Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Och det är här det börjar närma sig pudelns kärna: "den gemensamma visionen" är en hint om en början till insikt om att folk inte direkt börjar slåss för att de tycker så lika. Den gemensamma visionen är i någon mån en omskrivning för en gemensam kultur. Smaka på den.

Ett land med mångetnisk bakgrund men gemensam kultur tror jag absolut kan fungera - eller i alla fall, att större chans finns att det hela inte urartar i konflikter. Om alla människor anammar det nya landets kultur i samma ögonblick som de blir medborgare så kan det kanske fungera, förutsatt att man kan hålla människans primalhjärna i schack så att hon inte återfaller till att stöta bort de ur flocken som inte liknar henne själv. Det går även att bygga in olikheter i kultur och värderingar, för den som vill. Problemet är att ett sådan samhällsbygge i någon bemärkelse går att likna vid våra JAS-plan som kräver en dator som gör 100-tals korrigeringar per sekund för att inte störta, eftersom planet har en inbyggd instabilitet.

Så ser jag på dagens debatt; alla dessa som talar sig varma för mångkulturen är delar av en och samma dator som försöker korrigera kursen. Anledningen till att de är så nervösa är att de vet att farkosten kommer att haverera om de upphör. Problemet är att de inte vet att farkosten kommer att haverera oavsett hur gott de tror om människans förmåga.

Det assimilerade, monokulturella (eller i alla fall, mindre diversifierade) samhället är helt enkelt en stabilare farkost. Den kan till och med flyga av sig själv, även när piloten släpper spakarna eller det mycket avancerade kontrollsystemet lägger av.

Det här är intressant av Ann-Charlotte Marteus. "Släpp inte männen till SD". Fyllt av bistra sanningar som jag tror att alla egentligen vet men förträngt när man ha intalat sig att vägen till framgång är att feminisera politiken.
http://bloggar.expressen.se/opinions...annen-till-sd/
Ett argument som hon missar eller helst vill bortse ifrån är att kvinnorna så småningom inser att männen har rätt och följer efter. Det är just för att männen är betydligt mer insatt i politik (som hon påpekar) som gör att de pekar ut riktningen. I framtiden kan SD mycket väl ha en majoritet kvinnor bland sina väljare, helt utan att Åkesson börjar flörta med kvinnor inom vården eller liknande.

Dagens ledare i GP: Sverige bör ockupera Libyens kustremsa och på så sätt stoppa flyktingströmmen mot Europa.

Nåja, riktigt så uttrycker sig inte skirbeneeten men det är ändå det som menas:

”Flyktingkatastroferna i Medelhavet måste förhindras. Aktivera EU:s snabbinsatsstyrka Nordic Battle Group och inrätta en humanitär säkerhetszon i norra Libyen.”

… ”det finns en väldigt handfast sak som EU kan göra. I dess lador finns snabbinsatsstyrkan Nordic Battle Group, NBG, som fram till halvårsskiftet leds av Sverige… och även står för dess finansiering…”.

Får vi bara EU:s stöd så bör alltså Sverige i ledningen för nämnda styrka upprätthålla ordningen i norra Libyen. Häpnadsväckande icke-PK. Nu har jag inte undersökt salen närmare med jag vil tro att övriga MSM inte kommer att kommentera GP:s förslag. När ett MSM-organ avviker så möts det i allmänhet med tystnad.

För att försöka vara trådrelevant så kan jag notera att det eventuella mediakriget i GP:s fall närmast tar sig uttryck i ett inbördeskrig. Inne i tidningen diskuteras massinvandringen på sedvanligt korrekt sätt.

GP:s ledare:http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.26...c-battle-group

Bra av Ann-Charlotte Marteus. Det här är centralt för Sveriges existentiella belägenhet. Sverige är svårt feminiserat i medier och offentlig sektor. Näringslivet håller emot eftersom man där håller på med viktigare saker och det är prestationer som gäller. Inte signalvärden och mediahype. Kvinnor är i sin känslonärhet mer mediala är män och man behöver bara räkna antalet bilder på män respektive kvinnor i valfri tidning, tidskrift eller reklamtidning så ser man att antalet bilder på kvinnor är betydligt fler. Kvinnor säljer. Männen finns och syns liksom inte.

