Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Ja på skolområdet har faktiskt det postmarxistiska utopiska idégodset prövats mot verkligheten. Och visat sig inte vara hållbart. Sedan tror jag många konservativa kritiker fortfarande befinner sig mentalt i ett homogent Sverige med en stark stat och ett statsbärande parti, typ S, som kan sätta agendan för vad som är rätt och fel att tycka. I ett mångkulturellt samhälle som det vi nu är på väg in i är politiken försvagad. Och staten försvagad också. Det är ett stökigt samhälle. På sätt och vis kan den stora invandringen sätta käppar i hjulet för kulturmarxisterna. Folk är sig själva närmast och ingen sitter och väntar på vad någon åsiktskommissarie ska tycka.

Reparationen lär dessutom dröja. Den offentliga bilden av orsakerna verkar idag vara att felet med skolan beror på "riskkapitalister" & "nedskärningar". De lite mer insatta tror att det är "kommunaliseringen" som är boven.

Många invandringskritiker tycks dessutom tro att skolans problem enbart beror på ökat antal invandrarelever.

Sjukdomsinsikten är låg, som man brukar säga om psykotiker.

Problemet nu när man biter handen som föder genom att attackera de vita "antirasisterna" är att dessa svagbegåvade negers BEHÖVER kulturmarxisterna för att föra deras talan. Annars blir det bara pannkaka av allt och det är det vi ser nu.

Vänta och se, det kommer att komma massvis med idiotuttalanden och legitimiteten kommer att sjunka även hos den mest hjärntvättade dumsvenne.

Lite mer kritik mot "rasifieringen", om än insprängd i en bisats.

Från Per Sundgren i AB.
Börjar de vita postmarxisterna känna sig lite "exkluderade"?

Förmodligen. Jämför med Hanne Kjöllers konstaterande i dagens DN:

http://www.dn.se/ledare/signerat/ror...min-offerroll/

Rubriken "Rör inte min offerroll" säger en del.

Och Stockholm är världshuvudstad för denna patologisering. Jag ville för skojs skull läsa en lista över alla dessa hittepå-fobier och försökte googla på 'aphrophobia transphobia homophobia islamophobia', och de topplänkar som kom upp hade antingen direkt anknytning till Sverige, eller så låg de på Wikipedia (texterna kan vara skrivna i Sverige) eller RED Network (nån slags EU-nätverk mot diskriminering, gissningsvis med svenskar som drar i trådarna).

Sverige är ensamt om att använda "funkofobi" som term för (imaginär) fobi mot funktionsnedsättningar. Detta är den sista pusselbiten som behövdes för att göra patologiserings-verktygslådan komplett, eftersom många av de mest rabiata aktivisterna är uppenbara psykfall med ADHD och borderline. Funkofobi-kortet ger dem carte blanche för ohämmade vredesutbrott och frikort från eget ansvar, eftersom de inte "rår för" hur de känner och reagerar och är förment oförmögna att påverka sitt tänkande, sina känslor och sin situation. Vattentätt!

Samtidigt är termen funkofobi ett tveeggat svärd, eftersom fobi är en funktionsnedsättning - så logiskt sett bör alla så kallade islamofober, xenofober, homofober, transfober, islamofober, muslimofober, arabofober, afrofober, funkofober och ziganofober gå fria från personligt ansvar inför HMF etc eftersom de är sjuka och inte rår för sina reaktioner.

Det kanske är dags att hårdlansera begrepp som heterofobi, cisfobi, normfobi, majoritetsfobi, kapitalismofobi, liberalofobi och konservativofobi för att jämna ut spelplanen. För om det är någon sida i debatten som lider av irrationell rädsla, aversion och ilska gentemot saker är det väl just dessa skrikiga extremister. Någon som kallar sig "Ylva Habel" och påstås vara "forskare vid Södertörn" (hoppas det är ett trollkonto eller ett konstprojekt) reagerade så här på Helmersons text om att rädda barnen från extremismen:


Om man hör nazisternas stöveltramp när DN skriver texter om att Rädda Barnen har infiltrerats av extremister... så lider man tvivelsutan av någon form av fobi.

Absolut, kritik mot islamofober & ziganofober m.fl. borde givetvis bemötas med att själva kritiken utgör ett flagrant exempel på just... funkofobi.

De rasifierade är troll som inte är värda att bemötas. Bemöts de av ledarskribenter kommer bara den vanliga kulturmarxistiska antirasismen att uppfattas som normal och icke-extrem. Skalan förskjuts, känd strategi.

Så kan det naturligtvis vara.

Helt uppenbart är att extremisterna inte har något att vinna på att detta debatteras för mycket i mainstream-media. Om medelsvensken får höra denna obegripliga rappakalja, med alla dess påhittade ny-ord, så lär ju inte stödet direkt öka från befolkningen.

Är det någon "rasifierad" som kommit med kritik mot "rasifieringen"? Eller är dom rädda för att få Onkle Tom-kortet mitt i nyllet?

Självklart, de som tycker de rasifierade låter vettiga är begränsat till de rasifierade själva och en handfull självhatande kulturmarxister på Söder. De kommer aldrig att kunna bli inflytelserika i Sverige och ibland hoppas jag att de ska höras ännu mer - fram med Hübinette och dårarna i dagsljuset, låt dem prata i direktsändning och pränta in hur mycket de hatar vita. Och vad de vill göra åt oss.
Men risken finns samtidigt att de rasifierades vettlöshet får övrig antirasism att framstå som mer vettig. Gammal hederlig pk, typ.
Fast det är klart, det kan också få effekten att antirasisterna måste tona ned sin retorik så de inte påminner om de rasifierade.

Tror det är farligt att underskatta dessa dårars inflytande, då stora delar av journalistkåren håller med dem. De släpper ständigt fram dem i t.ex. SVT Debatt och på debattsidor. För att neutralisera trollen krävs att de exponeras på samma sätt som Ireen von Wachenfeldt i dokumentären Könskriget. Efter det var både hon och feministdebatten helt körda. Tyvärr är det bara högerfolk som Johan Lundberg, SvD-skribenter, Kjöller och diverse Timbroiter som är intresserade av att upplysa om trollen. Uppdrag Granskning skulle aldrig göra ett avslöjande reportage om MMRK. I skuggan av SD får antirasism aldrig kritiseras hur förvriden den än är. Allting har grötat ihop sig till en kamp mot vita/patriarkatet/kapitalismen. I den kampen står 8 av 10 public service-journos på samma sida som den oformliga massa av islamister, queers och nazifeminister som inbillar sig att de är bundsförvanter för att de slåss mot samma väderkvarnar.

Man borde istället tipsa norska och danska journalister att komma till Sverige och göra de granskningar som svenska journos aldrig kommer att göra. Det finns mycket med Sverige som bekräftar allt som DF och FrP varnat för...

Just den typen av uppmärksamhet från utlandet är något som antagligen kan få många att ändra uppfattning gällande sin egen "goda" självbild. Detta då "bilden av Sverige utomlands" verkar vara något alldeles otroligt intressant för den svenska folksjälen. För vad är inte den vanligaste frågan från den generiskt nervösa svenska pop-journalisten till den blaséaktiga mega-popstjärnan på tillfälligt besök i Sverige, om inte: "So watt do jo tink of sveeden?"

Om det är något rika invandringskritiker i Sverige borde göra så är det att via proxy finansiera utländska reportageteam om det sinnessjuka politiska klimatet i Sverige. Det om något skulle faktiskt kunna göra skillnad.