Gissa Bokcitatet

Jag hade skaffat mig en våning där alla rum låg mot baksidan och fönstren vette mot gården. Det var avsiktligt! Dels för att jag inte står ut med ljus eller belysning från stark naturlig strålning; dels för att jag ville hålla mig undan, både vad män och kvinnor beträffar. Alltid artig, men så sällan som möjligt och aldrig oförberedd, det var mitt motto. För att det skulle vara omöjligt att avtala möten med mig hade jag inte heller någon telefon. På olika tillställningar gick jag regelbundet, jag skålade och önskade herrarna välgång, avhandlade det som stod på diskussionsordningen med damerna och lät aldrig blomsterflickan passera utan att ha valt en bukett med säsongens blommor till min bordsdam. Jag tror inte någon tyckte att jag inte uppförde mig korrekt. Naturligtvis fanns det mycket beräkning och polityr i mitt uppförande, men det angick ingen annan än mig själv.

När jag ser tillbaka på dessa kvällar under en vår av mitt liv, förstår jag att det var då som en besynnerlig sammanfattande känsla väcktes hos mig; jag blev klar över ett fenomen som pågått under flera århundraden, men som knappast blivit klart och tydligt formulerat: bland de vita folken fanns två klasser av människor, de som handlade och de djupa, och konsten var inget annat än att skapa sig en metod för att omvandla den djupa människans erfarenheter till språk, bara i det fann hon uppbyggelse och verkan. Det fanns - måste man tillägga - två klasser av förmedlare av ord bland de vita folken, och på grund av en märklig biologisk försummelse betjänade sig bägge i stort sett av samma ord och begrepp; men de fyllde dem med olika slags blod, blod som var otänkbart främmande för den andre, fientligt blod som aldrig gick att blanda. Precis som individer av manskön eller kvinnokön omväxlande var resultatet av samma slags fortplantningsakt, så var resultatet av själva kärnan, av skapelsen och oändlighetens outsäglighet ömsom det historiska ömsom det centrala, ömsom det aktiva ömsom det djupa, ömsom livet, ömsom anden. Ibland sysselsatte jag mig med att variera dessa tankar morfologiskt och ge det hela en udd. Att högre centra byggdes ovanpå de lägre var den organiska formningens väg, det innebar utveckling av längdaxeln, en alltmer upprätt ryggrad, det innebar ett väsens vandring upp i huvudet. Till det inre innebar det att nervsystemets hierarki andligt sett ledde till medvetande och beträffande värdeskalor och framtidsperspektiv till en bestämd disposition som inte längre gick att angripa annat än genom mutation. Både erfarenhet och metodiskt bearbetat materialvisade på samma sak: anden och dess antinaturalistiska funktion.

För att det skulle vara omöjligt att avtala möten med mig hade jag inte heller någon telefon.

Om man överblickar de vita folken under de senaste fem hundra åren och söker en måttstock för deras stora genier, finns det ingenting som tydligare kommer i fråga än nihilismen, som de oåterkalleligt bar inom sig och sporadiskt skylde över med brottstycken av sina verk. Alla stora genier hos de vita folken har, det är helt uppenbart, blott känt en enda verklig uppgift - att på ett skapande vis skyla över sin nihilism. Denna grundläggande känsla, uppblandad med alla möjliga tidsbundna strömningar - med det religiösa inslaget hos Dürer, det moraliska hos Tolstoj, det kunskapteoretiska hos Kant, det antropologiska hos Goethe, det kapitalistiska hos Balzac - är kärnan
i alla deras arbeten. Med oerhörd försiktighet tas det upp igen, gång på gång. På varje sida, i varje kapitel, med varje penselstreck närmar de sig detta genom spetsfundiga frågor och vändningar av prövande, dubbeltydig karaktär. Inte ens för ett ögonblick är de osäkra på naturen hos sin egen kreativitet. Det är avgrunden, tomheten, det resultatlösa, det kalla, det omänskliga. Nietzsches roll i detta är länge den idealistiske Antinous. Ännu i Zarathustra - vilket naturbarn, vilken utvecklingsoptimism, vilken ytlig utopi om anden och dess förverkligande! Bara under den sista perioden, med Ecce Homo och de lyriska fragmenten, tillåter han de andra faktorerna att tränga ut i medvetandet och det, får man anta, var orsaken till hans sammanbrott när han den där bruna natten
stirrade ned i avgrunden från en bro; såg avgrunden, sent - alltför sent för han organism och profetiska lära. Den här natten och på den här bron lyfte en aftongestalt på fladdermusvingar, jorden klövs i två delar, en ny tidsålder slet bort den gamla tidens symboler och upp steg denna motsättning mellan liv och ande som vi burit inom oss så länge och nu återigen ser bortom jorden gränser.

