Ett mosande bröstpass
I dag stod axlar på schemat. Det var också ett perfekt pass. Men eftersom jag redan tidigare har beskrivit just ett axelpass så blickar jag tillbaka ett par dagar, då brösten fick sig en rejäl genomkörare.
Som jag många gånger har berättat, så har min lägstanivå blivit så mycket högre sedan jag började med låga doser Galenika. Redan på 250mg ew så började den där underbara maskinkänslan göra sig påmind. Så de pass som jag i dag, sex månader senare, tycker är halvbra slår i själva verket alla mina bästa pass när jag körde helt ren! Det bara ÄR så. Men fortfarande så är det skillnad på pass och pass.
Ibland faller allt på plats. Djävlaranammat infinner sig långt innan man är på gymet, man är utvilad i kroppen som skriker efter att få sig en genomkörare.
Redan när jag klev ur bilen och gick till gymet så kom en insikt över mig. Har du varit med om att en tanke blir så stark och klar och tydlig, så att det nästan låter som din egen röst talar till dig? Ok, då vet du vad jag menar. Där på parkeringen hör jag mig själv i huvudet "Nu kommer du att MOSA".
Egentligen är jag inte en vanemänniska. Jag gillar inte trygghet. Eller när det blir för bekvämt eller inrutat. Men när det kommer till träning så har jag plötsligt en massa vanor. Där små attribut som handledsskydd, handskar, shakern med två skopor proteinpulver blir viktiga. På samma sätt som jag gör mig i ordning inför passet i en viss ordningsföljd. Fast det är inte en vana. Det är en ritual. Undrar om man inte kan likna det vid hur en hypnotisör räknar ner den som ska försättas i trans? Fast i mitt fall så försätter jag mig själv i en slags tränings- och prestationsfokus:
10 -
Kliver in, tar av mig skorna, hejar på personalen, går in omklädningsrummet
9 -
Börjar bli osocial, hejar inte på någon där inne. Letar snabbt upp ett ledigt skåp
8 -
Hänger snabbt av mig jackan, packar upp träningsväskan, drar på mig skorna
7 -
Slänger igen skåpet, låser snabbt (börjar bygga upp den kommande intensiteten, allt går effektivt)
6-
Stoppar handledslindorna i ena fickan, träningshandskarna i den andra
5 -
Går in på toaletten, fyller upp hela shakern med vatten, går ut
4 -
Drar åt handledslindorna på väg ner till de fria vikterna, sätter på mig träningshandskarna
3 -
Kommer ner, blickar snabbt över hela golvet och ser vilka bänkar och maskiner som är lediga
2 -
Går med bestämda steg till första stationen för första övninger, vet att jag ser så sammanbiten ut att jag ser sur ut. Skiter i det. Allt annat utom den första övningen är som luft. Slänger på startvikten
1-
Sätter mig på plats, justerar axlarna, skulderbladen eller vad det nu kan vara. Tre djupa andetag, hittar en punkt framför eller ovanför mig - beroende på vad jag kör - där jag fokuserar blicken och...
Lift-off!..
...Kör. Så. Det. Ryker.
***
Det här fungerar oftast för mig. Men ibland blir det fel. Som i torsdags. Glömmer min shaker! För en liten stund rasar jorden under mina fötter. Och genast och fånigt nog så kommer rent ut sagt f*ttiga tankar "Åh, nu kommer jag bli törstig under passet"..." Nu kommer det inte bli ett bra pass" osv.
Så där tillåter jag mig själv att hålla på i ett par sekunder innan jag inser vad jag håller på med. Säger till mig själv "Men för i helvete, är du en man eller är du en f*tta?!"
Ett på ett sätt lite löjligt machouttryck som jag snott av en kompis. Men macho eller inte, det fungerar för mig.
Med andra ord; skit i shakerdjäveln, jag kan dricka efter passet. Följer min ritual. Allt känns som vanligt. Ända tills jag sätter foten på golvet på nedervåningen. Och tamefan varenda bänk och maskin är upptagen! Plötsligt rämnar marken under mig. Igen. Hela min tänkta plan raseras framför ögonen på mig. Smithmaskien är upptagen. Och alla bänkar med stång och presstativ. En tonårsmaffia (du vet, ett kompisgäng killar i åldern 14-15 år som sveper fram i rummet som en gräshopesvärm och ockuperar allt i deras väg i långa stunder. Eftersom alla turas om att göra samma övning medan de andra hänger runt omkring och tittar på) blockerar gymets enda pec-dec liksom båda kryssdragen.
Irriterad. Frustrerad. Kommer på mig själv med att börja tänka negativa tankar. Men en välbekant fråga sätter stopp för det: "Är du en man eller är du..."
Hittar ny kraft i tanken på att jag får improvisera och köra ett helt nytt slags bröstpass. Med ens blir alltid roligt igen.
Borta vid benpressen ser jag en slags bänk. Det är inte en klassisk bänk. Det går heller inte att vinkla i ryggen. Men skitsamma. Snabbt är jag där och mutar in mitt lilla revir med hjälp av shakern. Sedan går jag och hämtar en 30 kilo- och en 45-kiloshantel. För när jag tvingades vara lite kreativ så kom jag på att jag faktiskt skulle kunna inleda passet med gamla hederliga pullovers.
Sagt och gjort, värmer upp med den lägre vikten och ger mig sen på den tyngre hanteln. Det blir 4 set med max till teknisk failure. Dvs när jag känner att jag inte längre utför övningen strikt och med full kontroll så avbryter jag. Jag gillar den här övningen. Och den fungerade förvånansvärt bra som uppvärmningsövningen, tycker den har en skön stretcheffekt. Lite som flyes fast i en annan riktning.
