Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Ja! Dessutom hade det svaret exakt den attityd som jag efterlyser: att behandla de egna sanningarna som SJÄLVKLARHETER, som det faktiskt är lite fnoskigt att ifrågasätta. Undvik försvarspositionen, ta kommandot, slå fast dina punkter, sätt agendan.

Skitbra svar faktiskt.

På Brännpunkt i SvD får idag Nuri Kino skriva om hur religiöst skruvade ISIS-anhängarna faktiskt är:



http://www.svd.se/opinion/brannpunkt...ng_3848508.svd

Glädjande ändring i tillåten retorik, efter att islamisterna i området i åratal har kallats "rebeller" och liknande. Nyttigt för sekulariserade svenskar att se exakt hur fanatiska IS är.

Visst gjorde han, mycket bra svar & helt självklart:

Hoppla, det var ord och inga visor! Ett välbehövligt inlägg i debatten kring "rasifiering" och Rummet.

Jag vet inte om det är så viktigt huruvida nationalism är övervägande gott eller dåligt. Enligt vissa är väl egentligen by- och släktgemenskapen det mer beständiga, medan nationalism som socialt kitt är konstruerat och pålagt av högre ort. Men nationen är väl inte en förlängning av social gemenskap, utan en konsekvens av ekonomiska och organisatoriska fördelar? Ett gemensamt (skrift-)språk, och till viss del kultur, möjliggör handel och administrativa stordriftsvinster, alltså är nationen en naturlig organisationsform. (Sedan är ju språket i sig inte ett tillräckligt villkor för gemenskap, jag vet inte om det brittiska samväldet skulle bli en lyckad nation.)

Kass med nationalismen är att den blir ett redskap för politiker i dåliga tider, för att lova subventioner och tullar till globalt utkonkurrerade inhemska bönder (typ Frankrike), eller hetsa till angreppskrig för att minska folkets missnöje (typ Ryssland). Jag skulle hellre se att man vädjar till folk att ta sig i kragen och spotta i nävarna: "Det blir tuffare tider för Sverige när andra länder växer ekonomiskt. Vi kan inte konkurrera om vi inte närmar oss dem i priser och arbetsmoral. Väst har haft ett försprång men det existerar inte längre. Våra föräldrar trodde att vi skulle få det bättre än dem, men världen är inte statisk och vi får jobba med samma sikte som de gjorde, med hopp om en bättre framtid för våra efterkommande." Men visst, man skulle bli hånad, utskrattad och kickad omgående om man som politiker pratade såhär ärligt.

Nja, staten/nationsstaten är en konsekvens av detta, men ryggraden i nationen är definitivt sociokulturell gemenskap. Nationen är ett kompisgäng.

Jag tror det Brittiska samväldet för längesen bevisat sin succé. Med tedrickande, rojalism, språk, kiltar, hantverkstradition, administration, legala systemet mm med vidspridd acceptans i alla hörn av världen. En massa kulturinslag som gjort avtryck.

Troligtvis har du rätt. Eller skulle det vara möjligt med klarspråk och därigenom vinna tillit och spara en massa tid på onödiga omvägar? Eller behövs omvägar och pseudoargument för att förhoppningsvis luxera politiken i rätt riktning? Kanske är det så att de politiker som kravlar upp på toppen utgör en speciell personlighet som förstärkts i sina störningar under resans gång. Vore intressant att se en både ärlig och överlevnadskapabel politiker nå toppen. Obama? Thatcher? Mitterrand? Merkel? Stoltenberg? Fogh Rasmussen? Nyrup Rasmussen? Tarja Halonen? Det finns nog några kandidater. Jag tror nog att de uppräknade exemplen är autentiska personer, som framträder som sig själva och inte lägger sig till med ett rollspel. Kanske har Sverige också haft några.

NB: min fetning ovan.

Kan bara hålla med. Han svarar självklart och uppriktigt vad han tycker, och det ger dessutom extra bra effekt när nästan alla andra är hala och manipulerande.

Du ha ju rätt om det brittiska samväldets enorma påverkan, bara det att jag inte vet hur det skulle fungera som nation idag.

