Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Vem i vårt avlånga land kan tänkas uttrycka sig som nedan?


(Min fetning)

Ärkeopportunisten, kappvändaren och teaterapan Selimovic. http://www.gp.se/nyheter/ledare/gast...oraliska-skuld

Man kan ha olika åsikter om Ryssland och konflikten i/med Ukraina. Lås oss lämna det därhän. Men Selimovics kritik mot vänstern kommer, medvetet eller omedvetet, att andas folk och dessa folks rätt att bestå samt besluta om sin egna framtid. Vilken ironi, levererat från den mannen. Han som vill beröva mig äganderätten till ordet svensk, som vill devalvera min kulturhistoria till en medborgarskapsfråga. Dessutom levereras denna nationalism i samma meningar som sjunger EU-projektets lov. Ett projekt vars enda syfte, vid sidan av att ekonomiskt smörja ledargarnityret, verkar vara att avskaffa nationalstater, såväl som folk. I inrikespolitiken är Selimovic mångkulturivraren. Knappast intresseras han av svenskens åsikter om mångkulturens införande. I den utrikespolitiska utblicken erkänner han som Bosnier t.o.m. Serbernas rätt att som suveränt folk, välja mellan att kramas av Ryssland eller EU.

Påminner om topic. Detta är INTE en tråd där referat av politiskt korrekta artiklar staplas på varandra. Här ska fokus ligga på en analys av de artiklar som bryter mönstret - artiklar som kan sägas vara en del i ett mediakrig.

// mod

Det var en intressant debatt där Suhonen förde det minst sagt märkliga resonemanget att eftersom EU inte vill släppa invandringen fri, så skall Sverige - som redan är EU:s mest generösa land - öka invandringen istället. Dahlbergs argument att ett kvotsystem skulle kunna leda till våldsamheter från de som vill placera sig väl till i kvotkön, uppmärksammades (så klart) inte i debatten, men pekar på vilka oerhörda effekter som den svenska dumsnällismen kan medföra. Hennes påpekande att en majoritet av migranter i Libyen inte har asylskäl, utan kommer från Västafrika var också viktigt, men uppmärksammades inte heller.

Härvid kan vi nog, precis som Du förutser, börja skönja var en viktig skiljelinje kommer att gå i mediekriget; de gränslösa och realistiska. De senare kommer att vinna terräng efterhand som det bli allt mer uppenbart hur verkligheten utvecklar sig. Två avgörande frågor urskiljer sig emellertid:

1) Hur länge tar det innan den realistiska linjen blir dominerande i media?
2) Hur länge tar det innan den realistiska linjen får några viktiga politiker på sin sida?

Saker kan hända fort, men framför allt pkt 2 tror jag är för Sverige det stora problemet, att det tar för lång tid. Tidigare i Agenda intervjuades Jan Björklund, och han erkände att FP haft fel i vissa saker, fr a försvarspolitiken. När kommer Björklund att erkänna att hela mångkulturprojektet är en katastrof och måste reverseras?

Svenska journalister har gjort och gör allt möjligt, de är inte en klonarmé. När en DN-idiot okritiskt skriver om Sandvikenrapporten kommer Neuding och sågar tilltaget i SvD, Medierna i P1 gör detsamma och låter Tino komma till tals. När Suhonen slår rekord i naivitet i Expressen kultur blir han mosad av Dahlberg i samma tidning. Uppdrag Granskning har genom åren gjort ganska många reportage som problematiserar invandring, segregation, islamisering, SFI-fusk etc. Allt är inte nattsvart.

Sen finns det tyvärr alltför många i kåren som ser det som sin mission att "sätta bilden av verkligheten" snarare än att förmedla den. Postmodernister som anser att verkligheten ska formas av bilden man önskar sätta, inte tvärtom. Kåren är starkt vänstervriden för att vänsterorienterat folk drömmer om att kontrollera alla andra. Högerfolk känner inte det behovet och lockas följaktligen inte av yrket i lika stor utsträckning. Eller snarare, inte av den svenska varianten av yrket, eftersom dess fokus ligger på fostran av folket. Annars hade de kanske lockats. Därför är uppdelningen ungefär: En större grupp aktivistiska vänsterpropagandister som sätter bilder mot en mindre grupp passiva högerkommentatorer som iakttar. Den sistnämnda gruppen belönas aldrig med några guldspadar.

Christer Thelin skriver en nykter krönika på bloggen Det goda Samhället på detta tema:


http://detgodasamhallet.com/2015/04/...m-med-moralen/

Det kan i alla fall klart konstateras att realisterna vunnit mark i den offentliga debatten under senare tid. Tyvärr följer detta av att invandringens negativa sociala och ekonomiska konsekvenser har blivit så uppenbara att de gränslösa idealisterna av typen Fridolin helt enkelt förlorat i trovärdighet.

