Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Sanna Rayman, densamma som efterlyste bostäder för det nya Sverige i en artikel i SvD för flera år sen, det skulle byggas åttarumslägenheter för att ackommodera barnrika, nysvenska familjer... Men Rayman har gjort några förtjänstfulla försök att utmana icke-debatten på immigrationsområdet, även om det lämnar en något fadd smak genom sammantaget tvehågsna budskap.

Lomhördheten i icke-debatten ger ingen ändring av politiken på långa vägar, men kanske kan det locka fram fler att utmana självcensuren och vrångföreställningarna. En optimistisk tolkning kanske.

I dagens SvD kan man också läsa en artikel av migrationsforskaren Joakim Ruist, med en parodiskt trivial analys vars budskap som jag som läsare inte kan sammanfatta på annat vis än att det finns inget vi kan göra för att styra "flyktingströmmen"; eftersom vi redan tagit emot så många syrier, eller "syrier", så är det självklart att det är till Sverige ytterligare syrier vill komma, resonerar han. Och det ska vi bara finna oss i. Att Sverige ensamt ger PUT och har en mer än lovligt naiv och omhändertagande hållning genomgående, har förstås inget med saken att göra...

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt...ge_4444157.svd

Den sedvanliga, skenbara åsiktsmångfalden i icke-debatten, att låta en i allt väsentligen lekmannamässig tyckare med en sammantaget ambivalent produktion på ledarsidan uppvägas av en förment forskares PK-analys. 'Forskningen visar nämligen att...'

Japp, innanförskapets fulla upptagenhet att passa upp det påstådda utanförskapet, som Lars Åberg skrev om häromdagen.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/...a-arbeta-14577

Csaba Bene Perlenberg har nämnts tidigare i tråden, då i samband med ett skarpt inlägg om IS, som förvisso uttryckte självklarheter för många här men ändå tycktes peka mot ett visst fritänkande.

Ett par nya artiklar av honom i GP, den ena med rubriken "Vi har inte rätt att slippa se fattiga", den andra med rubriken "Skavlan var en pitbull" aktualiserar dock ett särskilt deprimerande fenomen i mediekriget. Nämligen att det ständigt är två steg framåt och ett tillbaka. Närhelst en ljusning skådas i detta mörker - en försiktig markering att den förda migrationspolitiken är ohållbar, någon som tar bladet från munnen om islamismens framfart, eller liknande - så kan denne samme person nästa dag skriva något som är alldeles uppåt väggarna idiotiskt och grusa varje förhoppning om minsta tillnyktring hos MSM.

För att ta de två länkade artiklarna som exempel så skriver CBP alltså i den förstnämnda att vi inte har någon rätt att inte se fattiga människor som tigger och sover utomhus. Det hade varit ett giltigt argument om det gällt svenska alkoholister, narkomaner eller psykiskt sjuka. Den som inte är med på noterna kan emellertid missa att skribenten (utan att nämna något) klumpar ihop denna grupp med rumänska och bulgariska romer som de senaste åren har översköljt landet från norr till söder och förpestat svenskarnas närmiljö med aggressivt tiggande, stölder, bedrägerier, olagliga markockupationer, kåkstadsbyggande och ett allmänt asocialt och vidrigt beteende. Detta bör vi, enligt CBP, inte på något sätt lasta tiggarna själva för eller ens tycka är otrevligt, vi bör se det, känna skuld över vårt eget (krympande) välstånd och, gissar jag, försörja dem med svenska skattemedel.

I den andra texten hyllas Skavlans bleka insats vid intervjun med Jimmie Åkesson och upprepas norrmannens ologiska argumentation gällande det ena och det andra. Skavlan ”avklädde Åkesson dennes uppenbara brist på insikt om sina egna fördomar”, påstås det, trots att han bara drog upp sina egna globalistiska och politiskt korrekta vanföreställningar i ljuset.

Exemplet med CBP går igen på många andra håll, namnet kunde ha varit ett annat. Den man i förstone tror kan avvika åtminstone något från den breda huvudlinjen rättar snart in sig i ledet och tycks i grund och botten alltid återvända till de etablerade ramarna.

Det finns i en sådan här tråd skäl att fundera över hur mycket som är önsketänkande hos oss, hur mycket som är tankar och upplevelser inifrån bubblan, och vad som egentligen är verkligt och påtagligt i den omsvängning av debatten man ändå kunnat se vissa tecken på det senaste året. Åsiktskorridoren är ett relevant begrepp och givetvis finns det en sådan repressiv konsensus i svensk debatt , som omöjliggör vissa hållningar och uttryck. Men samtidigt är jag inte alltid övertygad om att det är åsiktskorridoren som hindrar den nödvändiga debatten om migrationens följder i MSM.

