Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Njae. Det jag syftade på i mitt inlägg ovan det som du citerade kan enklast illustreras med den här artikeln.

"REINDUSTRIALISERING. Europa måste på nytt bygga upp den industri som försvunnit till låglöneländer, enligt EU:s kommissionär för industri och företagsamhet."

"Förlusten av stora delar av tillverkningen framstår numera, för många europeiska politiker liksom för en stor del av den europeiska väljarkåren, som ett historiskt misstag."

"Under två decennier liknade världen en stormarknad för billigt arbete. Det första västliga företag som tog tillfället i akt och flyttade produktionen till ett fjärran land där lönekostnaderna uppgick till bara en bråkdel av vad samma arbete kostade hemma, blev början till en global automatik. Flitiga, anspråkslösa drängar fanns överallt. Man behövde inte ens bry sig om denna arbetskraft. Den gick att hyra, genom mellanhänder som till och med konkurrerade med varandra."

"Att flytta produktionen till ett land med extremt låga löner var, under tjugo år, det enklaste och mest effektiva sättet att alstra vinstmarginaler som kunde mäta sig med finansindustrins profiter. Det går inte längre när leverantörerna blivit suveräna, med hänsyn till både sitt tekniska kunnande och sin ekonomiska potential. Och även om marginalerna för de västliga bolagen kan upprätthållas några år till, genom att produktionen flyttas vidare, till Kambodja, Vietnam eller Bangladesh till exempel, så går det dock att förutse denna utvecklings slut."

"Denna utveckling kom i stor skala under 80-talet, med leveransindustrins systematiska utbyggnad (med ledsagande sårbarhet), och den ledde till företag som egentligen ingenting annat bedriver än agenturverksamhet. Sådana företag finns inte bara inom modeindustrin, från Hennes & Mauritz till Armani, utan också inom kameraindustrin (Leica säljer till exempel kameror tillverkade av japanska Panasonic, men under det anrika namnet).

Även Apple är en sådan agentur – eller, för att säga det rakt ut: ett företag som framför allt producerar ideologi, medan helt andra bolag tar hand om forskning, utveckling och produktion. Att just Apple nu skall återuppta tillverkningen i USA, med 200 anställda, verkar snarare vara ett erkännande av problemet än dess lösning."

"Och när Antonio Tajani talar om ”reindustrialisering”, så förstår alla vad han menar: att börja om med byggandet av verkstäder och fabriker."

http://www.svd.se/kultur/understreck...ro_7821298.svd

Alltså, ta hit 20% nya Svenskar med låga lönekrav och inga krav alls på arbetslagstiftning och vips drar vi ner lönenivån så pass att vi snart kan åter börja bygga textilfabriker, varv och moderkortsfabriker.

Så var tanken, att det blev som det blev beror på att dammarna brast eftersom vår Svenska modell är som gjort för snyltare och glidare och det lockar massor av lättingar till landet vilket kommer att snart rasera det.
---

http://www.thedailybeast.com/article...medium=twitter

I England har man kommit litet längre:
"This unwillingness of the politically correct to take the controversy surrounding Rahman seriously (a fawning profile in the Guardian referred to the allegations simply as ‘mud slung around’) meant it was left to four concerned citizens of Tower Hamlets to bring the prosecution against Rahman themselves, risking predictable smears and opprobrium but also bankruptcy and homelessness (had they lost the four would have had to stump up £1 million in costs). Fortunately people power won the day and justice was served.

But the rise and fall of Lutfur Rahman ought to stand as a cautionary tale for the politically correct. Obsessed with the perceived oppression of London’s non-whites, and terrified of accusations of racism, the Left found a ready bedfellow in a corrupt mayor who led the Bengali community “into a sense of victimhood,” as the judge put it, in order to satisfy his own lust for power. That Britain had its first Muslim mayor was to the good. But for many liberals and leftists that’s all they saw—an exotic category—and not the man, who was busy turning East London into a banana republic."

