Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Författaren Lars Åberg skriver på Dagens Samhälle om klansamhällets möte med den svenska välfärden:
Bilden som framträder är onekligen den av en nation i fullständigt sönderfall:
Äntligen någon som talar klarspråk om de så kallade utmaningar vi står inför. Detta borde vara på varenda ledarsida och nyhetssändning i landet. Som Åberg påpekar finns det ingen plan för hur detta ska hanteras varför en sådan diskussion förstås blir helt nödvändig.

I Riksdagskammaren stod nyligen en Moderat och pläderade för att inkvartera invandrarna i folks garage, andra lösningar har föreslagits i form av modulhusghetton och expropriering av folks sommarstugor för att försörja flyktinginvandrarnas behov utav bostäder. I ett sådant läge är det fullt rimligt att på allvar föra upp frågan om inte bara invandringsstopp utan även repatriering.

Dagens Samhälle är nu en lika viktig röst i motståndsrörelsen som Avpixlat och kanske rentav ännu viktigare eftersom den når en annan målgrupp och även ger utrymme åt motståndarsidan som med den här typen av artiklar egentligen gör ännu större nytta.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/...-omognad-16214

Aftonbladets Anders Lindberg som har en osviklig näsa för att leta upp farliga dissidenter beskyllde häromdagen chefredaktören Mats Edman för att vara SD:are och i just det fallet tror jag han har rätt. Allt jag läst av Edman indikerar att han röstar på SD.

Jag är böjd att hålla med. Dagens Samhälle känns mer & mer som en evidensbaserad röst i ett hav av suicidala lögnare.

Lars Åberg har missuppfattat. Det som sker är inte ett misstag eller brist på plan. Tvärtom. Upplösningen av samhället är hela grundbulten för mångkulturen (där olika klansamhällen är en underbar del i kaoset).

Det skall bli spännande att se hur AFAbladet skall möta denna artikel. För det måste dom ju göra. Men hur kommer dom andra tidningarna att reagera? DN med avsmak, antar jag.

Men artikeln är intressant. En av dom första (kanske en allra första) utanför alternativmedia som dirket säger att mångkultur är knas.

Maria Rashidi skriver i Göteborgs-Posten ett debattinlägg med titeln: När får vi vårt första svenska förortskalifat?.

Hon går till hårt angrepp mot mångkulturalismen från en universalistisk liberal position:
Och var står moderaterna i detta.


För den som inte känner till Maria Rashidi kommer här ett klipp ur en tidigare artikel. Hon verkar ha fått sin drivkraft från att ha levt i ett destruktivt förhållande med en hustruplågande man:
http://www.svd.se/maria-rashidi-miss...i-18-ar_106997

Väldigt vältajmat med Wilhelm Agrell (i AB) och Kristian Gerner (SR Filosofiska rummet) om "tredje världskriget" som kamp mellan väst och islamism och om hur mångkultur och identitetspolitik destabiliserar. Plus Cornucopia som säger något snarlikt Rashidi: "Agrell avrundar med att vi bara sett början och omfattning och magnitud på konflikten bara är i sin linda och kommer stegras. Återstår att se när IS anhängare i den första ghettoförorten i något europeiskt land beväpnar sig och utropar att de tillhör Islamiska staten, och vad västvärldens demokratier kan tillåtas sätta emot då, när avhuggna huvuden börjar staplas på hög."

De här farhågorna är knappast nya men jag har aldrig sett dem få sånt medialt genomslag från den här sortens avsändare. Tidigare var det väl mest Dispatch Int. och Gates of Vienna som lät så här?

Ivar Arpis text i SVD In Sweden we have a system är en underbart sarkastisk bredsida till DÖ-anhängarna, men även omedvetet eller medvetet en bredsida till bland annat Public Service.

