föreställningen om något gott, om kontroll, om diverse nödvändigheter som ändå är kraftlösa; under tiden ska vi adapteras till den fatalistiska hädangången, befolkningsutbytet och den förändrade basen röstboskap. Marginalintressenas triumf på medelklassens bekostnad. Sverige är den degenerade arvingen som satte sprätt på hela förmögenheten.

Åsa Linderborg delar ut några lavetter mot Epressen och annan borgerlig media, anser sig bli oförtjänt påhoppad efter morden i Trollhättan.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article21669524.ab


SD är tydligen en del av borgerligheten enligt Linderborg. Egentligen är det rätt ointressant fäktande i artikeln, det är ungefär vad man kan förvänta sig. Jag tror snarare på en metanivå att hon är oroad över andra saker, som jag tog upp i ett tidigare inlägg.

Det finns nu med polariseringen en risk, ur hennes synvinkel, att den klassfokuserade smygvänster som har ett starkt fäste inom kultur och andra samhällsinstitutioner riskerar pressas tillbaka till var den har varit förr, på en (extrem) ytterkant. Detta på grund av att högern har öppet mål på den rasistiska identitetsvänstern. Därför ogillar hon att händelser i samhället politiseras , inte för att hon själv inte gör det allt som oftast, utan för att hon har väldigt mycket mer att förlora.

Det ska också ses i kölvattnet av dels den politiska cirkusen där AB:s ledarsida kan stå helt med brallorna nere om regeringen byter politik och ständer gränserna. Linderborg har förvandlat kultursidan på tidningen till en slags ledarsida 2.0. Sen har vi också tidningsdöden med förmodade nedskärningar och konkurser som står för dörren.

Nu blir det än mer besvärligt att analysera frontlinjerna

Från Twittervänsterns idag

Liberalism göder SD? Betala? Det var ju en vinstmaskin? Flyktingpolitiken villkorad?

Många nygamla frågor ställs på sin spets om detta är vänsterns nya position i frågan.

Men det är nog precis så här de försöker att ta sig ur den situation de själva försatt sig i.

Det här är väl på gränsen till offtopic i den här tråden, a.k.a. "Den stora vattentrampar-tråden".
Nu är klippet "Welcome to Sweden" uppe i över 929 tusen visningar:

https://www.youtube.com/watch?v=3KSJY0c8QWw

Mitt inlägg är bara en tanke jag fick när jag läste ditt inlägg. Något som slog mig. Har kanske inte med ditt inlägg att göra, men ändå.

När jag läser ditt inlägg, börjar jag tänka på hur förespråkarna för dagens svenska praktiska politik resonerar, vad som ligger bakom deras val av praktisk politik. Den praktiska politiken fri invandring till Sverige.

I dag tycks bland många i Sverige finnas en syn på rättigheter, som är helt frikopplad från möjligheten att tillgodose rättigheterna. Rättigheterna anses i sig vara så starka, att de måste tillgodoses, även om de materiella förutsättningarna inte finns för att tillgodose dem. Alla som vill har rätt att resa till Sverige och bosätta sig här, och har då rätt att ta del av den svenska välfärdens alla delar. Kan Sverige inte ge alla det de enligt detta synsätt har rätt till, så är det fel på Sverige. Sverige måste tillgodose allas rättigheter. Att de matieriella förutsättningarna i Sverige rent praktiskt inte tillåter detta, är i dagens Sverige ointressant. Det tycks hos många i dagens Sverige saknas en förståelse för att resurserna är begränsade. Det tycks som om bara påpekandet av detta faktum, påpekandet av resursernas ändlighet, i sig är rasistiskt eller främlingsfientligt.

Kanske beror detta synsätt på att många i dagens Sverige vuxit upp i ett samhälle där allt hela tiden finns. Det betraktas som en självklarhet att allt bara hela tiden finns av sig självt. Att det krävs en arbetsinsats för att någonting alls ska kunna fördelas, det är man helt ovetandes om. Och har man ett sånt synsätt, så är det så klart naturligt att påstå, att Sverige helt reservationslöst måste dela med sig av det svenska välståndet till alla i hela världen. Välståndet i Sverige finns nämligen av sig självt och helt spontant, här i Sverige. Det svenska välståndet är inte skapat av någon. Det svenska välståndet är en naturresurs. Som bär eller frukt man bara kan plocka efter eget behag. Och tillgången på välståndet ses som outtömlig. Att undanhålla andra detta självklara, detta som bara finns helt av sig självt, är rasisitiskt och främlingsfientligt. När detta synsätt ifrågasätts, rubbas de godas cirklar.

Klart Sahlin höll på att falla omkull. Halva dagens socialdemokratiska elit är ju gamla råkommunister. Tidigare maositer fostrade i Birgitta Dahls röda khmer-positiva anda. Samtidigt är dagens socialdemokrati kryddad med kurdisk kommunism, iransk marxism, gammel-jugoslavisk panslavism, samt allt med detta samhörande självklara svenskförakt. Mona Sahlin befinner sig i en tidsbubbla som levt vidare sen sjuttitalet. Hennes uppväxt med föräldrar som var höga företrädare inom den socialdemokratiska nomeklaturan, har skyddat henne väl från verklighetens Sverige. Därför agerar hon, reagerar hon, som hon gör. Än i dag. Hon är så dum att hon inte ens vet vem hon själv är. Hon tror att hon är en politisk konstruktion som står över det allmänmänskliga. När verkligheten tränger sig på och antyder att hon är bara en vanlig människa, så trillar hon så klart omkull.

Det där kan man säga gäller för vänstern, det är en religion för dem, frikopplad från verklighetens begränsningar. För högerliberalerna är det helt tvärtom, det är den råaste tänkbara pragmatismen. De vill ha det samhälle som de fuller väl förstår blir konsekvensen av den obegränsade massiva invandringen. Det blir fattigt och farligt för de flesta, men rikt och tryggt för dem själva inbillar de sig. Egen rikedom skiner starkare mot andras elände. Vanliga svenskar och invandrare är kanonmat i förverkligandet av deras dröm att få stå på toppen av en mycket hög samhällspyramid. Det gäller förstås att invandringen hinner bli så massiv att effekterna är irreversibla innan folket hinner fatta galoppen, ta över och vända skutan. Detta verkar nu vara på väg att lyckas.

Jag kanske inte kommer kunna göra nåt åt att det går åt helvete. Men kan jag göra nånting så vill jag åtminstone se dessa högerliberala bedragare hänga i lyktstolpar innan ljuset slocknar.