Citat:
Ursprungligen postat av
bergsturk
(edit: "skribenterna" här syftar på Formgren och oyto, Grävulen hann emellan)
Nåja, inget ont om dessa skribenter, men "god populism" är allt äldre än så. Den som har läst sin Lasch tex har nog stött på begreppet. För att inte tala om det amerikanska "Populist Party", grundat 1891.
Vad man kan konstatera är att "populist" i pejorativ bemärkelse är ett skällsord som enbart elitistiska mäklartyper använder. Dvs, de som anser att enbart de ska ha rätt till den moraliska maktkedjan:
Makten att definiera, som leder till
Makten att döma, som leder till
Makten att bestraffa.
Intet nytt under solen.
Icke desto mindre vill jag påstå att den goda populismen är den fasta punkten mot vilken hävstången anbringas för att välta paradigmet, både för systemkritiker och inte minst etablerade aktörer som
härtill är nödda och tvungna.
Det finns ju två anledningar att ändra en politisk inriktning mitt i steget. Dels den besvärliga och nedslående
verkligheten av kostnader, volymer och röda opinionssiffror. Det trista här är att den förändrade hållningen bara kan förklaras med att man varit aningslös och korkad. Att utmåla sig som en blöthjärtad "idealist" som alldeles för sent tvingas till samma "realism" som bonnalurkarna i SD tydligen hade med sig från gödselstacken när de klampade in i finsalongen - hur kul eller funktionellt är det?
Alternativet till att ge SD rätt - vad är det?
Jo - att ge folket rätt. Att ödmjuka sig inför
demos instinkt och domvärjo - att be
populus om förtroendet att utföra dess vilja.
Det kan låta som en meningslös perspektivförskjutning, men är det verkligen inte. En åtstramad migration med utångspunkten att samma folk från vilket all makt påstås utgå, vill se en åtstramad migration är ofantligt mycket mer lättförsvarad än att
ifrågasätta invandringen ur praktiska aspekter som människor i vardagen redan diskonterat för länge sedan.
Istället för att kratta manegen för SD med senfärdig och utspädd "realism" är det bättre att tala direkt till folket om att det har sista ordet och makten. Att det bara är för politikerna att rätta och packa sig efter den folkvilja som hela tiden varit invandringsskeptisk.
Visst - detta är också ett krypande till korset, också en kapitulation. Men det är bättre att sträcka vapen till amerikanerna i väst än ryssarna i öst - bättre att visa botfärdighet gentemot folket som visste bättre och samtidigt degradera SD till en korrelerande och inte kausal roll.
Att ikläda sig
demokratipenitentens tagelskjorta är också ett bättre skydd från attackerande värdegrundselitisters moraliserande.
"Dags att låta svenska folket få bestämma om migrationen - i demokratins namn" är ett budskap som är svårt att angripa, utan att öppna upp sig för motklander, på samma sätt som
ett folk som alla andra är minerad terräng att forcera.
Om det tas för en given och oantastlig utgångspunkt att
demos-populus-folket hela tiden velat ha en mindre invandring och att folket bestämmer - ja, då blir det bara en fråga om att implementera denna omtolkade demokratiska värdegrund i praktisk politik.
Och plötsligt kan den odemokratiska tendensen hos SD - som MF också fastnat för - lyftas fram som försvårande, tillsammans med ifrågasättande av partiets kompetens. Visst är det tveksamt hur dessa argument biter i detta långt framskridna läge och visst skulle klandret uppfattas som hycklande med komprometterade partier och tidningar som avsändare - men det är ändå det läget man befinner sig i som måste gillas.
Det här är
genvägen för åsiktsmigranten genom det ingenmansland av SD-legitimerande
fundersamhet där man nu uppehåller sig. Jag kan ju inte tvinga någon att ta den, att ta upp narrativet om folkföraktande eliter som i den moderna demokratins barndom talade om mobbens och pöbelns välde. Att samma tanke om avantgardets och elitens tolkningsföreträde sedan muterade vidare i både kommunism och fascism.
Men den polemiska klubban att de har historiska föregångare, ligger där och väntar att användas mot Perlenberg och Cantwell, DN och Aftonbladet.