Ivar skriver:

Arpi sätter fingret väldigt finurligt på hur absurt DÖ-överenskommelsen blir när om man använder samma resonemang i andra länder. Och i och med det så visar han hur absurt den även är i Sverige, när man utvidgar resonemanget utanför Stockholm innerstad. För om man inte kan logiskt och stringent förklara varför DÖ är ett måste i Sverige, men helt out of the question i t ex Turkiet, så har man visat att DÖ resonemanget inte håller.

Men samtidigt vill jag nog hävda att Arpis text är även en medveten eller omedveten bredsida till SVT/SR. Jämför bara hur public service framställer SDs 13% i valet i höstas och HDP's 13% i Turkiet. SDs 13% av rösterna handlar om rädsla, lågutbildade (=dvs idioter), och hur man ska ignorera dessa. När det gäller HDP så beskrivs dessa 13% som vinnare, som äkta demokrati och som självklart ska få en maktposition på grund av resultatet.
Mer uppenbart hur media vinklar "samma" resultat helt annorlunda är det svårt att få. Arpi visar upp hur naken DÖ-kejsaren är och hur media helt godtyckligt efter egen smak bestämmer vem som är god och vem som är ond.

Kvalitetsartikel av Lars Åberg, på ett värdigt forum - Dagens Samhälle - och inte exempelvis kultursidorna i Asylsvenskan (även känd som Sydsvenskan). Jag tycker den är balanserad och saklig; egentligen inget kontroversiellt, eller så presenteras kontroversen så vältaligt genom det elegiska konstaterandet av klansamhällets och korruptionens inmarsch och växt i Sverige. Ett sällsamt pathos.

Medan åtminstone tre olika artiklar av nysvenskar smädade svenskarna på Nationaldagen (i Dagens Samhälle, Aftonbladet och Metro, vad mer?), så har vi fått en rivstart på den nya veckan med mångfaldskritik från både invandrade svenskar och svenskar! Rasifierade särintressenters och egotrippares hätska utfall på högtidsdagen har ersatts av ett koncentrerat dygn frispråkig argumentation och deskription med fakta som bas.

Insatsen att hålla sanningen ifrån sig höjs. Antingen justeras politiken eller så görs politikerna mindre och mindre relevanta och följer MSM-journalisternas exempel som statsmakter; röster bland alla andra, men mer bakbundna än de flesta. Skikt som mest är till för narcissistisk självspegling, för den egna klassen, med sina självspelande pinon, inövade teaterstycken och teceremonier, innanför snögloben. De får se upp, snart kommer de att granskas i medierna.

Det verkar som ytterligare en skribent på Expressen deserterat den gamla fabulerade sanningen och yrvaket gått över till "andra sidan" och pläderar att andra skall vakna upp ur sin mentala dvala.

Exempel från nyliga men olika krönikor under rubrik "Ledare" i Expressen alla signerat Ann-Charlotte Marteus, av alla personer, med av mig fetmarkerade nyckelord som denna tråd påtalat:




Kan det vara så att ACM hämtat sin inspiration från tråden? Hennes position känns dag för dag mer och mer likt den trådkonsensus som funnits här under flera år.

Vältajmat får också sägas om gårdagens närmast reguljära eldstrid mellan olika fraktioner i Rosengård, där 27 personer greps. Åtskilliga lägenheter i en fastighet besköts & dom som bodde där kunde direkt besvara eldgivningen.

Det understryker ju allvaret i vad alla dessa skribenter befarar, då det ju är helt uppenbart att man till stor del redan är ganska tungt beväpnad i förorterna.

Rabbinen Dan Korn har citerats tidigare på tråden, som intressant och vettig samhällsdebattör. Nu har skrivit på nytt i Dagens Samhälle, föranledd av ett förment liberalt (antisvenskt) inpass av en Lausevic på själva Nationaldagen, i samma tidning:

Mångkulturen förutsätter en positiv självbild




USA, någon?


