Citat:
Ursprungligen postat av
NSO
Det här är temat kan så att säga vara Mörkrets hjärta i mediakriget om mångkulturen. Temat är naturligtvis obehagligt. Det är så pass obehagligt att de de flesta nog värjer sig för tanken (undantaget är kanske exministern
Jens Orback och deltagarna i den här tråden) och håller temat borta från diskussionen. Det kan vara en orsak till att det vänsterliberala åsiktsklustret driver tesen att alla är svenskar. Det är kanske frågan om ett psykologiskt flyktbeteende?
Vad sker när den etnokulturella och religiösa kartan förändras på så vis att flera starkt främmande folkgrupper plötsligt finns representerade inom en stats gränser och i sådan mängd att de framgångsrikt kan reproducera sig som självständiga etniska kulturgrupper över tid? Antagligen samma sak som brukar ske i alla sådana samhällen, nämligen att dessa etniska gruppers intressen förs vidare in i samhällslivet, näringslivet och statsapparaten där de bryts mot varandra. De flesta av samhällets arenor blir föremål för revirstrider när samhällets laddas med etnokulturella och religösa intressemotsättningar. Allianser bildas och olika grupper börjar manövrera för att säkra eller främja sin ställning i olika samhällssfärer.
Svensken kommer att tvingas manörera på en flerdimesionell spelplan där man kämpar om inflytande med och mot en rad andra etnokulturella och religösa grupper. Grupper som till skillnad från inte så få svenskar har en självklar medvetenhet om sin särart och sina gruppintressen. Som inte sätter sin etnicitet mellan citattecken. Livet i en multietnisk stat kräver en hel del och svensken kommer att tvingas följa en brant inlärningskurva för att klara sig i den miljön. En av de första lärdomarna kommer att vara att alla inte alls är lika och inte alls vill samma sak.
Naturligtvis är det så att människor som Orrenius, Lindeborg, Schyffert, o.s.v., någonstans känner att araber, kineser, kurder och flera andra i det svenska samhället existerande minoriteter, har inte bara en mycket stark uppfattning om den egna etniska gruppens existens och samhörighet, utan också helt saknar den närmast fiktiva tolerans som ömsom tillskrivs, ömsom avkrävs, det svenska folket. Det är, som du är inne på, inte helt otroligt att psykologiska mekanismer trycker ner de här tankarna - insikten är annars alldeles för smärtsam och svår att bära.
Men så är det inte heller den typen av människor som kommer att föra vårt folks kultur in i framtiden. Det enda de förmår göra är att avveckla, inte bygga varken nytt eller underhålla gammalt. Det är en slags kulturevolutionär blindtarm eller återvändsgränd de representerar. Sådant som historien kommer att glömma, eller på sin höjd betrakta konfunderat - hur tänkte de där?
Tyvärr är jag mycket pessimistisk om vad som händer dessförinnan. Stor konflikt tror jag det blir och med känsla för land och klimat kommer de som verkat här en evighet, att vinna det slaget. Men det blir en elak, dyrköpt seger, som kommer vara allt annat än söt. Som alla inbördeskrig.
Resonerar man som jag om framtida konflikter, blir man naturligtvis foliehattsekiperad av en majoritet i samhället, trots att en internationell, såväl som historisk, utblick påtagligt visar att multikulturell fredlig samlevnad över generationer, knappt existerar.
