Citat:
Tove Lifvendahl vill få Malmö att verka ganska bra genom att teoretisera om saker som egentligen inte kan teoretiseras om.
Exempel "Varför brinner det i Stockholms förorter? Varför skjuts det i Göteborg?” De frågorna måste få ta sin plats. Men det måste ske införstått med att ingen förändring kommer att ske så länge vi dröjer oss kvar i varför-frågorna. Först när ordet ”hur” får styra samtalet, händer något."
I Toves försök att få Malmö att verka bättre än det förmodligen i själva verket är försöker hon sig på ett djärvt grepp.
"Under Malmömötet 2012 fick jag frågan av Sydsvenskans chefredaktör Heidi Avellan, vilken annan stad jag skulle använda mig av för att beskriva Malmö. ”Ett oförlöst New York”, blev mitt svar."
Sista två styckena i texten är väl vad det hela handlar om enligt Tove. Malmö kan tydligen göras till ett New York, vilket är precis kärnan i feltänket hos henne. Till att börja med; hela Europa skiljer sig i detta jämfört USA till sin grundtanke i detta hänseende, vilket många inkl Tove verkar ha svårt att acceptera. Vidare är blotta storleken på New York i relation till grundtanken om vad som byggde och bygger USA förmodligen helt avgörande. Malmö kan inte bli ett svenskt New York. Det är bara önsketänkande skapat av för tjocka ideologiska linser som Tove har på sig.
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan...rk_8542334.svd
PS. Artikeln är snudd på tramsig och liknar mest det artikeln egentligen är. En nyliberal text av en person som borde ha blivit visare med åren, men ej riktigt blivit det. Förmodligen pga bristande analytisk förmåga som orsakats av historielöshet och en mer skyddad ideologisk karriär/uppväxt än hennes äldre partikollegor, då det begav sig.
Exempel "Varför brinner det i Stockholms förorter? Varför skjuts det i Göteborg?” De frågorna måste få ta sin plats. Men det måste ske införstått med att ingen förändring kommer att ske så länge vi dröjer oss kvar i varför-frågorna. Först när ordet ”hur” får styra samtalet, händer något."
I Toves försök att få Malmö att verka bättre än det förmodligen i själva verket är försöker hon sig på ett djärvt grepp.
"Under Malmömötet 2012 fick jag frågan av Sydsvenskans chefredaktör Heidi Avellan, vilken annan stad jag skulle använda mig av för att beskriva Malmö. ”Ett oförlöst New York”, blev mitt svar."
Sista två styckena i texten är väl vad det hela handlar om enligt Tove. Malmö kan tydligen göras till ett New York, vilket är precis kärnan i feltänket hos henne. Till att börja med; hela Europa skiljer sig i detta jämfört USA till sin grundtanke i detta hänseende, vilket många inkl Tove verkar ha svårt att acceptera. Vidare är blotta storleken på New York i relation till grundtanken om vad som byggde och bygger USA förmodligen helt avgörande. Malmö kan inte bli ett svenskt New York. Det är bara önsketänkande skapat av för tjocka ideologiska linser som Tove har på sig.
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan...rk_8542334.svd
PS. Artikeln är snudd på tramsig och liknar mest det artikeln egentligen är. En nyliberal text av en person som borde ha blivit visare med åren, men ej riktigt blivit det. Förmodligen pga bristande analytisk förmåga som orsakats av historielöshet och en mer skyddad ideologisk karriär/uppväxt än hennes äldre partikollegor, då det begav sig.
Den förryckta tanken att Malmö är en blivande världsstad, har tidigare tagits upp av Staffan Heimersson.
Antar att Heimersson är gravt alkoholskadad, vilket skulle kunna förklara en av de mest verklighetsfrånvända krönikor som skrivits om Malmö:
Citat:
På tio år har Malmö blivit både flinkt och intelligent
---
Ingen stad i Sverige har gått igenom en så omdanande, snabb, och positiv förvandling som Malmö.
---
Men på tio år har staden blivit flink och intelligent.
Skälen till detta är enkla: Kockums gick åt helvete. Sveriges klyftigaste kommunalråd, Ilmar Reepalu (S), tog över styret. Han gav staden ett riktigt universitet och la detta mitt i centrum. Öresundsbron byggdes, isoleringen bröts. 70 000 åker varje dag över bron, 22 000 pendlar. Var tredje människa i Malmö är född utomlands. Muhammed är det vanligaste pojknamnet.
Det är klart att det blir ett annat drag i stan.
Vad skiljer Malmö från Stockholm? Jag frågade Johan Norberg, filosofen och författaren som nyss flyttat dit. ”Malmö”, svarade han, ”kan tacka sin lycka att ha tvingats gå igenom en stor kris. Det har resulterat i nya och goda idéer. Det finns ett öppet sinnelag. Det har en optimal storlek.”
Den politiske kommentatorn Jan-Olof Bengtsson noterade: ”Eftersom det är ett invandrartätt område och invandrare har svårt att få jobb är deras enda chans att öppna eget. De flesta blir it-entreprenörer.” Parallellt flyter en ström av stockholmare in i staden, arkitekter, reklamfolk, lockade av dess modernitet. Det vimlar av kaféer.