Media från både vänster och höger har ju uppenbarligen tjänat på att inte driva den här vinklingen utifrån respektive ideologiska läger.. Inte heller journalisterna har vågat röra i det. Vad som upprör mig allra mest är dock att SD inte för ut detta på ett mer kraftfullt sätt, det är deras förbannade plikt. Vad ska premieras, en kortsiktig bananrepubliksmodel,eller en över tid en mer hållbar variant.

Den här ledaren från Teodorescu illustrerar ett problem i mediakriget: Att även debattörer som sticker ut hakan är så hjälplöst fast i PK-elitens problemformulering att de ber om ursäkt för sina synpunkter:

Vägval väntar på integrationsområdet

Vad texten säger är i stort sett: "Jag vill vänligast erinra om att skattemedel inte kommer från ett ymnighetshorn". Att det ens ska behöva påpekas är i sig deprimerande. Lika deprimerande är den fråga hon ställer i början för att med hjälp av ett absurdumscenario illustrera dilemmat:

"Kan Sverige rädda alla världens 57 miljoner flyktingar?"
Skriv inte ut meningen, ens i illustrativa syften. Den förtjänar inget svar.

"Om svaret är ja"
Det får inte vara ja. Den som svarar ja är allvarligt sjuk och ska inte mötas av motargument utan av män i vita rockar.

"vilket det bör vara från alla som uppfattar diskussionen om volymer som inhuman, kan man fråga sig varför inte fler propagerar för öppna gränser?"
Dessa personer ska inte få sina ståndpunkter legitimerade, någonstans, någonsin. Att ta in deras ståndpunkter som acceptabla ingångsvärden i debatten är att legitimera. De ska mötas av "är du inte riktigt klok?" redan i dörren. De är välkomna tillbaka när de förstått att det är oacceptabelt att anse att det är inhumant att diskutera volymer.

"Om svaret är nej blir följdfrågan var gränsen ska gå för hur många vi kan rädda?"
Att vi har en skyldighet att rädda är alltså en given parameter. Detta i sig är något som alla aktörer, även SD, har internaliserat. Vi ska rädda världen, punkt. Frågan är bara hur - här eller på plats. Här har Danmark en annan inställning, jag citerar DR:s europakorrespondent Anna Gardsleev:


"Frågan är mycket svår, oavsett vilken position man intar, och tangerar flera moraliska dilemman som kräver ett ställningstagande i en komplex intressekonflikt."
Frågan är endast svår om grundpremissen är att världen "egentligen" har villkorslös rätt till Sverige och att allt som begränsar den rätten - gränser, medborgarskap etc - är något man måste motivera med långa pläderingar, som att gränser och medborgarskap är halvfärdiga interimslösningar i väntan på något bättre. Att detta är Teodorescus grundpremiss visar att hon egentligen bara är Segerfeldt med en påbyggnadsdel av förnuft.

Min följdfråga är: Finns det några rumsrena, namnkunniga debattörer som har en grundinställning som inte bygger på att man är ursäkten skyldig om man argumenterar för reglerad invandring?

Oh, ursäkta mig. Jag får inte komentera dina inlägg? Och då i synnerhet inte med långa inlägg?

Du skrev:
"jag fettade - exportindustrin krymper i Sverige - de har föga glädje av massinvandringen. De behöver skickligt yrkesfolk, datorvana osv.."

Varför så stingslig?
Jag komenterade detta. Jag ville visa en annan synvinkel också.

Jag ber er om ursäkt om jag inkräktat på er integritet genom att, i ett diskussionsforum, diskutera ditt påstående.

Jean Raspail var mer förutseende med boken The Camp Of The Saints (1973), angående Europas undergång av massimmigration, självklander och "antirasism", än många samhällsdebattörer är idag, medan profetian håller på att uppfyllas.

Jag tror vi får se debattörernas bidrag som var för sig små myrsteg och strån till den växande stacken dissidenter, sedermera opponenter och slutligen normsättare.

