I ett nytt läsvärt inlägg på sin blogg benar Lars Bern ut de bisarra grunder som den svenska åsiktskorridoren vilar på:
Här blir det också tydligt att det är mediakriget som först måste vinnas innan en normalisering kan ske av värderingarna och moralen i samhället.
Citat:
http://antropocene.se/2015/august/va...emokratin.html
För två dagar sedan återgav jag utan någon kommentar en text på Facebook skriven av samhällsdebattören och vännen Merit Wager, där hon redogör för en egen upplevelse av hur en s.k. EU-migrant stjäl en säck med kläder från Stadsmissionen. (...) I princip bara en av mina FB-vänner var kritisk till att jag återgav berättelsen. Det var en gammal bekant som heter Yvonne Sandberg-Fries. Jag lärde känna henne på 80-talet när hon satt i Riksdagen för Sossarna. Numer har hon konverterat till det lilla extremistiska Miljöpartiet och sitter för dem i Karlskronas fullmäktige. Hon hoppade på mig med följande litania:
En gång i tiden kände jag stor respekt för dig. Du var en näringslivsman som också såg ett samhällsperspektiv. Nu verkar du bara vara en som totalt flippat ut och lånar dig till vilka extrema uppfattningar som helst. En sann opportunist. Jag tycker att det känns väldigt sorgligt att se en tänkande människa slösa bort sitt under många år uppbyggda anseende på det sätt du nu håller på med.
(...)
Det man måste fråga sig när man följer vårt lilla meningsutbyte är vad som definierar extremism? Min uppfattning är att värderingar och åsikter i olika samhällsfrågor hos allmänheten givetvis följer någon sorts normalfördelning. Spektret mellan höger till vänster i politiska värderingar är ett sådant exempel, synen på olika miljöfrågor är det också och givetvis hur man ser på migranters stöld av kläder i Stadsmissionens klädinsamling. Extremister är i mina ögon de som ligger åsiktsmässigt längst ut från normalfördelningens mitt. De som t.ex. tycker det är helt ok att stjäla från Stadsmissionen.
Det intressanta i dagens svenska samhällsdebatt är, att jag som åsikts- och värderingsmässigt ligger mycket nära den normala uppfattningen hos allmänheten, jag utmålas som den med en extrem urflippad uppfattning. Och den som kommer med detta påstående representerar ett litet 6%-parti som i praktiskt taget alla frågor har intagit en position långt ut från normalfördelningens mitt. Inget annat riksdagsparti är så extremt i sina värderingar och åsikter som just Miljöpartiet. Låt mig bara påminna om ickevåldsförsvar mot millitära stormakter, helt bilfri trafik, totalt öppna gränser etc. etc..
Det är faktiskt såhär dagens helsjuka svenska debatt förs. Den som i likhet med mig vågar framföra de värderingar och åsikter som väl avspeglar stora flertalet svenska medborgares, den blir stigmatiserad som extremist. Och det är inte bara Yvonne Sandberg-Fries som gör sig skyldig till detta, hon är i gott sällskap av hela Public Service och en stor majoritet av journalistkåren i landet. Forskning vid GU har tydligt visat hur uppåt 70% av journalistkåren just delar sina värderingar med de två små extremistpartierna Vänstern och Miljöpartiet. P.g.a. att Yvonne är en del av denna extrema rörelse som helt dominerar samhällsdebatten så tror hon på fullt allvar att det är jag som är extermist, trots att mina värderingar och åsikter ligger mycket närmare allmänheten än hennes. Hon förväxlar allmänhetens uppfattning med extremistjournalismens.