Suhonens resonemang var typiskt för godhetsposerande vänstermedelklass vars dåliga samveten aldrig tystnar, och istället för att betala själva till hjälporganisationer vill de lägga ut sina dåliga samveten på entreprenad till svenska skattebetalare. Det ska alltid tas emot "lite fler" asylsökande. Gränsen mellan inhumant och humant går alltid där vi är för tillfället. Just nu är det inhumant men lite fler vore humant. När vi når dit är det ändå inte humant och därför bör vi öka lite till. Och lite till efter det.

Han fick in ett "Sverige ska visa vägen" också. Som att de slutsatser EU kommer att dra av studier av den svenska utvecklingen är att vi är en förebild.

Tyvärr vilar det patologiskt dåliga världssamvetet tungt även på Dahlbergs axlar. Hon är tuff vid tangentbordet men när hon ska stå för det i rutan blir hon så generad att hon får svårt att finna orden. Hon känner pressen att säga det man förväntas säga.

Björklund kan du glömma eftersom han laddar för en socialliberal renässans nu. Med andra ord, han laddar för att göra partiet mer irrelevant än det är med sina 4% idag.

EBT är den 7K-ledare som kommer att köra en mer realistisk linje (TUT) utan att backa. Hon sa i sitt invigningstal att hon vill ha TUT för att sätta press på andra EU-länder eftersom snack inte hjälper. Man får hoppas att alla gammelmoderater som är för fina för SD går över till KD.

På DNdebatt presenteras idag en statlig propagandakanal: ”Ny sajt ska ge lättillgänglig statistik om migrationen” http://www.dn.se/debatt/ny-sajt-ska-...m-migrationen/

Jag måste erkänna att jag helt missat detta statmaktens nya krigande organ nämligen ”Delegationen för migrationsstudier”. Delegationen skall, visar det sig, förse media med argument; så detta inlägg har viss trådrelevans.

Jag har länge varit förvånad över att de politiskt korrekta har låtit sig nöja med lågkvalitativa underlag som Ullenhags myter och rapporterna från OECD resp Sandviken. Vi sverigevänliga har ju haft ett försprång genom att ha koll på sifforna (inte minst tack vare Affes statistikblogg, Tino.us och denna tråd).

Men nu är alltså en betydande slagsfältsförändring på gång (för att anknyta till trådskaparens militära metafor). Statsmakten sätter in betydande resurser för att få grepp om den mer kunskapsdrivna opinionen.

Delegationen är en kommitté inom justitiedepartementet (Ju 2013:17) och den kom till som en del av alliansregeringens överenskommelse med Miljöpartiet 2011. Beslut fattades av regeringen 21 november 2013 och den presenterades vid ett pressmöte den 5 juni förra året. Det har dock varit rätt så tyst om delegatonen; tills alltså idag.

Ordförande är Joakim Palme och delegationen består i övrigt av en akademiker och ett antal administratörer (varav en fd journalist). Det finns naturligtvis inte en enda ledamot som kan misstänkas vara icke-PK. Det här är ingen riktig statlig utredning utan ett statligt propagandaorgan (kan kanske påpekas då delegationen är en del av regeringens utredningsorganisation).

Kommittédirektiv (dir 2013:102): http://www.regeringen.se/content/1/c...4/bc3805f7.pdf
Ett strategidokument som lämnades ut vid konferensen den 5 juni: http://fores.se/wp-content/uploads/2...2014-06-05.pdf (Fores hade kvar den på sin sida)
Delegationens hemsida: http://www.delmi.se

Den första rapporten från delegationen är belysande nog ”Radikala högerpartier och attityder till invandring i Europa, Rapport 2014:1”. Vi som tillhör den sverigevänliga rörelsen skall nämligen studeras (men naturligtvis inte massinvadringsförespåkarna).

Delegationens sajt är synnerligen välgjord och att vi står inför en möjlig systemkollaps kan jag inte urskilja bland alla eleganta grafer. Att delegationen lyckas så väl med att dölja sanningen beror sannolikt på att man blandar samman olika begrepp; att man inte särskiljer på ex migration från väst med sådan från MENA. Jag hoppas att statistikkunniga personer (i denna tråd?) skall kunna avslöja dem.

Ja, en islossning. Anna Dahlberg skrev att de flesta båtmigranter var från Gambia. I SVT Agenda la hon till Senegal -alltså unga afrikanska män som som söker " better life".

Alla som kollar filmerna på dessa båtmigranter ser ju med egna ögon att det är 90% svarta män från Afrika - inga syriska barn utan lycksökare, dvs hoppas på jobb i Europas rikare länder eller i Sverige bidrag då.

Men Wolodarski framhärdar med sin vilja uppfostra folket till rättänk. I helgen en ledare där han föreslår Europa ska dela på en miljon flyktingar från ....Syrien. Tror han gör sig irrelevant då, alla ser ju de flesta är afrikanska män, inte syrier.
Lögnens tid är över som medel.

Intressant artikel. Vi har ännu inte kommit längre än att realismen måste anses stå i motsatsställning till moralen. Som vi tidigare konstaterat i tråden, så finns det en alternativ moral - den som vidmakthåller nationen och fokuserar på ansvaret för de egna medborgarna - som mycket väl skulle kunna ersätta "mångkulturmoralen" som mest högtstående. Men dit har inte debatten kommit ännu.

