Gissa Bokcitatet

– Vad kan ni begära, då redan hans farfar var carbonaro, alltså kolare? Från honom har han kolartron på förnuftet, friheten, mänsklighetens framåtskridande och hela den där malkistan av klassicistisk-borgerlig dygdeideologi . . . Ni förstår, det som gör världen invecklad, är missförhållandet mellan andens snabbhet och materiens oerhörda otymplighet och långsamhet, dess tröghet och motståndskraft. Detta missförhållande skulle räcka till för det verkliga, ty i regel har den för länge sedan hunnit bli led på de ferment, som ger upphov till revolutionerna i verkligheten. Faktiskt är dödande mer motbjudande för den levande än någon basalt som åtminstone inte gör anspråk på att vara liv och ande. Sådana basalter, rester av forna verkligheter som anden har lämnat så långt bakom sig att den vägrar att överhuvudtaget längre sätta dem i samband med begreppet verklighet, stannar envist kvar, och genom sin klumpiga och döda fortvaro skyddar de i viss mån det platta från att komma underfund med sin platthet. Jag talar allmänt, men ni förstår nog att tillämpa det på det där humanitära frisinnet som inbillar sig att det fortfarande intar en heroisk ställning till makten och auktoriteten. Ack, och så de där katastroferna som ska bevisa att det lever, de senkomna triumferna med flygande fanor som det förbereder och som det drömmer om att få fira en dag!Vid blotta tanken på det skulle den levande anden tråkas ihjäl om den inte visste att det i själva verket bara blir den som går som går som segrare och vinnare ur sådana katastrofer – denna ande som i sig smälter ihop till den verkliga revolutionen element [sic] från det gamla med det mest framtida. Hur står det till med er kusin, **** *******? Ni vet att jag har stor sympati för honom.

X skulle just till att lämna den tråkiga tillställningen för att vandra hemåt längs Louvrens galleri när vinden bar till honom något, något försvinnande litet, knappt märkbart, en flaga, en doftatom, nej mindre än så: snarare aningen om en doft än en faktisk doft - och ändå den säkra aningen om någonting som han aldrig förut luktat. Han tog ett steg tillbaka mot muren igen, slöt ögonen och vidgade näsborrarna. Doften var så oerhört lätt och fin att han inte kunde hålla fast den, gång på gång slank den undan, lät sig inte uppfångas, täcktes över av krutröken från svärmarna, blockerades av utdunstningarna från folkmassan, styckades upp och maldes sönder av de tusen andra lukterna i staden. Men så, rätt vad det var, fanns den där igen, en liten tipp bara, för en kort sekund var doften förnimbar som en härlig antydan... och försvann så strax...