Eftersom medias journalister och s.k. kulturarbetare har någon sorts tolkningsföreträde så definierar man större delen av folket som extremister som skall hindras från att framföra sina observationer, värderingar och åsikter. Detta är det som i andra sammanhang kallas åsiktskorridoren. Detta sneda debattklimat har nu gått så långt att hela den svenska demokratin är hotad, nu senast genom Decemberöverenskommelsen som är en frukt av mediaetablissemangets extremism. I stort sett hela det politiska etablissemanget spelar med i rädsla att bli stigmatiserade av en vänsterextremistisk journalistkår. Vad värre är, myndighetsutövare som t.ex. poliser och socialarbetare undviker att redogöra för sina observationer för att inte bli uthängda av de extrema journalisterna.
(...)
En gång i tiden kände jag stor respekt för dig. Du var en näringslivsman som också såg ett samhällsperspektiv. Nu verkar du bara vara en som totalt flippat ut och lånar dig till vilka extrema uppfattningar som helst. En sann opportunist. Jag tycker att det känns väldigt sorgligt att se en tänkande människa slösa bort sitt under många år uppbyggda anseende på det sätt du nu håller på med.
(...)
Det man måste fråga sig när man följer vårt lilla meningsutbyte är vad som definierar extremism? Min uppfattning är att värderingar och åsikter i olika samhällsfrågor hos allmänheten givetvis följer någon sorts normalfördelning. Spektret mellan höger till vänster i politiska värderingar är ett sådant exempel, synen på olika miljöfrågor är det också och givetvis hur man ser på migranters stöld av kläder i Stadsmissionens klädinsamling. Extremister är i mina ögon de som ligger åsiktsmässigt längst ut från normalfördelningens mitt. De som t.ex. tycker det är helt ok att stjäla från Stadsmissionen.
Det intressanta i dagens svenska samhällsdebatt är, att jag som åsikts- och värderingsmässigt ligger mycket nära den normala uppfattningen hos allmänheten, jag utmålas som den med en extrem urflippad uppfattning. Och den som kommer med detta påstående representerar ett litet 6%-parti som i praktiskt taget alla frågor har intagit en position långt ut från normalfördelningens mitt. Inget annat riksdagsparti är så extremt i sina värderingar och åsikter som just Miljöpartiet. Låt mig bara påminna om ickevåldsförsvar mot millitära stormakter, helt bilfri trafik, totalt öppna gränser etc. etc..
Det är faktiskt såhär dagens helsjuka svenska debatt förs. Den som i likhet med mig vågar framföra de värderingar och åsikter som väl avspeglar stora flertalet svenska medborgares, den blir stigmatiserad som extremist. Och det är inte bara Yvonne Sandberg-Fries som gör sig skyldig till detta, hon är i gott sällskap av hela Public Service och en stor majoritet av journalistkåren i landet. Forskning vid GU har tydligt visat hur uppåt 70% av journalistkåren just delar sina värderingar med de två små extremistpartierna Vänstern och Miljöpartiet. P.g.a. att Yvonne är en del av denna extrema rörelse som helt dominerar samhällsdebatten så tror hon på fullt allvar att det är jag som är extermist, trots att mina värderingar och åsikter ligger mycket närmare allmänheten än hennes. Hon förväxlar allmänhetens uppfattning med extremistjournalismens.
Eftersom medias journalister och s.k. kulturarbetare har någon sorts tolkningsföreträde så definierar man större delen av folket som extremister som skall hindras från att framföra sina observationer, värderingar och åsikter. Detta är det som i andra sammanhang kallas åsiktskorridoren. Detta sneda debattklimat har nu gått så långt att hela den svenska demokratin är hotad, nu senast genom Decemberöverenskommelsen som är en frukt av mediaetablissemangets extremism. I stort sett hela det politiska etablissemanget spelar med i rädsla att bli stigmatiserade av en vänsterextremistisk journalistkår. Vad värre är, myndighetsutövare som t.ex. poliser och socialarbetare undviker att redogöra för sina observationer för att inte bli uthängda av de extrema journalisterna.
(...)
Här blir det också tydligt att det är mediakriget som först måste vinnas innan en normalisering kan ske av värderingarna och moralen i samhället.
![DAGGER[X]s avatar](https://static.flashback.org/img/avatar/3/12696.jpg)