Det är i första hand därför att journalister, som gärna vill stå för moral och etik (när det säljer i alla fall och/eller kan användas för att fälla politiker) och Dahlberg känner inte att hon kan stå för en etisk ståndpunkt, utan bara på en realistisk. Som jag skriver ovan, så är det ännu inte möjligt att beskriva den realistiska hållningen som den moraliska. Det tycks ta sin tid.


Jag har alltid glömt Björklund ity han är liberal.

FP kommer sannolikt att söka efter Westerbergeffekter och i denna jakt presentera ännu vansinnigare stolligheter än vanligt, samt med litet tur hamna under spärren 2018.

EBT är litet av ett oskrivet blad ännu, men möjligen skulle hon kunna bli den första politiker som i 7K som intar en moralisk ståndpunkt i mångkulturfrågan. Att driva TUT-frågan kan vara en början. Fyller hon sedan på med identitetskrav och den sökandes bevisbörda, så kan det bli spännande. Hon får läsa vad Oyto föreslår här i tråden.

Färgskalorna på Delmi var ju fina. För den som inte kan engelska så antar jag att det kan vara bra med ett urval av statistik på engelska.

Statistiken verkar vara hämtad direkt från Eurostat. Det hade blivit billigare att hänvisa till Eurostat. Hos Eurostat finns också siffror på asylansökningar per capita, det hittar jag inte på hos Delmi, samma sak med beslut kring asylsökningar.

Sanna Rayman skriver angående EBT:s tillträde en text i SvD, Kartan och verklighetens folk, som jag enkelt kan väva in i mitt narrativ av var vi politiskt befinner oss just idag - både det ledsamma tillståndet av politisk tondövhet som råder över hela skalan. Och en möjlig väg framåt, baserat på den positiva överbudskonkurrensens marknadskrafter.

För mig är begreppen demokrat, konservativ och nationalist överlappande synonymer snarare än kompletterande stöttepelare - ett ideologiskt helt. Som tyvärr inte har något politiskt uttryck som håller måttet idag.

Kort: Den europeiska nationalstaten som utgår från självidentifierande folk har visat sig vara det bästa uttrycket för demokrati, medan normerande aktivism uppifrån har en historisk empiri som förskräcker.

Jag har efterlyst de goda, lyhörda populisterna som ser sin uppgift i att tjäna ett givet folks intressen - i motsats till de auktoritära värdegrundspredikanterna som sätter den egna förkunnelsens dogm som facit för medborgare och partimedlemmar. Denna tendens att ideologerna och idealisterna vill ändra landskapet efter kartan, inte kartan efter landskapet har jag ofta pekat på, både hos sittande maktordning och det utmanande SD.

Sanna Rayman använder samma bild av en karta över det politiska landskapet som inte nödvändigtvis följer den "folkliga topografin" - och alltid visar åt vänster:


Den politiska klassen har förtvivlat svårt att titta upp från den alltid vänstervridande kartan som ritats upp i kommentariatets trånga åsiktskorridor - och finner sig gå i förvirrade opinionscirklar. Sanna Raymans råd verkar vara att inte så noga lyssna på den förutsägbara ängsligheten för att KD ska gå åt höger:


Och - detta embryo till avsteg från den överallt rådande och kvävande åsiktshegemonin som trots alla floskler och om och men, märks i EBT:s KD behöver näring:


Ett tag efter sina - visserligen symboliska - migrationsutspel var ju KD uppe på robusta nivåer någon halvprocent över riksdagsspärren. Nu verkar man vara tillbaka på de vanliga, någon halvprocent under.

OM ett stapplande steg åt höger och med trevande migrationsrestriktiv signalpolitik av KD belönas i opinionen - ja, då blir stegen möjligen både säkrare och längre. Ett KD på 5,5% under EBT kan ses med en axelryckning i sig - med de dynamiska följderna ska inte underskattas.

Det skulle ge företrädare som Skyttedal råg i ryggen och täckning internt att profilera partiet ytterligare. Det skulle också pressa M och FP att bjuda emot och över.

En budgivning om väljarnas gunst med deras bästa intresse som lockbete, en pendel som samlar fart i en samhällsnyttig riktning. Och vem vet - en press på SD att också titta upp från sin karta, som ju enligt mitt förmenande varken är nationalistisk, konservativ eller överdrivet demokratisk.

Det är detta jag läser in i Sanna Raymans text: Åsikten att det finns en disconnect mellan partiernas sammanlänkade ekokammare och tja, verkligheten som den upplevs av väljarna - och att det finns opinionsmässiga vinster att göra för den som tittar upp från kartan och tar in terrängen.

Eller annorlunda uttryckt: Motkraften till krympandets radikalisering är växandets normalisering. Ju mer ett KD under EBT växer - desto mindre tynger vänsterns åsiktshegemoni den vidare resan.