Det förutsätter på något sätt att en del av dessa människor egentligen, under ytan, är besjälade av andra idéer, som de antingen inte tillåts släppa fram eller som de kanske ännu inte är helt medvetna om. För somliga namn kan det vara giltigt. För andra, många, behöver det inte alls vara någon åsiktskorridor som är upphov till att de tycker som de gör. Deras hållningar kan vara djupt grundade (om än helt vansinniga). Även utanför den omgivande åsiktskorridoren skulle de ändå ha samma strutsbeteende, uppvisa samma brist på insikt och verklig förståelse, vara lika fega och kortsynta i förhållande till vår tids ödesfråga. Just för att de är sådana. För att deras åsiktsprofil har prioriterats hos de chefer som rekryterat dem, medan andra prioriterats bort. (Dessvärre tycks det inte vara vanligt att man byter jobb i den branschen, har någon väl kommit in verkar de bli kvar under längre tid.)

Finns det, handen på hjärtat, skäl att hoppas på något alls från dagens svenska MSM-journalister?

Vem är Csaba Bene Perlenberg? 2010 presenteras han som filmregissör... eh?


http://perlenberg.montages.no/


http://strawfilm.blogspot.co.uk/

2013 skriver han i Hallandsposten. 2014 skriver Lokaltidningen (den heter tydligen så) i Landskrona:


http://landskrona.lokaltidningen.se/...ler/141129770/

Hur blev han ledarskribent på GP? "Csaba is a Hungarian given name for males"... skriver wikipedia. Perleberg hmmm... 8 mars skriver Csaba Bene Perlenberg ledaren: "De förlorade pojkarna", vilket kanske tyder på en viss chutzpah. Perlenberg har imo väldigt spretiga synpunkter.

http://www.gp.se/nyheter/ledare/leda...orade-pojkarna

Om de kan vara en konsensusklubb för kulturmarxism så kan de vara svåra att vända. Men frågan är hur många som är övertygade om korrektheten i det de gör, och i så fall i vad mån de - inför ett tillräckligt tryck - kan omvändas, likt kommunister och angiverisystemets mer eller mindre entusiastiska anhängare under DDR, efter att muren rämnat. Somliga bet sig kvar i det gamla, andra hade inga problem att anpassa sig till det nya, men det nya blev tongivande. Kanske lämmeltågets psykologi kan få kollektivet att vända på en impuls. Annars är det en generationsväxling vi får hoppas på; problemet med det är att den kritiska massan till en förändring inte uppnås, istället att fler rekryteras och habitueras till den rådande kulturen bland journalisterna.

En annan väg till förändring av debattklimatet är helt enkelt ändrade mediekonsumtionsvanor, där MSM:s gammelmedier inte klarar att anpassa sig till evolutionens kraft. MSM:s hegemoni försvagas och aktörerna blir ceremoniell kuriosa, det självspelande pianot för den egna klassen, inuti sin snöglob. Ett löjeväckande kotteri som förlorat kontakten med verkligheten och folket. För att behålla makten i ett sådant läge krävs fysiska maktmedel; sådana saknas i Sverige eller hittas hos kriminella.

Det sovande folkets mångåriga domesticering kan vara medieklassens och den mediokra politikerklassens räddning. Kanske fortsatt psykologisk krigföring genom lögner, indoktrinering, skrämselpropaganda om social stigmatisering och pseudodebatter kan traktera folket ytterligare ett tag, tills både folket och redaktionerna tappat intresse för nyheter och analyser; det är ju berättelser som behövs - sanningssägandet har ju upphört för längesen - samt underhållning och uppbyggliga teman. Sverige kommer att vara intifadans nysvenska land, så tid att bevaka omvärlden behövs inte, mer än möjligen som en stunds flykt från inrikes kaos. Våldtäkter i Indien, men inget om gängvåldtäkterna utförda av "svenskar" här hemma. Inbördeskrig i Jemen, men tystnad om gängkriminalitetens Sverige, dess framväxt och härstamning. Omvärldsbevakning som en avledande manöver? Där är vi väl nu.

Alla andra på redaktionen sade ju upp sig, gick i pension eller blev sjukskrivna.

Jag har skrivit lite om honom här, som referens.
(FB) Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Inlägg flyttade till (FB) Medias reaktioner på att Åkesson ska delta i Skavlan
/Mod.

Det är väl svårt att missa mediestrategin för dagen: genom privat ensidig åsiktsregistrering, under journalistikens täckmantel, ska medborgarna hållas på mattan, och alla försök till maktförflyttning ska attackeras genom uthängning. Uthängningens effektivitet beror bara på två faktorer: hur legitim avsändaren anses vara och existensen av en informationsassymetri (dvs att man TROR att man kommer stigmatiseras vid en uthängning).

Man har delat upp sin maktapparat i tre delar: den registrerande makten (RG/Expo), den publicerande makten (gammelmedia), och den våldsutövande makten (vänsterns kamporganisationer). På så vis finns det alltid någon annan att skylla på, och som bekant drar de sig inte ens för att låtsas som om de inte är medlemmar av/involverade med de organisationer de tillhör.

Sitt åsiktsregister verkar man spara på, för att dosera ut vid lämpliga tillfällen; således kan människors hela liv, uppbyggda under årtionden, raseras genom att en förflugen kommentar (där det "onda" i innehållet bedöms av extremvänstern) publiceras många år senare.