Förtrollningen måste brytas. Männen med sin mer reflekterande hållning som tar avstamp i de värden som bygger och bevarar samhällen måste få tillbaks sin plats. Kanske måste det först till en rejäl kris för att det ska realiseras. Allvaret måste ta vid.

GP har förr legat i medieskuggan. Jag har intryck av att GP har blivit högerliberal och som sådan en uppfriskande motvikt mot mediekrigets vänsterslagsida; produktiva sluggers eller habila maskinister? Återstår att se hur konsekventa de är på ledarsidan.

Din länkade artikels sista stycke är något av en antiklimax, som lämnar det öppet för tolkningar, med risk att resultatet - om förslaget skulle implementeras - blir ytterligare en i raden av "nu måste Sverige ta ansvar":


Nordic Battle Group föreslås posteras i Libyen, för att där säkra förutsättningarna, för att "ge människorna på flykt en ärlig chans". Det är väl i linje med vad centrala företrädare för Fp och Mp vill (och förmodligen flertalet ungdomsförbund)? Risken är bara att miljontals afrikaner och en fraktion från Mellanöstern poolas där. Väl där "går Sverige i bräschen". Artikelförfattaren vill ha en EU-gemensam hållning och det låter nog som det rimligaste, inte att Sverige utvidgar sitt salvelsefulla frifräsande. Kortsiktiga politiker eller utopiskt långsiktiga (som är beredda att offra sekler, nationer och generationer) begränsas av känsloargumentens oreflekterade brådrapp respektive drömscenarion till oöverskådliga kostnader och konsekvenser.

Sveriges signalpolitik skapar dragningskraft för miljontals människor, en ändlös ström av migranter. Politikerna har haft årtionden att reflektera över världens utveckling, men de vill inte lyssna på olyckskorparna eller de argumenterande, inte på sakkunskap men på policyprofessionella fostrade i tankesmedjor, stöpta i samma anda, med härkomst från ett snävt geografiskt område. Inspirerade av gurus i utlandet. När verkliga proffs, vare sig inom PISA och skolväsen, eller något annat område, till äventyrs bjuds in till Sverige är det inte mycket råd som förs in i de politiska förslagen.

Sveriges politik bygger på känslostormarna, godhetsparadigmet, frånvaron av kritiskt tänkande - för vem orkar/vågar vara motvalls i en kunskapsföraktande eller allvarshånande kultur? - och då blir problemformuleringarna, prioriteringarna och resultaten åt fanders. Jag hävdar att godhetsfetischismens och hyperbolernas exalterade epok är ett allvarligt hot mot välfärdsstatens, eller bara statens, fortbestånd; när "peak vanvett" (för att låna Glimmandes ord) troddes vara nådd, inser man ånyo att vändningen inte är nära. Vilken motkraft kan stävja godhetsknarkande, självsuggererande, ryggdunkande, grupptänkande maniker i full galopp? Det är en fetsmäll, ett tvärstopp i väldigt konkret, fysisk bemärkelse som behövs. I annat fall får vi hoppas på en gradvis inbromsning och pendelrörelse, men då är Sverige förmodligen FUBAR.

Om SD eller "vi" systemkritiker bara vågade använda känsloargument när dessa krävs, så skulle kvinnorna redan vara vunna - eller åtminstone neutraliserade i sin vilja att vårda och göra gott. Även en moralisk kortslutning av känslokretsarna är värdefull - redan innan omstart.

Och med "vi" så menar jag förstås - precis som alla de där vi-uppmanarna på PK-sidan - ni, eftersom ju även jag fyller min självrättfärdighetskvot genom betinget att förmana. Här i en del av en post från juni förra året i en diskussion som tyvärr är lika relevant idag, minst:


Jag nämnde Fridolin eftersom han rakt ut sagt att "Er politik dödar kvinnor!" apropå att SD ville Europa-harmonisera abortlagstiftningens antal tillåtna veckor. På samma sätt dödar ju MP:s politik också indirekt, genom misshushållning som leder till att liv som kunde förbättras eller räddas, går förlorade. Hundratals miljoner barn är undernärda i Indien - barn som har namn och ansikten för den som vågar klandra.

Några andra konkreta exempel på en värdeladdad normering, som automatiskt normaliserar den som normerar och gör anspråk på tolkningsföreträdet:


För att uttrycka det koncist: Det är dags att vi (ni) inser att den befriande och uppfordrande moraliska rätten är på vår sida.