En normerande patriotism, samlingspunkt, lojalitetsmässig assimilering, behövs för att kunna härbärgera multikulti. Det måste finnas någon ömsesisidig respekt - reciprocitet, det sociala kontraktets givande och tagande - mellan folken under en flagg, om de ska samsas i ett gemensamt hushåll, en stat. Nationalstatens existensberättigande hävdas, som ett svar på internationaliseringens hotande rotlöshet. Det förra som en förutsättning för det senare, annars kaos bland människor av kött och blod. En nationell hemvist i en egen stat, för att kunna skörda frukterna av internationalism.

Här börjar vi äntligen närma oss kärnan. Mångkultur/klansamhälle som realitet. Etnifieringen av det offentliga rummet som något att förhålla sig till.

Inte som undantag att försöka påvisa - utan trivialt självklar regel från vilken förutspådda avvikelser måste motiveras. I efterhand blir frågan vem som kunde vara så konstig att tro att just mångkulturen Sverige inte skulle fungera som alla andra mångkulturer tenderar göra. Att samhället och politiken just här inte skulle fragmenteras efter etnisk lojalitet och kivande kollektivs egenintresse. Att miraklet uteblev.

Eller att svensken är hållbart annorlunda i sitt ointresse för sin tillhörighet. Finlandssvenskarna har ingen särskild gen för självmedvetenhet som vi saknar. De har bara inte levt i homogenitetens kuvös som vi rikssvenskar, med illusionen av svenskheten som universell mänsklig egenskap.

Här misstänker jag dock att Åberg, tillsammans med SD och många systemkritiker fortfarande inte tänkt tanken fullt ut: Frågan är inte huruvida ett fragmenterat Sverige är önskvärt - utan hur denna nya svenska realitet ska hanteras.

Inte om hur "vi" ska få "dem" att sluta vara "dem" och bli en del av ett nyformulerat, omnormerat, konstruerat svenskt "vi". Att deras särskildhet är vårt ansvar, fel - eller ligger i vår makt att göra något åt.

Att i ett mångkulturellt samhälle tillhöra en självmedveten, exkluderande ingrupp är en konkurrensfördel för individen, som kan förbjudas lika lite som girig- och själviskhet och former av kärlek eller sexualitet. Att få andra att vara lika omedvetna och neutrala som svenskarna åtminstone låtsas vara - är både förkastligt och ogörligt.

Svaret är förstås inte att förbjuda att en judisk ägarfamilj händelsevis anställer en judisk chefredaktör som händelsevis anställer en judisk krönikör, eller att syrianer händelsevis kryssar en syrian i Södertälje, oavsett partifärg. Eller att rotlösa grupper i förorten skapar helt nya exkluderande ingrupper, rasifierade embryon till en ny etnicitet i kontrast till den andre, som är vi.

Istället ska alla dessa beteenden synliggöras och likställas med balanserande svenskt egenintresse. Istället för att fåfängt försöka övertyga andra grupper att sätta på sig kyskhetsbälten likt det svensken ståtar med, så är det bättre att låsa upp och slänga det på sophögen.

Särskiljande identiteter är inte oföränderliga, men särskiljandet i identiteter är evigt. En enad mänsklighet har upphört att vara mänsklig, eftersom vi är en in- och exkluderande gruppvarelse till vår natur. Och svensken är människa.

Att göra våld på denna verklighet efter en ideologisk karta är en dåres ärende. Det bästa för Sverige är nu inte drömmen om nationell enighet utan den fungerande demokratins representation för särintressen - varav det svensketniska är det i särklass viktigaste och mest legitima i Sverige.

Att ett med svensk parlör definitionsmässigt "ultranationalistiskt" kurdiskt parti får representation i det turkiska parlamentet är inget att beklaga - för den turkiska nationalstaten var hela tiden en chimär och ett repressivt projekt uppifrån. Den öppna svenska bergsturkiskheten är lika lite önskvärd för svensk som kurd.

Vid den insikten är vi inte, men dit kommer vi - även om vi måste igenom en period av önsketänkande om nya lager på löken, nya överidentiteter. Inte ens Mattias Karlsson har makt att mer än sinka.