Början på ett mediakrig om mångkulturen?

På 5 års sikt går både M och S en mycket osäker framtid till mötes även om dom inte gör något konkret alls (vilket verkar vara det absolut mest troliga scenariot). Ett allt mer havererat samhälle med ytterligare 500000 araber och afrikanser som skall försörjas och förses med bostad, pengar och bidrag. Ansvariga: S och M. Känns det som rätt val för lösningen? Ungefär som Pasok känns som rätt val för att lösa Grekland problem...
Både såzzialdemokraterna och moderaterna sitter till hakan i piss. Dom flesta i deras partitoppar har inte inett det ännu, möjligen några få. Men dom flesta tror på fullt allvar att allt skall förbli vid det gamla. Dom är rädda för förändringar, men har inte insett att det finns mint lika stora faror vid att bli kvar vid dagens politik.

Smart av Johansson. Vad skulle han säga om han åkte dit? Sanningen är ju otänkbar och han har väl inte lust att sitta och blåljuga i TV inför stora delar av svenska folket.

Visst, om man bytte linje över en natt skulle det bli konstigt, men man kan jämföra med Danmark före 2001. Då skulle det ha blivit knepigt för danska S att tvärt hoppa till DF-politik. Men efter att Venstre och DF format ett nytt landskap tillsammans under 10 år så fastnade det landskapet som ny konsensus. För att kunna komma tillbaka i leken fick såssarna vara så goda att lägga om kursen och kasta ankar i närheten av DF och Venstre.

S kommer att tvingas till samma sak. Om det sedan sker medan de regerar eller medan de sitter i avbytarbåset får framtiden utvisa.

Johan Westerholm genomskådar Expo:s Daniel Poohl:

Åsiktskorridoren i retur



http://ledarsidorna.se/2015/08/asikt...doren-i-retur/

Poohl skulle troligtvis svara jakande på frågan om Sverige bör ta emot en miljard välfärdsmigranter och bevilja dem medborgarskap. För en ideologiskt upptagen person är verklighetens folk, rimligheten och hållbarheten underordnade andra behov; är det egna psykologiska behov att framstå som frälsare? Decorum, etikett, avsändare och annat bjäfs är viktigare än saken, argumentationen byggd på fakta, handling och konsekvenser. Det är bekvämt att bara kunna hänvisa till sig själv. Perception, suggestion, intuition... sånt som ideologen kan ersätta fakta, argumentation, respekt gör demokrati och konsekvenser med.

"berörs mest"? Det gör svenskarna, vars stat år efter år trotsar folkviljan och godtar insläppet av flest immigranter per capita i ett välfärdsland och beviljar dem PUT. Poohl kan stå där och hötta uppfordrande på sin brända jordplätt, med den raserade muren. Det är ganska remarkabelt att det kotteri som kan sympatisera med stolligheter som hans tills nyligen utgjorde den mediala nomenklaturan.

För oss Chomsky-diggare har svenska MSM nu vid två tillfällen fått flexa sina propagandamuskler mot opinionsinstitut.

För Sentios del, när de visade 23 %, reagerade SVT ilsket och sa att de inte publicerar OU baserade på webbpaneler (vilket är lögn / nysanning och dessutom korkat, eftersom webbpaneler fångar opinionen bättre än telefonundersökningar, se t ex Nate Silvers sammanfattning från det amerikanska valet, om inte resultaten från Sverige övertygar). I övrigt tystades nyheten ner så gott det gick i Sverige samtidigt som norska Aftenposten hade den på sin förstasida.

Yougovs mätning hanterades annorlunda: den gick inte att tysta ner eftersom den publicerats i Metro. Här gjorde istället alla dominanta delar av MSM en gigantisk flak response (dvs angriper budbäraren med oegentligheter) och både public service, DN och (om jag minns rätt) SvD gick som i tankekör och skrev att Yougovs metod är kontroversiell (enligt svenska journalister med en nysanning som började gälla den dagen; tidigare hade t ex SVT glatt återrapporterat Yougovs resultat när Fi hade ökat en aning).

Med detta vill jag ge användare som Oyto och Pung rätt som varnat för bias i svenska OU. Jag har själv inte trott det tidigare, men om ett opinionsinstitut (alltså inte en opinionsbildare) utsätts för öppet hån av idioter i TV pga sina objektiva fynd, är det inte svårt att tänka sig att svenska OU inte skulle våga rapportera alltför bra siffror för SD.

Det är som att bli arg på termometern när man tycker det är varmt.

Vi skall vara glada att vi har dessa två utländska, välrenommerade institut som inte är lika lättpåverkade av propagandasystemet.