Det där med klarspråk är enormt intressant. Ibland får jag verkligen känslan att en sannfärdig politiker skulle kunna rensa upp otroligt mycket på kort tid, och dessutom vaccinera debatten ett tag framöver. Problemet är bara att iskallaa och skickliga lögnare som Reinfeldt framstår som lika trovärdiga för många... Men ändå, tänk om man kunde hacka TV och tidningar ett par timmar under slutdebatten och slänga in Richard Dawkins som monterar ner de mest bestickande lögnerna. Men det förblir säkert en dröm - man får hoppas att saker kommer ut genom testamenten och memoarer.

Detta är vår tids stora kraftmätning i Europa: globalism kontra nationalism.

Bortom alla taktiska diskussioner, alla vardagliga debatter, grepp och småbataljer om tolkningsföreträde och opinionsmätningar (vilka är nog så viktiga och jag ägnat många ord), så finns detta historiens avgörande vägskäl: Ett Europa bestående av fria nationalstater eller en kontinent under EU:s mångkulturella ok, där byråkrater, politiker och finans tar ett allt hårdare grepp om människor och resurser.

Ja, ett EU där människor är resurser för en övernationell elit som medvetet söndrar för att kunna härska och härskar för att kunna exploatera.

Mot detta står den goda, legitima, demokratiska nationalismen. En nationalism som äger framtiden, om framtiden är människovänlig och samhällets makt och mål utgår från folkets väl och behov. En nationalism som blir verkligare när vi beskriver den och tror på dess möjligheter och - faktiskt - dess oundviklighet. Europas nationer har genomlevt en lång historia av mångkulturella ok och social ingenjörskonst von oben - och folken har bestått.

Återigen fungerar faktiskt det beprövade kurd-kortet för att legitimera och avdramatisera den nationalistiska spökbilden: En europeiskt renässans för folkhemstanken kan komma att följa på Kurdistans födelse som fri nationalstat.

Det etniska folkhemmet Kurdistan visar sig ha styrkan att motstå den universella islamismens gränslösa anspråk. Kurdernas enda och legitima önskan är självbestämmande och trygghet, inte fanatisk expansion utan slut. Den etniska samhörigheten är stabiliserande där de gränsöverskridande, allomfattande ideologierna skapar kaos. Oavsett om det är tal om islamism, kommunism eller liberalism.

Den demokratiska, suveräna nationalstaten som bygger på en naturlig lojalitet och sammanhållning. Folkhemmet som god granne och motvikt till det extrema och gränslöst nihilistiska. Det är framtiden.

Snyggt formulerat.

Många svenskar ryggar nog automatiskt inför begreppet nationalism. Men man behöver bara gå till Finland eller Norge för att det skall se helt annorlunda ut. Här ses den inte som chauvinism utan som en frihetsideologi. Se t.ex. denna intervju med Karl Ove Knausgård:

http://www.klassekampen.no/61441/art...n-i-svarthvitt

Det brittiska samväldet skulle aldrig kunna bli en nation, nej. Det är, och i ännu högre grad var, ett imperium. Nationalismen är ju från början en liberal ideologi. Den är själva motsatsen till imperialismen. Har man en nationalistisk grundsyn tycker man att det är bra att Irland, Finland och Estland blev självständiga. Man ser ingenting vackert i det brittiska imperiet, inte heller i det ryska imperiet eller dess sovjetiska arvtagare. Inte heller i Osmanska riket eller i Österrike-Ungern. Otaliga folk och kulturer utplånades av dessa monsterstater. Först under nationalstaternas tidevarv under 1900-talet kunde välfungerande demokratier och välfärdsstater byggas upp. Förutsättningen för detta var en hög grad av sociokulturell homogenitet. USA är visserligen en demokrati, men man skulle aldrig kunna bygga en välfärdsstat i det landet eftersom den sociokulturella gemenskapen saknas, annat än som en löst påklistrad fasad.

Nationalstaten behöver heller inte innebära att minoriteter behandlas illa. Enligt den nationalistiska grundsynen har alla folk och kulturer ett egenvärde. Överlag har minoriteter behandlats mycket bättre i nationalstater som Norge och Sverige än i imperier som Storbritannien och Ryssland/Sovjetunionen.