Citat:
Ursprungligen postat av
sjalvebastedrang
En sak slår mig när jag lyssnar på rapporteringen från terrordådet i Pakistan, och vill därför framkasta följande:
sjalvebastedrangs förmodan:
I uppseendeväckande mord, terrordåd, naturkatastrofer, olyckor och epidemier, så kan etablerad massmedia aldrig beskriva offrens öde, känslor och föreställningar, i det fall som utgörs av terrordåd av utomeuropéer mot européer. I alla övriga kombinationer går det dock bra.
Några exempel: Stor fokus på offren i Pakistan. Extremt stor fokus på svenska offer för tsunamin. Inget fokus på offren i Australien. (Hörde någon Epstein/Nordegrens direkt osmakliga snyftande om gärningsmannen där? Direkt kräkframkallande.). Judiska barn mördas i Frankrike av muslim. Snyft om muslimen, barnen förblir anonym kanonmat.
Varför är det då så här? Jo, vrede över mänsklig ondska uppstår ur sympati med offren. För att du och jag inte skall bli vred över vad media anser vara fel saker, så försöker man minimera våra möjligheter att känna sympati med offren, genom att helt enkelt göra dessa anonyma och ointressanta och inte minst diffusa och obesläktade med oss.(min fetstil) Det är ett spel och manipulerande med människors känsloliv.
Applåder!
Jämför hur (etniska) svenska offer som utsätts för våld och/eller rån från t.ex. romer ANONYMISERAS och omnämns som "en äldre kvinna" t.ex. i den här neutrala notisen från Helingborgs Dagblad.
http://hd.se/helsingborg/2012/09/15/...d-pa-halsband/
"Halsbandsryckningar har blivit vanligare" konstaterar journalisten lakoniskt.
Jämför detta med hur romer, muslimer och andra grupper, där svenska journalister ser som sin uppgift att skapa en positiv attityd hos läsaren skildras utförligt med ett NAMN och en bild; jag länkar till artikeln om "Petrina" och Claudia och Nico Sbircea, men dessa artiklar är legio. Man kan hitta hur många exempel som helst.
Citat:
Männen från Petrinas hemby lovade henne jobb i Sverige. Men när hon kom hit ändrades plötsligt villkoren, säger hon, och hon tvingades välja mellan att tigga pengar till männen och att prostituera sig. ... DN har tidigare berättat om tiggare i Stockholm från byn Malu Vinat i Rumänien. Claudia och Nico Sbircea, som DN följde i februari, har varit i Stockholm flera gånger och tiggt för sin egen försörjning.
http://www.dn.se/sthlm/de-tvingade-mig-att-tigga/
Längst gick översteprästen Orrenius i sin säregna artikel med anledning av den (till dags dato) värsta gruppvåldtäkten i Sverige - den i Mariannelund. Den våldtagna kvinnan avfärdas snabbt som "en 29-årig kvinna".
Orrenius artikel handlar i stället om Hamed Mirzakhami och Wahid Barikzay; Hamed Mirzakhami skildras (med bild) som en levande, kännande människa, som läsaren ges en möjlighet att identifiera sig med. "Det gör ont" att lokalbefolkningen (enl. honom själv) ser kanske lite mer reserverat på honom, beklagar sig Hamed Mirzakhami. Ett smakprov:
Citat:
Hamed Mirzakhami har en bakåtkammad frisyr med en del vax i. Han var frisör i Teheran, berättar han. Efter att ha deltagit i proteströrelsen mot regimen fick han polisen efter sig och blev tvungen att fly.
Hans rumskompis bjuder på choklad och små glas med te. Chokladbitarna är goda men växer i munnen när jag tänker på det som inträffade på andra sidan väggen.
Hamed känner likadant. Han besökte sin morbror i Kalmar den där decemberhelgen, när rumskompisen ringde och berättade att polisen varit hos grannarna och att en våldtäkt ägt rum. Hamed Mirzakhani.
- Jag tänkte direkt: Nu måste jag be Migrationsverket att få flytta.
Det fick han inte. Den 18 april får Hamed - efter ett och ett halvt års väntan - besked om uppehållstillstånd. Då lämnar han Mariannelund, drar nog till Kalmar. Våldtäkten ligger som ett svart moln över tillvaron, har gjort det omöjligt att bli kvar.
Hamed känner sig utpekad, trots att han inget gjort.
För att han är en ung, invandrad man.
- Man märker det på tåget till Eksjö, när jag åker till svenskundervisningen, säger han.
- Ingen sätter sig längre bredvid mig. Jag ser hur de tittar på mig, hur de väljer bort mig. Så var det inte före våldtäkten. Det gör ont.
http://www.expressen.se/nyheter/doku...uppvaldtakten/
Niklas Orrenius artikel är en ett verkligt mästarprov när det gäller att förminska offret - den våldtagna kvinnan - till en försumbar, smärre detalj i berättelsen.
Såvitt jag vet var Orrenius artikel f.ö. den enda (!) artikeln i svensk media med anledning av gruppvåldtäkten i Mariannelund.