Jag menar att det är både hur respondenterna väljs ut och hur deras svar behandlas som avgör. Det är nämligen så att folk nästan aldrig svarar sanningsenligt i undersökningar, oavsett vad undersökningen handlar om. Fryst kyckling, alltså preferenserna om kycklingarna fått gå lösa, är lika svårt som partisympatier. Sentio, Yougov och några fler institut har tydligen fått till det ganska bra, vilket man kan se i valen. Dessa institut har ju träffat mest rätt.

Ett skevt urval, t ex om man har en självrekryterad panel, spelar ingen roll. Det är hur man ansätter korrektionerna som betyder något.

Mycket bra poäng, Vimur, både vad gäller detta och ditt förra inlägg!

Frågan om vad 1930- och 1990-talet representerar för vänstern – hotet, fascismens återkomst, stöveltrampen - är intressant, exempelvis i hur dessa teman numera används i den offentliga diskussionen.

Jag skulle dock vilja bredda perspektivet, genom något som både kan ses som ideologikritik och som handlar om den nuvarande vänsterns historieuppfattning.

Dagens vänster arbetar i invandringsfrågan – och i dess förlängning idén om fascismens/rasismens återkomst – uteslutande med den historiska analogin som strukturerande princip. Den är också helt bestämmande för hur utfallet av analysen blir. Analogin är enkel: Den politiska situationen 2015 ÄR som åren före Machtübernahme 1933 eller som situationen Sverige 1992 (VAM, Ny Demokrati, Laserman…)

Till att börja med visar detta hur långt vänstern har fjärmat sig från sin egen ideologiska tradition. För en verklig, socialistisk vänster skulle perspektivet vara dialektiskt. Sverige av idag skulle bättre kunna tolkas som resultatet av ett halvsekellångt socialdemokratiskt maktinnehav/dominans (tes) som slår över i dess motsats - en liberal ordning, manifesterad såväl bland de borgerliga partierna som inom socialdemokratin (anti-tes) och som i sin förlängning skapar det som idag är SD – ett i grunden borgerligt parti som dock hämtar sitt ideologiska stoff från båda dessa läger, men inte kan reduceras till något av dem (syntes).

Om detta är ett mer historiefilosofiskt perspektiv på vänsterns användning av analogier, så går det att anlägga ett annat vad gäller den specifika historiska utvecklingen av SD. Den analogi som vänstern faktiskt har valt är konkret: SD = NSDAP. Perspektivet är naturligtvis att fascismen är kärnan och utgångspunkten för partiet, medan den parlamentariska vägen och det allmänborgerliga ideologiska innehållet endast är en fernissa. När tiden väl är inne kommer Åkesson och grabbarna helt enkelt att slita av sig masken och blotta partiets verkliga ansikte. (Jag kallar denna del av vänsterns förväntningar helt enkelt för ”Scooby Doo-momentet”; det kommer alltid på slutet.) Perspektivet ligger givetvis nära till hands för en V-vänster som ägnat närmare ett århundrade av taktik, entrism, infiltration, etableringen av kulturell hegemoni och en S-vänster som i relation till all denna aktivitet utvecklade välgrundade, men ändå smått paranoida drag.

Men vilken är då den analogi som utesluts, den som inte får artikuleras, men som ändå pekar ut något centralt i utvecklingen de senaste två decennierna? Har man bara hyfsat basala kunskaper om modern svensk politisk historia så är det uppenbart att formeln bör lyda: SD = SAP. Det är visserligen 100 år, betydande skillnader i historiska omständigheter och i ideologiskt innehåll som skiljer partierna åt, men i grunden - vad gäller deras likartade utvecklingskurvor - är det samma mekanismer som är i arbete – en avradikaliseringsprocess. SD har kommit långt här. De har redan antagit sitt eget Erfurtprogram av 1891 och därmed slagit in på den parlamentariska vägen, de har skakat ”de svarta lössen ur den blå-gula fanans veck”, och vad gäller ungdomsförbundet börjar vi närma oss den punkt som i SAP:s fall inföll mellan 1917 och 1921, då radikalerna definitivt fick lämna partiet. Det här är ett perspektiv som framförallt socialdemokrater inte vill kännas vid. De känner sin egen historia, är stolta över den och vet också vad som blev resultatet: uppkomsten av ett statsbärande parti. Att applicera sin egen historiska utveckling på den politiska motståndare som utgör det största hotet mot SAP:s existens är naturligtvis ingen lätt sak att göra.

I detta finns också ett betydande ressentiment. När socialdemokrater betraktar SD så vägrar de erkänna dessa likheter. Ett tydligt exempel på detta är den fullständiga vägran att erkänna att båda partierna växte fram som ett svar på, en problematisering av och uppsättning lösningar på en reell social verklighet. Det är därför varje diskussion om högst verkliga samhälleliga förhållanden måste uteslutas. SD:s framgång får inte förklaras med att det svarar mot ett reellt behov; den måste reduceras till en ideologisk tradition (BSS goes SD) eller till ”rasismen”, som uppfattas som ett slags mental tankeparasit som sprids diskursivt mellan människor (talar man om invandringsfrågan blir människor rasister). Detta är ett rent idealistiskt perspektiv på politiska och samhälleliga förändringar som återigen visar hur långt ifrån sina utgångspunkter vänstern har rört sig.

