En lite intressant händelse som illustrerar en åtminstone delvis ny medial verklighet: Den ibland nämde Lars Wilderäng
kräver på sin blogg Cornucopia samtliga partier på svar om hur de där extra 48 miljarderna Migrationsverket kräver för nästa mandatperiod, ska finansieras.
Sättet han gör det är intressant: Han presenterar sig omedelbart i mejlen som Sveriges största ekonomibloggare med 250 000 veckovisningar och meddelar sakligt att han för sina läsare kommer att redovisa partiernas svar - eller icke-svar. Maktspråk!
Vad jag förstår är Wilderäng inte helt poppis bland SD:are efter en massa påhopp och kanske också osaklighet kring invandringen (jag minns att han blev hånad i en stor tråd i Media, men inte vad han gjorde för dumt). Vidare kanske hans frejdiga egensinnighet och polemiska övertoner i själva verket inte vågar sig så långt utanför åsiktskorridoren.
Men han är en rätt självständig aktör som verkar vårda en image av att vara kontroversiell och frispråkig. Hans självbild är alltså rebellens och den rationella sanningssägaren på det ekonomiska området.
Hur ska en sådan figur kunna fortsätta tiga invandringskollapsen och alla de ekonomiska non sequiturs som staplas på varandra i debatten - och ändå vara det minsta relevant?
Jag har inte följt hans blogg så länge, men jag gillar hans ton och ansats att inta en radikal position snarare än det försiktiga hymlande skribenterna på SvD ägnar sig åt.
Wilderäng borde nästan vara gravitationsmässigt TVUNGEN att förr eller senare replikera eller spinna vidare på idéer som diskuterats i den här tråden. Annars är han ju bara en fånig räddhare till alarmist som varnade för alla katastrofscenarior utom det man måste vara blind för att inte se förverkligas framför våra ögon.