Mediakriget är verkligen ensidigt. Det består av ett fåtal mediaaktörers krig mot -- alla andra, och verkligheten. Frågan är vad som ska göras åt detta. Finns det någon som ens har börjat bygga upp liknande organisationer -- om det nu är det som krävs? Om lagen är så impotent att den inte förmår stoppa privata underrättelsetjänster går det givetvis att göra samma sak fast åt andra hållet.

Notera också att de förstår hur maktapparaten fungerar. Ingen moderat eller sosse har (så vitt jag vet) hängts ut, även fast det är otänkbart att inga sådana har fastnat i nätet. Men så länge man inte utmanar den existerande makten riskerar man inte att hamna i konflikt med den.

Den existerande makten borde dock vara slug nog att se vartåt det barkar om dessa människor får hållas. Du kanske kan muta en varg med mat ett tag, men förr eller senare biter den dig.

Om media är de som informerar medborgarna i samhället. Om media är den tredje statsmakten. Och vi lever i vad våra makthavare kallar för demokrati. Hur kommer det sig att vi aldrig har fått välja vem det är som står för informationsspridande i samhället?

Jag vet, det är märkligt att kritisera kanske men ska det vara demokrati så kanske man borde ha en ordentlig demokrati även när det kommer till en såpass viktig uppgift som informationsspridning som faktiskt media är. Nuförtiden används media snarare till propaganda, undvika viss information som kan vara negativt för den rådande ordningen och nuförtiden samarbetar man även med kriminella grupper (dataintrång, misshandel, trakasserier m.m.) och hänger ut vanliga medborgare så att de får skämmas. De kan få sina liv förstörda, sin inkomst borttagen, vänner som lämnar dem m.m. Det är som att bli laglös eller få stå i skampålen.

En obehaglig utveckling. Men som sagt, varför ska inte folket få välja den tredje statsmakten också, ifall nu de hävdar att vi ska leva i en demokrati? Till skillnad från att företag med en hel del pengar och äger en massa nyhetstidningar kan styra och ställa vilken information vi medborgare får. Jag tror vi övervärderar alternativ-media när det kommer till mängden läsare. Hör fortfarande lögnerna om väktaren som dunkade barnet i tunnelbanan såpass att det blev ett hål till jordens medelpunkt.

P.S.
Jag tror inte vi lever i en demokrati. Absolut inte.

Ja det är ett alternativ. Man skulle också kunna tänka sig lagar mot ägarkoncentration inom media, man skulle kunna förbjuda utländska intressen från att äga svenska media, effektivt strypa alla bidrag till mediehusen i form av presstöd och distributionsstöd, lära ut till barnen i skolorna att vara skeptiska mot mediebolag ägda av diverse oligarkfamiljer, som typ Bonniers (samma som man gör idag mot fria media, fast tvärtom då).

Att den svenska oligarkmedian ska tryckas till en vacker dag, tar jag som en jävla självklarthet. Ekeroth sa en gång i tiden, att: "media tar vi hand om sen", i betydelsen att ljugarmedia skulle få det hett om öronen, den tag SD kommer till makten. Hoppas det är ett löfte han står fast vid...

Fastnade för några synpunkter i Johan Cronemans artikel i DN angående Skavlans intervju med Åkesson. Intervjun har en egen tråd men det intressanta för vår del här är att Croneman skriver:


Och


Tror att det här kommer att ha stor betydelse i mediakriget. De som delar SD:s syn på invandring (även om inte alla är Sverigedemokrater) bildar en egen slags lobbygrupp. Om vi har 3 miljoner missnöjda över dagens invandring och att 10 till 15 procent är väldigt aktiva på nätet, så är det klart att detta lär få betydelse. Sanandaji fick en miljon i på bara några dagar, vilket visar vilken potential det finns. En journalist kan inte ignorera betydelsen av att ta ställning mot destruktiv kulturmarxism.

Helt säkert kommer det att ha det. Den liberala och socialistiska vänstern har dominerat gammelmedia sedan 1800-talet och i det kunnat mobilisera en enorm kraft i att påverka folkflertalet (alla låter sig aldrig påverkar i samma riktning). Detta kommer varken SD eller någon annan rörelse kunna skaffa sig på samma sätt, men däremot kan vi se att SD, F! eller Piratpartiet kan mobilisera både tillfälliga och långsiktiga stöd genom de nya mediekanalerna. Vi kan se hur PP under en period dominerade vissa diskussioner på nätet, medan Fi och delvis annan vänster beslagtog Kvitter. SD har ett flertal bloggar, nyhetssidor och diskussionsfora. Mediebilden är mer splittrad nuförtiden, och i detta ligger också att olika politiska riktningar "äger" dominans i olika delar. Så klart kommer detta att påverka mediekriget, som därmed delvis kommer att föras på olika arenor, locka till sig olika sympatisörer osv. Frågan är förstås hur länge pappersmedia verkligen är kvar som en vital arena i sammanhanget.