Någonstans här – i det selektiva historiska analogitänkandet, i rädslan för det förväntade ”Scooby Doo-momentet”, i oförmågan att erkänna någon slags relation mellan en social verklighet och ett politiskt fenomen (SD), samt i det faktum att SD:s funktion 2015 är väldigt lik SAP:s 1889 – menar jag att fröet ligger till vänsterns (både S- och V-vänsterns) hållning: förställningen om att vi lever i de yttersta tiderna och att fascismen står för dörren.

Talet om fascismen, rasismen, stöveltrampen, de bruna massorna och bilden av järnvägsvagnar som återigen börjar rulla österut kan inte reduceras till retoriska strategier, försök att misskreditera motståndarna eller utdefiniera dem ur det offentliga samtalet (även om det också fyller dessa funktioner). De är framförallt en produkt av en högst verklig övertygelse.

Man brukar ofta ifrågasätta Arnstads psykiska hälsa på vissa håll i detta forum, och jag är definitivt den förste att nicka instämmande. Ja, i detta fall har vi till viss del att göra med ett psykopatologiskt fenomen. Men samtidigt: Arnstad är den främsta ideologiska exponenten – ett långt gånget symtom – på ett djupare problem inom vänstern – oförmågan att orientera sig i historien, i en social verklighet och i ett förändrat politiskt landskap. Han skriker ut vad många andra inom vänstern är övertygade om.

Det är här vänstern har fastnat mentalt – i den andra raden i Internationalens refräng - ”Sista striden det är!”

En gång i tiden uppfattades ”sista striden” vara det som skulle bli inledningen på någonting nytt: ett annorlunda, bättre samhälle, byggt på progressiva principer.

Nu sjungs refrängraden maniskt om och om igen och utgör endast uttågsmusiken för den svenska vänstern, som trotsigt och under reträttliknande strider lämnar den historiska scenen.

En seriösa journalist hade ju frågat Ylva hur en ökad andel oanställbara människor hjälper de demografiska utmaningarna.


Något som är intressant som jag inte sett någon tagit upp är Erik Blix intervju med skådespelaren Stefan Sauk i P4 extra den 24e Juli. På Roger Lindqvist's blogg finns slutet av intervjun transkriberad.
Helt klart gick inte samtalet som Erik Blix hade tänkt sig:


Kan tänka mig hur Erik Blix blir svettig när inte de vanliga PK-svaren kommer från Stefan.


Jag kan tänka mig att Stefan tar "hjälp" av sina "vänner" för att framföra åsikter som han själv har. Detta måste vara ganska unikt, att en känd skådis (icke debattör) så öppet förklarar att han inte litar på Svensk media? Frågan är om vi får se fler kändisar som öppen ifrågasätter hur media framställer vissa saker. Många kändisar lever i symbios med media så de flesta är nog försiktiga med vad de säger.

Något som är intressant är att jag inte kan finna själva intervjun på P4 hemsida! Sidan om programmet finns, men jag finner inte vart jag ska lyssna. Programmen innan och efter denna går dock med lätthet att lyssna på.

[quote=Enchiridion.2018|54455303)


Text [/QUOTE]
Mycket bra analys av det politiska läget och vänsterns kollektiva paranoja. Det mest anmärkningsvärda är väl ändå hur detta tänkande läckt in i socialdemokraterna från sektvänstern. En gång i tiden satte ju S verkligen en ära i att hålla rent vänsterut.

Förmodligen måste S göra upp med dessa felslut som du beskriver så väl för att över huvud taget överleva som betydande politisk kraft. Detta belyser hur viktigt det mediakrig är som pågår inom S med Widar Andersson och Johan Westerholm som främsta företrädare.

Igår lyssnade jag på P1 eller P3 där man för ovanlighetens skull lät korrarna i Danmark, Finland och Norge berätta om dessa nationers mediala bild av svensk asylpolitik. Bajsnödig stämning i studion!
Det märktes att dom alla darrade lite på tungan när dom plötsligt satt och pratade om volymer & kostnader. Den enda direkta siffran jag snappade upp var Norge-korren som några gånger lugnade lyssnarna med siffran på alla miljarder i oljefonden (utan att nämna något om dom beräkningar för denna fond som gjorts i relation till syrisk invandring i Norge).

Dom försökte sitt bästa för att med glättigt tonfall få det att låta som löjliga orosmoment men med den här tråden i färskt minne kunde jag inte hjälpa att le som en varg när jag hörde rösterna darra på läppen åt dessa stora ord och ämnet i sig. För visst har det vart märkligt tyst om dessa länder i SVT/SR, sällan eller aldrig något mer än fördömanden.

