Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Vad gäller Borg så förvånade han mig med att så tydligt uttala att mångkulturen byggde på tro. Han trodde på det ena och det andra, men han kunde/ville inte belägga denna tro med något substantiellt, vilket för en ekonom borde ha legat nära till hands.

Som Tino skrev så är det tro som gäller nu, man lyssnar mer på Migros och Fores missionärer än på forskningen.

I dessa länder skulle ingen bli förvånad över Söders språkbruk. Här är minoriteter fortfarande en realitet, vilket innebär att en medborgare i Polen respektive Ukraina inte nödvändigtvis betraktas som polack eller ukrainare, vare sig av andra eller sig själv. Han kan ju vara ungrare eller rusin. För övrigt finns en europeisk konvention rörande minoritetsrättigheter som utgår från denna verklighet. Kulturella skillnader har ett egenvärde och minoriteter har rätt att bevara sin språkliga och kulturella identitet. Svenskarna i Finland är inte finnar och tyskarna i Rumänien inte rumäner.

Det mest oroande med Göran Hägglunds utspel i DN Debatt är hur han pratar om oro (18/12). I debattartikeln presenterar han Kristdemokraternas nya inställning till invandringspolitiken: lägre bidrag, tillfälliga uppehållstillstånd, snabbare avslag på asylansökningar. Som skäl anger han ”människors oro”. Han nämner den flera gånger, skriver att vi måste ”lyssna till den”: ”Vi ser röstsiffrorna. Vi läser mejlen som strömmar in. Vi hör hur det pratas runt fikaborden”, skriver Hägglund. Det är ”högst vanliga och anständiga medborgare” som inte tycker att politiken ”ger svar på de samhällsproblem som de möter i sin vardag”.

Den får fungera rättfärdigande för hela hans utspel. Att oron har med invandring att göra är underförstått i debattartikeln, men inte på vilket sätt. Inte exakt vad den består av, vems oro den är, om den är berättigad eller inte. Bara pratet runt fikabordet, röstsiffrorna som väl bara kan antas mena Sverige*demokraternas, den vaga odefinierade oron.

Det saknas knappast anledningar till oro, inte för mig heller. Inkomstklyftorna till exempel. De ökar snabbast i Sverige av alla OECD-länder, och sjuka, arbets*lösa och förtidspensionärer har det sämre i dag än 2006. Bostadsbrist, arbetslöshet och vårdsituationen för psykiskt sjuka oroar mig. Jag kan föreställa mig att det här är en stor del av andras oro också.

Det finns mycket man kan säga om det. För mig är en bättre fördelningspolitik och minskade klasskillnader den naturliga slutsatsen.

Som vanligt reagerar min kropp före mitt medvetande. En gnagande oro som jag förstår först när den efterföljande studiodebatten tar plats.