Jag hade en
riktigt cool dröm inatt. Det handlade om DNA, Gud, dinosaurier och fan vet allt som fanns med.
Minns inte drömmen så bra just nu, det mesta rusade förbi i rasande takt och jag vet inte riktigt var jag ska börja, men ska försöka få eländet att gå ihop.
Drömmen började med att jag hade hittat min gamla bortsprungna katt, jag var jätteglad över att jag äntligen hade hittat honom och bar honom i famnen, på väg hem. Han var större och tjockare än vanligt, och han hade ändrat färg på pälsen. Egentligen var han grårandig, men nu hade han inslag av ljusbrunt också.
Jag tyckte det var fint så jag brydde mig inte, (även om jag kanske föredrog den gamla färgen) det var fortfarande min gamle pissekatt, jag bara visste det helt enkelt.
Jag gick över en kohage och det var natt. Katten låg lugnt i famnen och verkade tycka det var mysigt att bli buren.
Plötsligt stötte jag på ett gäng kor och tänkte; "Nej, nej inte kor, de är så jävla våldsamma!" men det var bara en liten kalv som skulle stångas och leka tuff, så jag sa till den på skarpen: "Lägg av! Sluta för fan!!"
Det fungerade dessvärre inte så bra då den fortsatte stångas och knuffas. Kalven var dock liten och inte speciellt stark, så det var ingen panik än, men jag var lite nervös över de större korna som sakta men säkert började tränga sig allt närmare.
Av någon anledning - antagligen för att den hade klor och kunde fräsa - sträckte jag fram katten mot kalvens ansikte, och det visade sig att kor var rädda för katter. Bra - tänkte jag, och knallade över åkern med katten i högsta hugg, som om det var en hagelbössa. Alla korna ryggade undan av denna förträffliga katt.
Jag minns inte att jag tog mig över åkern, men jag kom i alla fall hem på ett eller annat sätt.
Katten sprang runt i huset och hälsade på de andra katterna, han var så glad.
De hade saknat honom.
En av honorna verkade osäker, kanske hade det gått så lång tid att katten nu kändes mer främmande än välkänd? Men det släppte nog.
Nu tog drömmen plötsligt en tvärvändning.
Helt plötsligt befann jag mig på en annan planet. Jag vet inte hur jag visste det, men jag var på en annan planet. Det var bara så självklart.
Det såg ut ungefär som en djungel på Jorden, fast ändå väldigt annorlunda. Otrolig växtlighet, ja rent av exotiskt, (Dock inte speciellt varierande färger, bara grönt, grönt, grönt och några bruna trädstammar.) och små djur och finklädda människor knallade runt där. (Jag ska berätta mer om dessa sen.) En svensk skog hade känts torr, tråkig, ful och bara smärtsamt deprimerande. Här var det riktigt
vackert och fullt av liv!
Allt verkade leva i en sån otrolig harmoni, här var det minsann inget köttätande och lidande, alla sköt sitt eget och lämnade varandra ifred.
Jag stod uppe på ett berg, så det var en skarp sluttning ner, väldigt högt upp var det. Jag minns att det fanns en grotta där uppe som de finklädda människorna gick ut och in genom, jag tror de arbetade där.
Jag slängde en snabb blick ned för bergets sluttning, och döm av min förvåning när jag skådade en
enorm näsborre!
Luktsinnet verkade det inte vara något fel på. Den sniffade till och kunde känna min lukt, det var ett snabbt och kraftfullt sniff där ljudet resonerade mäktigt och stort i håligheterna. Sedan höjde den lugnt upp huvudet en aning och tittade på mig.
Hålet på bara näsborrarna var säkert 30-40 cm i diameter. Näsborren var inte bara ett tråkigt hål rätt in i trynet, det var liksom utdraget fram mot nosen, och vävnaden på denna "utdragning" såg ut som en slemhinna. Det fanns inga fjäll där i alla fall. Inget slem heller, dock.
Jag hade nu lyckats beskåda hela huvudet, det var säkert 10 meter från nos till nacke.
Denna varelse, denna dinosaurie som såg ut som ett typexemplar av en köttätare, stod faktiskt och åt på växtligheten. Den stod på marken nedanför berget och nådde hela vägen upp till toppen där jag stod.
Under min kvicka "skanning" av varelsens huvud hann jag till ena ögat. Jag fastnade direkt för detta öga. Ett så
otroligt öga! Herregud, om man tycker att ett knallblått människoöga är vackert så skulle man häpna av detta. Detta öga var, ja jag vet inte hur fan man ska förklara det. Brinnande, fast iskallt på samma gång?
Jag minns inte de exakta färgerna, men det var en blandning av minst två färger. Jag tror det var lite som detta:
http://www.rooksrant.com/images/12_2007/Eye%20Scapes%20-%2001.jpg - Fast kanske lite mer rött och lite mindre blått.