Förutom Teodorescus lek med migrantsumman 57 miljoner individer, så är det ju en siffra som inte är fix; hon måste kunna tänka att det tillkommer hela tiden och inom ett årtionde kanske det är 500 miljoner. Konsekvenstänkande och förutseende, etisk gränsdragning, borde man kunna kräva av debattörer. Behovstrappan kan tillgodoses på dess elementära nivåer, livräddande nivåer, i hemländerna eller deras grannländer; behovstrappans topp, självförverkligandet, är inget humanitärt ändamål och inget som har med räddningsplikt att göra.


Ett annat exempel på problematisering av rådande förhållanden, nu beträffande "EU-migranter" (nyspråk för zigenartiggare, företrädesvis från Rumänien), framsjunget med halvkväden visa, är debattartikeln av journalisten Carl Öström:



http://www.svd.se/opinion/brannpunkt...ar_4519274.svd

Artikelförfattaren påtalar särbehandlingen, till förmån för "romerna". Rejälare vore det att kräva att tiggeriet förbjuds. Det är de godas (ni vet vilka ni är) godhet i nuets näslånga självbespeglande narcissism som medför offer: de profiterande yrkesoffren, den kriminella industrin bakom och de medialt ogynnade, bortmotade svenska offren och välfärdsmigranter blandat med flyktingar på riskfyllda båtresor över havet... Och den misär de permanentar och bäddar för i Sverige, nu och i framtiden.

Den sortens självförverkligande som välfärdsmigranter söker och den sortens självförverkligande som de goda belönar sig med på andras bekostnad (skattebetalarnas, äkta flyktingars och svenska hemlösas) faller under frivillighetens projekt och inte understödspliktens. Detta får man påminna om, gång på gång, tills det sitter som en slägga i huvudet på statsmakternas alla frälsare.

Moraldebatten om immigrationen har inte startat ännu i Sverige. Att hävdvunnet säga att det inte finns något tak för Sveriges åtaganden, att uppfordra till öppna hjärtan och plånböcker och glatt göra avkall på svenskarnas behov och den samhällets hållbarhet, är inte en moraldebatt, det är en storhetsvansinnig fix idé, en komplikation till destruktiva gruppsykologiska processer och allehanda opportunism.

Härförleden länkade jag en dansk prästs inlägg i den levande danska moraldebatten. Nu kommer en svensk prästs bidrag som lättar på förlåten till de förbjudna konstaterandenas skamvrå; Annika Borg konstaterar att den svenska självbilden försvårar integrationen:



http://www.gp.se/nyheter/ledare/gast...ntra-fornuftet

Prästen säger inget om massimmigrationens volym, men sätter i alla fall fingret på den svenska grandiositeten som vidmakthåller vansinnespolitiken. På sitt mjuka vis berör hon integrationsproblemet, men gör inget påpekande om att begreppet integration inte är definierat. Så den mållösa gränslösheten vi har kommer att upphöra, antingen genom en handfast kursändring eller genom en kommande kollaps av den svenska självdestruktiviteten, möjligen påskyndad av en finansiell kris.

Den Humanitära Stormakten går för full maskin mot isberget; i de goda intentionernas entusiasm blev kartan mindre intressant, varningens ord smolket i glädjebägaren, festen är över, dags att vända hemåt igen eller aldrig någonsin mer.

GP sticker fram både tryne och framfot som en intressant aktör i mediekriget, genom t ex gästkrönikan ovan, medan ledarsidan har sammantaget något spretande budskap.

Sant, men etablissemanget är ännu kvar på en ruta som ligger några steg efter. De har nått fram till att acceptera att det finns en invandringsdebatt, men de har ännu inte förstått vad den bör handla om. De hävdar envist att "vi pratar inte om annat än invandring" och säger detta som att det fanns en motpart som hävdar att man inte får tala om invandring, vilket motparten mycket riktigt hävdade... för några år sedan. Det var evigheter sedan jag hörde någon påstå det.

Däremot hjälper det inte så mycket att man får tala om frågan så länge debatten står kvar på ruta ett.

Den utveckling som skett i debatten är ungefär denna:

2011: Vi måste påverka andra EU-länder att ta ett större ansvar.

2013: Vi måste påverka andra EU-länder att ta ett större ansvar. Vi måste påverka andra EU-länder att ta ett större ansvar. Vi måste påverka andra EU-länder att ta ett större ansvar.