Sällan eller aldrig inbjudna debattörer som får förklara hur dom ser på asyldebatten i våra grannländer

Något för alternativ-media att ta tag i? Bjud till debatt med våra skandinaviska grannar och be om deras syn på saken. Det räckte kanske med Stoltenberg i Skavlan häromåret?
Satt tyvärr upptagen och kunde inte notera namn eller tid på programmet.

Det är onekligen en omtumlande upplevelse att läsa danska och norska tidningar. Så gott som över hela det politiska spektrumet, är våra nordiska grannar betydligt mer öppenhjärtliga och klarsynta än våra i fråga om både återgivandet av nyheter och analys. Händer det något, så har jag som vana att både kolla upp den svenska "alternativscenen", men också hur det inträffade beskrivs i VG, Aftenposten, BT, Politiken, Jyllandsposten etc. Jag rekommenderar alla att göra sammanledes.

Förra sommarens utsändningar från den danska Radio24/syv -Danmarks Röst- hade formatet av kalla krigets Radio Free Europe, som ju var en propagandakanal som sände till en publik bakom järnridån. Detta format retade upp den svenska mediaparnassen något alldeles vansinnigt. De skällde som bandhundar på Michael Jalving, gav honom de vanliga epiteten och försökte kontraslå med några tafatta luftmissar.

För övrigt är det väldigt talande hur tysta svenska massmedier är i fråga om den Sverigebild som delges ibland våra nordiska grannar. Det snackar vi bara inte om...

Som väl är, är de språkliga trösklarna inte högre än att en hyggligt bildad svensk läsare själv kan klura ut kontexten.

Mot bakgrund av Enchiridion.2018s eminenta analys ovan blir Veronica Palms utspel om "brun" politik, som Björklund nämner i sitt sommartal, närmast tragikomiskt. Han påpekar mycket riktigt att debatten om invandring och integration domineras av extremister men det generella tonläget har han själv bidragit till. Dessutom finns extremisterna främst på vänsterkanten och inte på båda sidor som Björklund vill låta påskina med påståendet om att "de river ner varandras affischer"

"Två dagar efter att han nominerats av valberedningen till att fortsätta som partiledare för Folkpartiet höll Jan Björklund sommartal på Dockpiren i Göteborg. Inför partitoppar och lokala sympatisörer lyfte han bland annat frågan om det hårda debattklimatet som han tycker sig se när det gäller frågan om integration och flyktingar. Enligt Björklund har debatten helt dominerats av "extremister" under sommaren.

Efter talet utvecklade han för Aftonbladet.
– Det finns ett hat i de här frågorna mellan den yttersta högern och yttersta vänstern. Man river ned varandras affischer i tunnelbanan och så vidare. Vi som befinner oss i mittfältet, som både är för att Sverige ska vara ett öppet land men som också ser utmaningar med integrationen, vi måste ge oss in mer i den debatten. Vi måste ta över den från extremisterna.

I samma veva i talet var han också mycket hård i sin kritik av S-toppen och riksdagsledamoten Veronica Palm.
– När jag lade fram ett program om ökad integration i vintras kallade hon det för mörkbrun politik. Ordet brun syftar på nazisterna och jag menar att det är ett debattklimat som är helt oacceptabelt. Om man tar upp integrationsutmaningar som vi gör blir man alltså jämförd med nazismen. Det visar på på intoleransen i debattklimatet.

Palm säger i en kommentar till Aftonbladet att hon använde ett kraftuttryck för att visa sin besvikelse:
– När Folkpartiet lanserade sitt integrationspolitiska program i januari använde jag ett kraftuttryck för att beskriva min besvikelse över den riktning politiken tog. Jag syftade självklart inte på Jan Björklund som person."
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21296485.ab

Återigen blir rimlig kritik av invandringspolitiken för vänstern ett tecken på att brunskjortorna snart marscherar på våra gator. För Palm är Björklund visserligen ingen nazist utan bara en nazistlakej. Det är ett mått på hur bisarrt det svenska debattklimatet är och hur vänsterns ovannämnda paranoia eskalerar.

Palm är urtypen för sossarnas Krösamajor i storstadsmedelklassen medan Löfven med sina rötter i arbetarklassen på landsbygden ser vad som egentligen pågår ute i landet. Jag lider lite med den godmodige norrlänningen ibland. Den klassiska socialdemokrati han hyllade i sitt installationstal dränks rill oigenkännlighet i identitetspolitik, elitistisk extremfeminism och naziparanoia.
Jag vågar knappt tänka på hur det låter när Stefan försöker förklara t. ex. "feministisk utrikespolitik" för sossekamraterna hemma i Ö-vik.