Jag tycker man kan kalla godhetsparadigmet och PK-dogmatismen för ultrahygienism, det känns som ett passande namn på en ideologi vars grundläggande drivkraft är en ständigt ångest över att inte vara hundraprocentigt, kliniskt, sterilt ren. En ideologisk hypokondri. En besatthet av att uppnå någon form av gudomlig renhet. Bara idag har jag noterat den i aktion flera gånger. Dels i en text i Expressen Kultur där Suhonen ojar sig över frågeställningen "Vilka slags människor vill vi egentligen vara?" (en variant på Ullenhags återkommande "Vilket Sverige vill vi ha?"), apropå att vi inte öppnar famnen för alla lycksökarbåtar som korsar medelhavet. Dels en presskonferens med Sipilä där den svenska SVT-reportern tvunget skulle delge sina triviala farhågor om att ett samarbete med Sannfinländarna skulle "skada bilden av Finland utomlands, särskilt i Sverige" och Sipilä svarade lugnt "Det här är Finland". Dels en massa puritaner som förskräcktes över att Lena Melin nämnde begreppet "sjuklövern".

Ultrahygienismens kommissarier, spioner och inkvisitorer är ständigt närvarande. När andra länders paparazzifotografer ligger i buskarna för att smygfota kändisar som dejtar varandra ligger svenska dito i buskarna för att smygfota dem som fikar eller äter lunch med Sverigedemokrater, vilket bl.a. Birro fick erfara. Särskilt upprörande är s.k. "mystwittrande" som egentligen bara är hövliga konversationer. "Mys" måste hållas kliniskt rent från alla SD-associationer, att Åkesson fick vara med i Skavlans "mysprogram" var ett hårt slag för puritanerna.

När ultrahygienisten läser om migrantbåtar som sjunker på medelhavet eller när hen går förbi tiggare utan växel i fickan blir hen själsligt smutsig och måste våldtäktsduscha i alsolsprit för att bli ren igen. När Billström råkar prata om blonda och blåögda måste han avsättas och stötas ut ur gemenskapen som sedan våldtäktsduschar tillsammans, och de hinner knappt bli rena innan Hanif Bali skriver "batikhäxa" och så måste alla duscha i alsolsprit igen. Och när ultrahygienisten källsorterar har hen med sig en särskild verktygslåda för att ta isär saker i atomer så att varje grundämne kan sorteras i separata kärl. Men ändå finns den kvar, smutsen i själen, så kvällen avslutas med att SMS:a ett bidrag till Amnesty.

Jag kan inte påstå att jag avundas dem deras skräckfyllda tillvaro. Att aldrig kunna slappna av och skratta åt ett politiskt inkorrekt skämt, att aldrig kunna gå förbi rumänska tiggare med rak rygg och oförstört samvete, att aldrig kunna lyssna avslappnat på Åkesson eller Karlsson i rutan och ta in vad som sägs för att man känner sig piskad av någon osynlig kraft att skrika och domdera mot TV:n som om det var Tvåminutershatet i 1984.

Då de flesta ultrahygienister är ateister undrar man lite grann vems ögon de känner i nacken och varför de är så patologiskt fixerade vid själslig renhet. Det är inte så enkelt som att de är ögontjänare, de brottas med detta även i ensamhet. Om man inte kan bota dem måste man hitta ett sätt att tämja deras kroniskt dåliga samveten och använda det mot dem, men hur?

Jag tror du har helt rätt i ditt inlägg som helhet.

Möjligtvis ett svar på ett sidospår (min fetning): Näringslivets försvar håller på att krackelera. Inkvoterade kvinnor börjar bli standard i styrelser. Ägarstyrning med CSR och ESG som ledstjärna implementeras i allt fler institutionella ägarnas ägarpolicy, i princip alltid initierade av kvinnor. Innehållet, betydelsen och vad som anses som god CSR och ESG styrs av media. Därmed styrs snart även det privata näringslivet av media.

Timmen är sen.

Mycket insiktsfullt inlägg!

Jag har också funderat över drivkraften? Är det Twitter- och Facebookserans sätt att ständigt utmåla sig som den mest ultimata och genomgoda människan? Att ständigt bevaka sin godhetsstatus och flyta med strömmen? "Ingen kan döma mig! Jag har minsann kämpat på Twitter!

