Diskussionen om nationalism som vänsterkraft är tydligen inte helt överspelad.
Det är Lennart Palm, professor i historia vid Göteborgs universitet som bemöter Fredrik Persson-Lahusens uppläxning av två AB-skribenters tafatta försök att närma sig ämnet (som i sin tur föranleddes av skotsk nationalism med vänsterförtecken, 17e maj och saknaden efter en död folkrörelse). Det finns ingen god, progressiv nationalism, menade denne och föreskrev istället en politik så djärv och framåtskridande att :
Citat:
Nationalismen lever endast så länge den underhålls och även dess minst ögonfallande och till synes mest banala uttryck bidrar till att befästa och göra ideologin naturlig. Att möta nationalism med nationalism är därmed att låta motståndaren diktera villkoren på ett sätt som skvallrar om egen stagnation och förestående kapitulation.
Bäst bekämpas den nationella sjukan med en politik så progressiv och inkluderande att inget sönderfall finns att skyla över med flaggor och mastiga myter.
Detta kategoriska förkastande vill professorn åtminstone modifiera, även om han intygar att han håller med om mycket.
Han menar att både internationalism som nationalism kan vara reaktionär och militaristisk, såväl som progressiv och demokratisk. Vilket ju är sant. Liksom att den koloniala frigörelsen var nationalistiska projekt:
Citat:
Alla avkoloniseringens stora gestalter - Gandhi, Ho Chi Minh, Lumumba med flera - var nationalister i någon mening. Att avkoloniseringen bara ledde till ”delsegrar” må vara sant, men det kan knappast skyllas på det vänsternationalistiska perspektivet som sådant. Målet var nationellt självbestämmande i syfte att landets resurser skulle komma den egna befolkningen till del, i stället för att kontrolleras av imperialistiska stormakter. (För övrigt, vem kan rata delsegrar i vår reaktionära tid?)
Vidare gör han den mycket sympatiska och viktiga invändningen från vänster att
demokratin är - och måste vara - ett nationellt projekt:
Citat:
En avgörande omständighet är att demokratin hittills varit organiserad på nationalstatsnivå, och dess internationella uttryck har varit nationellt självbestämmande. Frågan om demokratins vara eller icke-vara har i hög grad blivit en fråga om detta självbestämmande. I princip kan man visserligen tänka sig att folkstyre organiseras på någon annan och högre nivå, men erfarenheterna från EU tyder inte på att en sådan väg är framkomlig, kolossens kapitalistiska kärna går inte att förändra. Att diverse EU-organ sätter sig över de folkvalda i Sverige är just ett resultat av att det nationella självbestämmandet urholkats.
Vidare:
Citat:
De som har varit och är emot självbestämmandet är till stor del aggressiva stormakter och deras allt mer globaliserade storkapital.
Persson-Lahusen ser den nationalistiska idén ”ett folk, ett land” som det bärande fundamentet för SD och andra liknande rörelser i Europa. Därmed underskattar han grovt dessa rörelsers materiella förutsättningar - till stor del konsekvensen av den nationella demokratins upplösning via EU.
Stora grupper, inte minst inom arbetarklassen, röstar på dessa partier, delvis för vad de uppfattar som negativa följder av EU:s fria inre rörlighet och omfattande utomeuropeisk immigration, upplevd lönekonkurrens nedåt på arbetsmarknaden, påfrestningar på sjukvård och socialtjänst, kulturkrockar, kriminalitet, allt utspelande sig i ett ständigt mer ojämlikt samhälle statt i ekonomiskt förfall.
"Aggressiva stormakter och ett globaliserat storkapital" som via EU och (outsagt, förstås) invandringen söker underkuva och exploatera de europeiska folken genom den nationella demokratins upplösning.
Jag har ju själv varit inne på denna retorik - att ställa de
begränsade anspråkens självförsvar underifrån av
folket/populus/demos mot det
gränslösa anspråken uppifrån från överstatlighet och transnationellt kapital.
Cui bono? Vem gynnas av den europeiska nationalstatens undergrävande och demokratins underordnande? Ja, inte är det nationerna, folket, den lilla människan. Det som vilsna vänsterdebattörer borde förespråka är
den goda populismen, folkets makt via valurnan. Åtminstone är det denna energikälla som vänstern inte kan låta bli att längta efter, det underifrånpatos som utmanar makten på riktigt.
En internationell solidaritet mellan självbestämmande folk, som motvikt till det gränslösa, rotlösa, icke-demokratiska. Annorlunda uttryckt:
Den som inte är herre i sitt eget hus förmår inte vara en god granne.