Min kvällspromenad slutade ofta vid en liten krog, idel stamgäster, värdinnan kände dem som gick där, då och då bytte hon några ord med dem, en sympatisk kvinna. På denna krog satt jag ofta bakom en mask av bilder och minnen av förgångna år, minnen av Tahitis smala strand, av skjulen bland brödfruktträden, av nötternas söta, svala fruktkött och dyningarna som klövs med ett frasande mot reven. -; bilder av Broadway, ännu upplyst av präriebränder med glödande solnedgångar i änden av trånga gränder, minnen och bilder av gamla och nya världar, rödskinn, bruna pärldykare, gula skuggor.

Jag hade en dröm på krogen. En mycket lugn djurskötare ledde en grupp människor av vit hudfärg runt i cirkel tills de började blekas ut. Så spärrade han upp deras käkar och skrek: ande eller liv - andens förverkligande i livet finns inte längre. - Vem är ande, rosslade någon fram. Han som talar, löd svaret. - Nej, så långt vill vi inte gå, det innehåller visserligen ett korn av sanning men ger också upphov till berättigade invändningar. - Stäng munnen - en naturlig världsbild igen således! Då skrek någon mellan sina ånyo hårt sammanpressade tänder: Kan du inte visa nåd, medmänsklighet? Alla människor vill väl vara bättre och vackrare? Svaret löd: Det är inte hos mig nåden finns. Kräv nåd av dem som har fört er hit, kräv nåd av er själva, ni som lät er ledas, kräv nåd av er egen låghet och girighet. Gång på gång har ni fått höra ord som varnade er för livet. Gång på gång kom detta andra och satte upp sina bilder framför er - i mänsklig gestalt, ja till och med i mänsklig gestalt! Dessa bilder som är av en sådan kraft att det vore nedvärderande att säga att kraften är av religiös eller moralisk natur; det är en universell, formskapande, krävande och uppåtsträvande kraft som i sin oändlighetsaspekt förvisso också, det måste medges, omfattar såväl himmel som helvete och ändock skådar så uppenbart på människans alla uppdämda, ordnande drag och på ett så märkbart vis belyser de himmelska vinster som uppstår sakta och genom hård kamp. - Har ni någonsin dyrkat denna kraft? Har ni någonsin vårdat den? Leva ville ni, leva ert vita och förträffliga liv som förverklugades i Derbyglitter och i lyxjakternas kaskader av skum - nu är det slut med all nåd, nu kommer natten.

Berömmelsens vingar är inte vita, säger Balzac; men om man, som jag, under de senaste femton åren offentligen har kallats svin av nazisterna, idiot av kommunisterna, intellektuellt prostituerad av demokraterna, renegat av emigranterna och patologisk nihilist av de religiösa, så är man inte så där överdrivet angelägen om att få träda inför denna offentlighet igen.

C...... 28 oktober 1938 – På väg till mottagningen blev jag vittne till hur en spårvagn krossade foten på ett barn. Men bara en fot var inte så mycket. Därför skyndade en bil till och lyckades krossa resten av barnet


C...... 11 Dec 1951 – Det tjänade inget till att rycka friheten ur Guds händer. Den blev bara än mera fången i människornas händer. Naturligtvis lovar de mig en framtid… Men roligt är det inte. Jag som inte trodde på himmelens paradis, där jag skulle leva återuppstånden, måste tro på ett paradis på jorden, där jag ska bli gödsel.


C...... 24 januari 1951 – I en civilisation, där det finns maskiner som spelar schack och människor som inte kan läsa – vem ska diktaren vända sig till?


C...... 19 April 1955 – Einstein har avlidit. Det sorgligaste av alltsammans är att det inte finns något helt ärorikt här i världen att begrunda, att det inte finns en så rik mänsklighet, att den kan ge oss tröst. Att han var ett geni kunde man se med normal syn och hans andliga utrustning hade samma stringens som en ekvation. Likt en broderlig, skapande sol överskred han alla gränser och spred ljus bland skuggorna. Men nu har den alltså slocknat. Och istället har vi kvar det apokalyptiska ljusskenet från atombomberna , som han i desperat stund hjälpte till att skapa och som hans sanna lärjungar en dag måste förvandla till hoppets ljussken för att hans själ ska finna ro.