Citat:
Ursprungligen postat av
StuG
Rörande hur de famlar efter en "motberättelse". Utanför Södertörn och konstruktivistiska seminarerum utspelar sig nämligen något som kallas verkligheten.
Ingen, snart inte ens förnumstiga DN-läsande folkpartister, är intresserade av deras eventuella berättelser.
Detta är kärnan i kulturkampen: vad för slags berättelse vill vi ska gälla? Vilken berättelse om Sverige vill vi som kritiserar mångkulturismen visa upp?
PK-eliten gör vad de kan med sina berättelser om flyktingar och drabbade människor -- människor som kommit utifrån. Med lite bändning och vridning drar de sedan in de européer som den svenska stormakten kallade in, som skottar och holländare.
Men detta är dödfött. Sverige är svenskt -- vi tog det från inlandsisen. Sverige har byggts av ett nordgermanskt folk kallat svioner, omnämnt av Tactius i hans geografiska översikt "Germania". Att förneka att vi härstammar från dem är bisarrt. Dessa svioner blev ju senare svear, givande namn åt Svea rike, med ellision lika med
Sverige.
Vi är ett germanskt folk. Samgermanska legender som den om Sigurd Fafnesbane finns belagd i Sverige
genom Ramsundsristningen i Eskilstuna. Där återges i bilder, ristade i sten, sagan om hur Sigurd får sitt svärd och dödar draken Fafne. Detta är Sverige, detta är det folk som levde här: germaner som berättade legender. Vi har levt vidare genom medeltiden
med Ynglingaätten som den första ätten sveakungar. Och högmedeltiden såg en sådan som
Birger Jarl, som gav staten stadga med lag och svärd. Och vi frigjorde oss från dansk hegemoni
med Gustav Vasa som upprorsledare.
Vi har haft
vår stormaktstid då vi försvarade oss mot aggression. In i vår tid har svenska vapen talat och spelat roll, som
med Svenska Frivilligkårens insats i Finland 1940.
Jag menar, inget ont om invandrare. Men berättelsen om Sverige är till helt dominerande del skriven av etniska svenskar. Den som förnekar det förnekar alla dessa berättelser som jag här länkar till. Jag har skrivit dem själv och de finns på min blogg, ifall ni undrar. En hel svensk historik har jag lagt upp med kapitel från hedenhös till våra dagar.
Du finner en innehållsförteckning här: genuint svenska berättelser berättade av en svensk, son till svenska bönder och landsbygdsbor.
Det om historien. Men vad med dagens svenska berättelser då? Motberättelser från oss som vantrivs i mångkulturen? Jag kan berätta dem också. Som att grundlagen säger
inte att Sverige är mångkulturellt.
Det är en myt. Denna mytkrossning är en anti-PK motberättelse kan man säga. Och Sverige av idag har 7 miljoner etniska svenskar och integrererade européer samt någon dryg miljon icke-europeiska invandrare; det är mycket men majoriteten är betryggande solid åt det germanska hållet. Och kulturen i Sverige vilar på traditionell grund. Mando Diaos senaste platta där man tolkar Fröding är ett exempel. Eurovision, med sin danska etta och norska tvåa, tycks mig också vara populärkultur som går i traditionell riktning.
Adjö mångkultur, godmorgon Sverige. Svensken lyfter sitt huvud fritt. Han är, trots 30 års PK-propaganda, ännu intresserad av de genuint svenska berättelserna. Det visar inte minst Herman Lindqvists "Historien om Sverige" som i tio band på 1990-talet etablerade det traditionella bilden av ett svenskt Sverige, byggt av svenskar.