Jag tror även att mycket beror på rädslan att inte passa in i kombination med omvärldens krav och förväntningar. Men sånt där är övergående, trender håller inte i längden.

Kanske De goda krafterna aktar sig för "ultrahygienism" om det ger rashygienska associationer. Nog för att fundamentalismen är tillräcklig för allt möjligt, "peak vanvett" är i stigande, en bubbla på gång.

Jag tror att hypokondri kan passa på somliga inom åsiktskorridoren, men också förekomsten av kognitiv dissonans bland dem som inte riktigt genomskådat illusionsnumren, eller är medvetna men är handlingsförlamade och trotsar sina samveten. Här finns som en delmängd givetvis även opportuna simulanter med läpparnas bekännelse.

De godas granskande nit är förmodligen betydligt mer riktat utåt än introspekterande och reflekterande, alltså en omogen psykologi som projicerar syndabockar och sekteristiskt paranoistisk letar efter otrogna. Klart kompulsiva drag. Den stora frälsarmissionen hsr grandiosa, megalomana drag, och den känsla av utvaldhet och belöning missionen och överbuden sporrar är en stark kraft, med kompulsiva och psykotiska inslag. Neologismer som "islamofobi" och vanföreställningar om "ensamkommande flyktingbarn" är psykotiska produkter och utslag av bristande realitetsprövning.

Projektionsviljan och oförmågan att förena dualismer till ett harmoniskt jag är borderlinemässig splitting. Funktionell amnesi, kverulansparanoia, den selektiva mutismen för det outsägbara, i godhetsparadigmet tabubelagda, är ytterligare patologiska tecken.

Masspsykos, sekterism och folie a deux brukar ju kureras med separation från den patogena dynamiken, miljöombyte helt enkelt. Men de drabbade goda är så många så, Reinfeldts observation om vidsträckt öppet land till trots, det kan vara svårt att separera samtliga. Sjukdomsvinsten och andelen simulanter belönar alltjämt syndromets vidmakthållande av det kapsejsade godhetsparadigmet; Den humanitära stormaktens flaggskepp Vasa. Dess hädanfärd torde vara nära.

Drivkraften är väl beskriven i Maslows behovshierarki. Dessa deprimerade godhetsjunkies livnär sin själ på uppskattning likt steg 4 i behovstrappan.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Behovshierarki
http://en.wikipedia.org/wiki/Maslow%...archy_of_needs

Att detta blivit vanligare förekommande är helt naturligt då fler av de grundläggande behoven är bättre tillfredsställda i dagens samhälle.

Saknaden av reflekterande självinsikt gör att det slår över i en grad som är patologisk.

Att hela mediekriget om mångkulturen till synes vilar på en psykologisk förklaring är symptomatiskt.

Ja och det märkliga är kombinationen med den nationella chauvinismen som i exemplet jag gav, med SVT-reportern som inbillade sig att Finlands rykte i Sverige skulle vara ett bekymmer som finska C bör ta med i kalkylen. Nu fattas bara att DF tar befälet i Danmark och sen är bilden komplett, Sverige är omgivet av skandinaviska länder där invandringskritiska partier är med och styr. DF, FrP och Sannfinländarna. Detta ser inte puritanerna som ett tecken på att det är dags att lära av omvärlden, de tycker tvärtom att det ger Sverige plikt att hålla ännu högre PK-svansföring. Vi har inte förlorat slaget då, vi har vunnit och är herrar på den humanitära täppan. Ju fler länder som "faller" desto mer världsunika är vi och desto stoltare ska vi vara... och desto mer anti-SD.

Det var lite av tanken eftersom jag tycker det finns tydliga paralleller. Det finns ett storhetsvansinne, en chauvinism, en önskan att kontrollera andra länder i egenskap av humanitär stormakt, det finns en utopisk vision om ett politiskt korrekt paradis och det finns en smuts (SD och dess anhängare) som paradiset ska renas från. Det finns en skräck för en tillvaro efter att Sverige blivit som alla andra europeiska länder. Likt familjen Goebbels som tog sig av daga för att de inte kunde ta in tanken på att leva i en post-nazistisk värld tror jag att en och annan arnstadit skulle hänga sig i ett svanmärkt rep om invandringskritikerna till slut fick som de ville.

+1!