Citat:
Ursprungligen postat av
Nix-registret
Ser att Kvällsposten för några dagar sedan tog upp Thomas Nydahls bok om identitarismen. Lite sent kanske då rörelsen verkar ha somnat in vid det här laget, till följd av att ledarna fick smak på mainstream-erkännande och startade ett parti som ingen var intresserad av.
KvP-artikeln var rätt intressant. Den var inte helt negativ. Inte så att jag hoppas på MSM men i alla fall.
Men hur menar du annars, att rörelsen "somnat in"? Menar du situationen i Frankrike?
I Sverige har vi emellertid ett slags identitarism (inspirerad av den franska rörelsen). Det är i form av tankesmedjan Motpol. Nydahl ägnar cirka hälften av sin bok "Identitärt" åt att citera dess skribenter.
Jag skrev om boken tidigare i denna tråd, 11/4 i år (genom att citera en recension jag lagt upp på annan plats). Då tog jag inte upp Motpol per se, men jag skrev bland annat:
Citat:
I Nydahls bok talas om nyhögerbegreppet ”reconquista”. Det handlar om återerövringen, allt med förebild i Spaniens återerövrande från morerna under medeltiden. Nydahl är kritisk till denna krigsretorik. Men i boken återges även en intressant aspekt av det hela. En av identitarismens grand old men, Philippe Vardon, menar att denna traditionalistiska återerövring av Europa måste börja i den personliga reconquistan, i att ta tillbaks sig själv. Allting börjar med att man måste ta tillbaka makten över sitt liv. Så har jag upplevt det själv och Vardons terminologi sätter ord på min upplevelse.
Detta är det tankefrö som såtts i mig av denna bok: identitarism, hur man än tolkar den, börjar i att man personligen omdefinierar sin verklighet. Utifrån dagspolitikens tryck börjar man ifrågasätta hur verkligheten beskrivs och vad som är ens egen roll i den. I en samtid koloniserad av mångkulturalism måste man ta ställning till detta: till identitet. Och i förlängningen måste man förhålla sig till andra som gjort samma rannsakning.
Man måste som tänkande europé av idag erkänna existensen av den pågående reconquistan. Jag har gjort det på mitt sätt. Nydahl har gjort det på sitt sätt. Nu kan även du göra det, förslagsvis genom att läsa ”Identitärt”. Detta är en politisk thriller av bestående värde.
- - -
Med det sagt, vad har jag mer på hjärtat idag i denna tråd? -- Striden mellan hur kampläget ska uppfattas blossar upp här ibland. Vissa säger "PK rular oinskränkt, Svt och DN kavlar ut propaganda varje dag, de äro tusenden och åter tusenden som tar till sig propagandan". Vi andra säger att PK kört slut på sitt krut, ingen tror på propagandan längre, den kanske "når ut" men den är inte för fem öre effektiv. Essentiellt är kulturkriget över. Vad vi ser i PK-monstret är bara dödsryckningar.
Nåja, vi får väl vänta på konkreta resultat som vad SD uppnår i riksdagsvalet. EU-valet dessförinnan blir en temperaturmätare. SD satsar inte inför det. Men i dagens sammetsdiktatur kan gräsrötterna få lust att markera mot regimen på de sätt som går. Som till exempel EU-valet.
- - -
I Nya Tider 6/2014 hade jag en debattartikel. Den hette "Fem skäl till att PK-regimen är slut". Den berörde detta jag talade om nyss, detta med huruvida man ska vara defaitist eller optimist. Jag skrev bland annat detta:
Citat:
Vi lever sedan mitten av 90-talet under PK-ismens regim. Sveriges media och politiska ledning är enade i en ideologi som utmålar invandrare, kvinnor och HBT-personer som offer. Den som kritiserar detta svartmålas och stängs ute från debatten. Så har mönstret för maktutövning i det här landet sett ut länge och väl. Men nu, gissar jag, är det nya tider. PK-ismen som ideologi har sett sina bästa dagar.
Det må vara djärvt att säga att PK-regimen är slut. Den regerar ju med sådan kraft, säger pessimisterna. Varje SD-politiker som säger något ”fel” blir avstängd. Och de stora mediekällorna (Svt, Aftonbladet, DN osv) kör dag ut och dag in med sin sedvanliga propaganda: invandringsvolymerna får inte ifrågasättas, invandrade brottslingars etnicitet mörkas, hederliga svenska medborgare hängs ut och regimkritiker svartmålas. Den Politiska Korrektheten har ett järngrepp om det offentliga samtalet i detta land.
Så säger pessimisten. Men jag säger annorlunda. Den senaste tiden har sett nederlag efter nederlag för PK-ismen. Och dessa nederlag består. Den förlorade marken kan inte återtas. Korrekthetens ideologi strävar efter totalt herravälde, och om – som idag – minst 10% av befolkningen genomskådat lögnerna, då har ideologin misslyckats. De som redan börjat rösta invandringskritiskt, och som övergett Mainstream Media (= MSM) till förmån för nymedia, är förlorade för evigt. Dvs vunna för regimkritiska, Sverigevänliga åsikter.
Sedan övergick jag till att, ur det januari 2014-perspektiv jag skrev, ge fem exempel på att PK-ismen har sett sina bästa dagar:
Citat:
. I oktober 2013 skulle media trumma fram stöd för en ”antirasistisk” kampanj: ”Oss Alla” hette den. Den skulle verka för ”mångfald och tolerans”. Man fick ihop 18.000 namn. Sedan la man av. Man nådde inte alls de cirka 100.000 som ”Gilla olika”-kampanjen, med udd mot SD, fick hösten 2010.