2015: Vi måste påverka andra EU-länder att ta ett större ansvar. Vi måste påverka andra EU-länder att ta ett större ansvar. Vi måste påverka andra EU-länder att ta ett större ansvar. Vi måste påverka andra EU-länder att ta ett större ansvar. Vi måste påverka andra EU-länder att ta ett större ansvar. Vi måste påverka andra EU-länder att ta ett större ansvar. Vi måste påverka andra EU-länder att ta ett större ansvar. Vi måste påverka andra EU-länder att ta ett större ansvar. Vi måste påverka andra EU-länder att ta ett större ansvar.

Hur detta skulle föreställa en "debatt" kan ingen förklara.

Jag tycker det verkar lite som att GP, SvD och Expressen samlar på sig fler och fler gästdebattörer och op-eds för att använda som kanonmat i mediakriget. Torekull, diverse missnöjda moderater, Wager m fl får gå i frontlinjen medan ledarredaktionerna hukar bakom.

Wager har för övrigt gjort som Tino och dragit igång ett kickstarterprojekt för en kommande bok med titeln "Inte svart eller vitt - miggor berättar". Den nådde målet om 200.000 kr blixtsnabbt.

Det där intressant för det visar på att det finns ett genuint folkligt missnöje. Vilket var precis det som Bertil Torekull hänvisade till när han skrev sin vågade artikel i Expressen.


Vi börjar snart ha ett litet bibliotek med böcker som dokumenterar, analyserar och avslöjar vansinnigheterna. Väldigt viktigt är att vi idag inte bara är hänvisad till Sverigedemokrater om man vill nämna tänkare som kritiserar massinvandringen och det mångkulturella vansinnet. Den listan av intellektuella börjar bli riktigt lång nu. Något som väl är viktigt för att ännu fler ska våga träda fram.

Jag tror att man måste fundera på bakgrunden till vad som får svenska media (och politiker) att konsekvent köra över folkmajoritetens vilja. Det som nog är specifikt för just Sverige är viljan att forma folket uppifrån. Roland Huntford, som var The Observers utsände i Skandinavien, kritiserade detta redan 1971.


Denna kultur finns kvar, även om socialdemokratin har detroniserats. Om man har detta synsätt är det inte fel att gå emot folkviljan eftersom man formar folket ovanifrån, om det så gäller politisk sexualitet, högertrafik, feminism, vargfrågan och nu med mångkultur. Vargfrågan var/är närmast identisk i sin fördelning av dramatis personae (förutom vargen/invandraren då).

Problemet är att vi svenskar till stora delar har internaliserat synsättet nu. Jag tyckte det var talande att det var långt fler norrmän än svenskar som anmälde Skavlan för partiskhet. Många välutbildade svenskar i storstäder säger att de inte känner mer samhörighet med en obildad tjockis i svensk byhåla än med motsvarande främling från annat land, eftersom grundskolan i åtminstone 40 år har propagerat att man inte skall hysa speciella känslor för sitt eget land. Detta är ingen bra grogrund för ett solidariskt samhälle.

Jag har svårt att se att ett åsiktsskifte i mångkultursfrågan hos eliten kan komma långsamt smygande, utan antingen blir det ett fullständigt åsiktsskifte till ett nytt konsensus bland eliten som induceras uppifrån (åtminstone på den borgerliga och socialdemokratiska sidan) eller så blir det någon form av folklig resning.

DN Kultur idag som påminnelse om hur det låter:

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturd...rm-av-barbari/

Det är ju skrivet av en dansk, jag trodde att mediedramaturgin utropade alla dessa till odjur. Borde då inte denna artikel om de (företrädelsevis afrikanska, ekonomiska) migranter som kommer fram vara en hyllning till oss svenskar som redan genomfört vad skribenten vädjar om? Dvs mer av känslor mindre av rationell hjälp och handling.

Glöm inte att svenskarna enligt det synsättet aldrig kan göra nog. Vår skuld till tredje världen är oändlig.