Dock så hade den inte en rund pupill, utan ett streck som på en krokodil. Sen var det ett sjukt
djup i ögat också. Som på en katt, det där färgade sitter djupt inne i ögat och det ser ut som om det är tjockt, kristallklart glas utanpå det färgade.
Hur som helst så var själva ögat väldigt spektakulärt. Men inte bara det,
blicken som denna dinosaurie hade såg också väldigt intelligent ut. Detta öga utstrålade stor vishet.
Dinosaurien talade till mig telepatiskt, fast det gör nog de flesta entiteter i drömmar tror jag. Den sade: "Hfny! En
människa?" sådär halvsurt och gubbigt.
Den var inte ett dugg förvånad över att se en vilsen jordling stirrandes på dess näsborrar och ögon. Faktiskt så verkade den mest bara vara gammal och apatisk, som om den redan sett de mest vansinniga sakerna i livet. Avtrubbad.
Den hade nog inte ens brytt sig om någon hade släppt en atombomb bredvid, utan fortsatt gnaga på buskarna i luuuugn takt. Den var lugnare än en lugn ko. Kanske var den påverkad av alla växter den käkat?
Som sagt så välkomnades jag inte precis med ett leende och värsta välkomstståhejet, men den var inte heller sur på fullaste allvar. Den tyckte bara inte om människor så mycket och såg oss nog som ganska värdelösa små skitar.
Jag fick en känsla av att människor har varit elaka mot dinosaurier långt bak i tiden, och att dessa gamla djur inte glömmer gammalt groll i första taget.
Jag höll med honom och tyckte att människor (jordlingar i alla fall) är dumma idioter och bara förstör.
Nu var det dags att gå, inte kan man stå och fördriva dyrbar tid till att titta på dinosaurier, nej det fanns viktigare saker att göra.
Vägen bort från dinosaurien var allt annat än logisk. Men det är detta som är grejen med drömmen, världen är INTE logisk alls.
Jag noterade nämligen under min sista "sneak peek" av denna vackra dinosaurie att den hade ett sår i mungipan. Antagligen hade den öppnat munnen för mycket så huden hade spruckit där. Det såg inte så himla farligt ut. Det läker nog fint, tänkte jag. Jag fastnade för detta sår ett tag och sögs allt närmare.
Det blev större och större och jag var till slut precis vid "öppningen" av såret.
När jag var precis vid denna öppning så kunde jag titta in där och se att såret var djupare, det var nästan oändligt!
Jag krympte fortfarande i takt med att jag färdades längre in i såret.
Nu var såret mer som en grotta som jag svävade upp i. Jag såg hur det föll ner blod och gammal material från "taket" och hur människor - de finklädda som jag nämnde innan - sprang runt där inne och lagade väggar och tak.
Jag såg stora "block" av ihopsatt DNA som sattes på plats. De hade samma form som sprickorna de skulle fylla. De tillverkades alltså innan de installerades permanent i sprickorna.
Detta var inte så fasligt imponerande, men jag skulle snart få se hur det ser ut när sår läker på riktigt. Vad de finklädda människorna gjorde var bara att hjälpa till en aning, kroppens egna läkning var otrolig.
Jag var nu allra längst in i såret och såg hur väggarna sakta men säkert reparerade sig själva. Dåligt material trillade bort och nytt kom dit. Grottans utrymme krympte i takt med att material sattes fast där det hörde hemma.
Väggarna bestod av rent DNA, ja allt bestod av detta mirakelmaterial. Och detta material manifesterades ut tomma intet! Det var som om det styrdes av, just det - Gud! Programmerat var det.
Mitt i köttgrottan var det en liten upphöjning med DNA, och ur mitten växte det plötsligt upp en stor pelare med DNA och fäste i taket. Det var små små DNA molekyler som fäste i varandra och bildade denna tjocka "pelare" av DNA.
När detta hände spelades det någon riktigt dramatisk och storslagen musik och allt var så otroligt. Hur fan kan det komma material ut tomma luften och klappra ihop en stor pelare av tusentals småbitar på bara nån sekund!?
Nu förstod jag varför det droppade gammalt blod och mög från taket, det var dåligt material som var skadat och förstört.
En av de finklädda arbetarna stod bredvid mig och noterade att jag i princip hade tappat hakan. Han började prata lite smått; "Visst är det fantastiskt.." och jag höll med. Då sade han att att musiken jag hörde inte var någonting jämfört med den nya musiken som Gud just har skapat.
Han hade tydligen skapat någon ny blandning av toner eller någon form av musik, som alltså var bättre än den gamla. Det var som en premiär av denna mjukvaran, en succé.