. I höstas lyckades Expressen knäcka identiteten på folk som använt verktyget Disqus för att anonymt kommentera inlägg på nätet. När tidningen så skulle åka runt och konfrontera vissa av dessa som gjort ”icke politiskt korrekta kommentarer” så blev det ingen succé. Det intryck detta Expressen-agerande gjorde slog helt fel. Folk i gemen vände sig emot dessa Stasi-metoder. Man kan lugnt säga att Expressen fick slå till reträtt och att varumärket fick sig en törn. Expressen gav nämligen förr i tiden sken av att stå på småfolkets sida mot makten. Nu avslöjade man sig däremot som maktens lakejer. (Se NyT 1/2014 för detaljer i denna affär.)
. I början av 2013 kom Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins ”Invandring och mörkläggning” ut på Debattförlaget (recension i NyT 12/2013). Författarduon gick igenom den svenska invandringspolitikens skeppsbrott, yttrat i skenade kostnader, mörkad statistik, 1984-attityder i media och på universiteten, låsningen i debatten och handfallenheten hos vissa utredare. Boken var saklig men förtegs i stort sett av MSM. Men boken sålde bra (över 3.000 ex sålda hittills, en bra siffra för en debattbok) och den hyllades på internet. När författarduon nyligen annonserade i DN blev det protester från ”eliten”, som emellertid inte kunde bemöta de fakta som annonsen redovisade. Framgångssagan för ”Invandring och mörkläggning” fortsätter alltså.
. Den så kallade internethögern går starkt fram. Och den går inte att hejda trots att en sajt som Nordfront våren 2013 anklagades för rasism i kommentarsfältet. Böter utkrävdes för förekomsten av ordet ”negerpappa” på sajten. Men det går inte att komma åt internethögern lagstiftningsvägen. En halv miljon svenskar sägs varje dag sätta sig för att läsa sajter som Realisten, Fria Tider, Avpixlat, Exponerat, Motpol osv osv. Det må vara att MSM:s sajter ännu har många besökare. Men internethögern har större opinionsbildande kraft. En DN-artikel som återigen hävdar att vi svenskar inte existerar och inte har någon kultur, säger mindre än ett välresearchat inlägg på Fria Tider som kommer med fakta som övriga MSM förtiger. Man måste ha något att säga och det har nymedia. MSM har det inte. MSM är mest ett informationshinder numera.
. Sverigedemokraterna har mött massivt motstånd i media sedan debuten i riksdagen 2010. Då hade man 5,7% av väljarsympatierna. Idag, drygt tre år senare, har detta stöd vuxit till 10% i opinionsmätningarna. Och detta trots att media försökt blåsa liv i varje liten skandal man hittat för att ”knäcka” partiet. Men inget hjälper. SD växer.
Jag kom sedan med fler faktorer utöver de ovannämnda (OK, jag vet att Schaerström nu uteslutits ur sitt parti):
Citat:
Man kan nämna flera faktorer som visar på PK-ismens nedgång. Det kan vara saker som: det stora medieaktörernas ständiga nedgång (avskedanden och nerdragningar), Husbykravallerna i maj som visade ”elitens” handfallenhet inför förortspöbelns härjningar (polisen fick kritik men ligisterna var minsann änglar), moderaten Björn Schaerström i Vallentuna som av och till riktar skarp kritik mot sitt parti i invandringsfrågan och Herman Lindqvists fortsatta propagerande för rimlig nationalism och att vi ska vara stolta över dem vi är. Lindqvist må tillhöra etablissemanget men hans tankar har sprängkraft.
Allra sist gjorde jag ett försök att ta tempen på PK-regimen:
Citat:
Det är förstås svårt att säga när denna regim faller – när PK-ismen som helhet är ett minne blott. Så jag ska inte göra någon sådan förutsägelse. Men den har tappat mark. Tonen bland svenskar i vardagen, Expressens ”Disqus-nederlag” och SD:s fortsatta tillväxt i opinionen är de främsta tecknen på att Sverige håller på att vakna, att det sedvanliga höjandet av mångkultur till skyarna och svartmålandet av regimkritiker inte fungerar längre. Vändpunkten i kulturkriget är, om ni frågar mig, nådd.
Vi är många som genomskådat PK-ismen. Jag nämnde siffran 10% ovan. Men vi kan vara fler än så. Kanske är vi en tredjedel av befolkningen i detta land som är väldigt skeptiska till mångkulturismen. Det är i alla fall förändringar på gång. Och som sagt kan PK-ismen inte återta sin förlorade terräng. Det är emot naturlagarna. Det är som en missnöjd kund: har man en gång blivit lurad av ett företag återvänder man inte. Det är samma sak med ”varan” PK-ism. Har man en gång genomskådat den låter man sig inte luras igen.
Det finns alltid pessimister. Kanske oroar sig gemene svensk för nästa anfall från PK-ismen. Och det kommer säkert. Det är ju valår i år och det arbetas övertid i ideologifabriken. Men PK-regimen är svag. Att till exempel stämma någon för att på sin sajt ha haft ordet ”negerpappa”, det är inte exempel på styrka. Det är exempel på svaghet och desperation.
. Kul att kunna beteckna sig som hatifierad, när man upperbarligen är utesluten från de rasifierades gemenskap!