Går tillbaka med 45-kiloshanteln och lägger tillbaka den på rätt plats. Avskyr folk som inte tar undan efter sig eller är så lata att de bara droppar hantlar, stänger eller vikter på första, bästa plats. En sådan enkel grej att göra. Och personalen slipper hålla på och plocka efter vuxna människor. En fråga om respekt. Sorry, en parantes bara. Var var jag? Jo, just det: Lägger tilllbaka hantlarna och plockar med mig den andra hanteln på 30 kg samt hantlar på 35 kg och 40 kg.
Dags för Graneheimpressar! Det är sällan man ramlar på en ny övning. Men den här övningen bara älskar jag. Man pressar hantlarna rakt upp, precis som vanligt. Men istället för att sänka dem rakt ner, vinklar man handryggen utåt och sänker dem i en flye-rörelse. På det här sättet kan man använda tyngre vikter i den negativa fasen än vad man annars skulle orka med i en vanlig flye.
1 x 10 på 30 kg
2 x 10 på 35 kg
4 x 10 på 40 kg
Vid det här laget så har Galenikasvettningen kickat in. Nästan som ett skämt. Det forsar om mig. Där mitt huvud tidigare legat, lyser nu en blank pöl. Går bort och hämtar papper och en sprayflaska och tvättar av bänken efter mig. Det här har nästan och blivit en rutin. Och utgör den vilopaus jag tar mellan olika övningar.
Smithmaskinen (tonårsmaffian, igen) och de andra bänkarna med stativ är fortfarande upptagna. Men jag ser att en bänkpressmaskin precis blir ledig. Innan någon annan hinner blinka har jag lagt beslag på den.
Nu är jag uppvärmd. Andas tungt. Känner att jag är igång. Precis som att någon har slagit om switchen i ryggen. Från "Machine off" till "Machine on". Lampan lyser grön istället för röd. Sätter sprinten så långt ner man kan komma. Fullt viktmagasin med andra ord.
Det här älskar jag med testo. Där man tidigare började krokna, lägger man nu i en överväxel. Helt plötsligt känns det som att det är nu som det börjar, på allvar!
Smäller iväg 8 repetitioner. Accelererar iväg handtagen men med full kontroll, håller emot på tillbakvägen så att övningens sista rörelse tar ca 2 sekunder.
Vilar 30-45 sekunder.
Upprepar hela proceduren 3 gånger.
I det sista setet är det tungt. Får faktiskt ett riktigt litet vackert och silvrigt stjärnfall framför ögonen i de två sista repetitioner. För ett år sedan hade jag inte fixat dem. Trots att jag redan då körde hårdare än de flesta. Men när det känns helt överdjävligt, så brukar jag tänka på något som Alco skrev här på forumet för ett år sen "Jag har lärt mig att ta mig förbi smärtan och göra ett par reps till". Jag brukar upprepa det för mig själv. Ni som inte har testat, prova och se! Ni kommer bli förvånade över vad ett mantra kan göra med psyket. Och därifrån till den fysiska prestationen.
Nu återstår en övning. Ser mig omkring för första gången på ett tag. För när jag är inne i passet har jag tunnelseende. Då skulle någon kunna droppa en handgranat utan att jag skulle märka det. Till min glädje så har gräshopporna försvunnit och pecflyes-maskinen är ledig. Perfekt avslutning!
Sätter mig tillrätta. Arbetar mig upp till arbetsseten. Ryggen är klistrad mot ryggstödet. Det är bara pecsen som arbetar. Fokuserar på att inte låta framsida axel och armarna ta över. Kanske inte helt otippat så är mina vikter väsentligt lägre än vad gräshopporna nyss körde på.
Känner mig fortfarande stark. Antagligen för att det här passet inte innehöll bänkpress. Bestämmer mig för att testa en ny grej. Jag ska sänka sprinten ett steg för varje set. Så att vikten blir successivt tyngre och tyngre. Och jag måste köra 15 repetitioner. Och de ska vara tekniskt perfekta. Så länge de är det så får jag också höja vikten och fortsätta. Vid minsta tecken på fusk eller att jag använder kroppen som hävstång måste jag sluta. Dags att köra igång!
Jag höjer.
Och höjer.
Och höjer. Och så höjer jag igen.
Och ännu en gång.
Och igen.
En höjning till blir det. Men på 12:e repetitionen börjar jag krokna. Med blodsmak i munnen är det bara att inse att jag nått mitt max. Just denna dag i alla fall.
Och djävlar! så slut jag var i pecsen. Fredag morgon vaknade jag med en helt ny sorts träningsvärk. Brösten kändes som om någon borrat i dem med en slagborr. Och sedan kört resterna genom en mangel. För att slutligen lappa ihop dem med tapetklister innan de slängdes tillbaka på bringan.
Så från att ha varit inställt på att passet skulle skita sig helt, så blev det ett av de bästa som jag kört. Med viss hjälp av:
"Är du en man eller är du en fitta?"
"Jag har lärt mig att komma igenom och förbi smärtan"
Såja, nu kör vi för fan!
__________________
Senast redigerad av IvanDF 2011-04-03 kl. 15:07.
) och håller sprutan vertikalt eller lätt nedåtlutan, drar av nålskyddet. Sedan vinklar jag upp sprutan och pressar in pumpen. Det går några droppar till spillo. Men det tycker jag att det lätt är värt. Fungerar utmärkt för upp till 500mg.