En iakttagelse är också att det så omskrivna Rosengård inte – som Rinkeby förhåller sig till Stockholm och Bergsjön till Göteborg – är en förstad. Rosengård är en stadsdel belägen bara några minuter från centrum, en idyllisk, något orientaliskt nedgången plats.
Kriminaliteten då!?
Bobo Karlsson, som beskriver sig som ”urban observatör”, citerar i en av sina stadsböcker en forskare på stadsmiljöer och städers historia:
”Kapitalism, kultur, kriminalitet tycks vara tre oskiljaktiga begrepp. Ju mer bankpalatsen blänker, ju mer intellekt och fantasi som får frodas, ju mer tycks sirenerna tjuta och våldet stegras.”
Iakttagelsen har gällt London under dess storhetstid på 1870-talet: kreativitet och kriminalitet hand i hand. Det gällde det dynamiska New York på 1910-talet; ni har väl sett ”Gudfadern 2”. Stadsforskaren tillägger en elegant poäng: ”Dantes Florens (1290-talet) och Shakespeares London (1580-talet) var sin tids farligaste storstäder”.
Det finns inte en symbios mellan kreativitet och kriminalitet. Men dynamik, utveckling, snabba kulor är som en magnet för banditer. Banditer grupperar sig. Det bli gängkrig.
Samtidigt råder stor tolerans. ”Du kan inte vara hatisk”, säger kommentatorn Bengtsson, ”om var tredje människa du möter på Södergatan kommer från ett fjärran land.”
En förklaring till kriminaliteten är Malmö som gränsstad. Det är över gränser narkotika och vapen smyger sig in. Brottsligheten är svår att bekämpa. Polisen är feg. Vittnen fegare.
Ni känner igen det: Chicago 1929. Sålunda fyller Malmö allmänhetens behov av skräckscenarier.
---
Ingen stad i Sverige har gått igenom en så omdanande, snabb, och positiv förvandling som Malmö.
---
Men på tio år har staden blivit flink och intelligent.
Skälen till detta är enkla: Kockums gick åt helvete. Sveriges klyftigaste kommunalråd, Ilmar Reepalu (S), tog över styret. Han gav staden ett riktigt universitet och la detta mitt i centrum. Öresundsbron byggdes, isoleringen bröts. 70 000 åker varje dag över bron, 22 000 pendlar. Var tredje människa i Malmö är född utomlands. Muhammed är det vanligaste pojknamnet.
Det är klart att det blir ett annat drag i stan.
Vad skiljer Malmö från Stockholm? Jag frågade Johan Norberg, filosofen och författaren som nyss flyttat dit. ”Malmö”, svarade han, ”kan tacka sin lycka att ha tvingats gå igenom en stor kris. Det har resulterat i nya och goda idéer. Det finns ett öppet sinnelag. Det har en optimal storlek.”
Den politiske kommentatorn Jan-Olof Bengtsson noterade: ”Eftersom det är ett invandrartätt område och invandrare har svårt att få jobb är deras enda chans att öppna eget. De flesta blir it-entreprenörer.” Parallellt flyter en ström av stockholmare in i staden, arkitekter, reklamfolk, lockade av dess modernitet. Det vimlar av kaféer.
En iakttagelse är också att det så omskrivna Rosengård inte – som Rinkeby förhåller sig till Stockholm och Bergsjön till Göteborg – är en förstad. Rosengård är en stadsdel belägen bara några minuter från centrum, en idyllisk, något orientaliskt nedgången plats.
Kriminaliteten då!?
Bobo Karlsson, som beskriver sig som ”urban observatör”, citerar i en av sina stadsböcker en forskare på stadsmiljöer och städers historia:
”Kapitalism, kultur, kriminalitet tycks vara tre oskiljaktiga begrepp. Ju mer bankpalatsen blänker, ju mer intellekt och fantasi som får frodas, ju mer tycks sirenerna tjuta och våldet stegras.”
Iakttagelsen har gällt London under dess storhetstid på 1870-talet: kreativitet och kriminalitet hand i hand. Det gällde det dynamiska New York på 1910-talet; ni har väl sett ”Gudfadern 2”. Stadsforskaren tillägger en elegant poäng: ”Dantes Florens (1290-talet) och Shakespeares London (1580-talet) var sin tids farligaste storstäder”.
Det finns inte en symbios mellan kreativitet och kriminalitet. Men dynamik, utveckling, snabba kulor är som en magnet för banditer. Banditer grupperar sig. Det bli gängkrig.
Samtidigt råder stor tolerans. ”Du kan inte vara hatisk”, säger kommentatorn Bengtsson, ”om var tredje människa du möter på Södergatan kommer från ett fjärran land.”
En förklaring till kriminaliteten är Malmö som gränsstad. Det är över gränser narkotika och vapen smyger sig in. Brottsligheten är svår att bekämpa. Polisen är feg. Vittnen fegare.
Ni känner igen det: Chicago 1929. Sålunda fyller Malmö allmänhetens behov av skräckscenarier.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/ko...cle14216888.ab
Kan man vara såhär dum i huvudet? Att man får vara det(lr snarare att man bör vara det inom svensk media) fattar jag, men hur kan det ens vara fysiskt möjligt?
