Gissa Bokcitatet

Man inte bara kan, utan bör, gissa på detta verk. Kenpo tar alltså över.

Tackar, det var ju ett tag sedan... Få se nu:

Vandringen uppför trapporna var en makaber upptäcktsfärd. Fukten dröp från väggarna, de slitna trappstegen var hala, rappningen hade flagnat av och lämnat gapande hål efter sig. Dörren till "kommendantens" våning var den enda som gav intryck av soliditet, den förgyllda klocksträngen utgjorde en frän kontrast till trappans smutsiga murar. Över dörrposten till spåkvinnans våning hade en uppstoppad uggla spikats upp, och dörren var försedd med ett titthål, där mor Burett kunde mönstra besökaren utanför. Den italienska kvacksalvarens våning hade en högst besynnerlig dörr med en namnplåt som sammansatts av hästtänder på en svart tavla. Klocksträngens handtag bestod av en aphand. Då de passerade dörren tyckte han sig höra undertryckt jämmer, och plötsligt ljöd ett gällt skri, som skallade genom hela huset. Han rusade genast fram till dörren och drog i klocksträngen.
- Vad tar ni er till? frågade portvakten och såg bestört på honom.
- Hörde ni inte skriket?
- Visst hörde jag det, men italienaren drog väl bara ut en tand! Så kan det låta.

Vi kör väl ett stycke till i samma anda:

Äntligen lyckades man tysta ned hundarna och pojken och gubben slog sig ned vid bordet. Så småningom lyckades folket förlika sig med den blindes vedervärdiga ansikte och motviljan förbyttes i medlidande. Men samtalet vid bordet hade avstannat, och man betraktade stumt de två nykomlingarna och rördes över den halta pojkens omsorger om gubben. Han hjälpte villigt sin far med födan, men vad de däremot inte kunde se var hur han under bordet sparkade honom på benens bulnader efter kedjorna och tog hämnd för tidigare oförrätter. Den pinade fick hålla masken av fruktan att förråda vad som försiggick under bordet.
- En skalad potatis, käre far, lismade den sataniske plågoanden.
- Tack, min son, svarade Skolmästarn med hycklad vänlighet, fastän det kokade inom honom.
Men slutligen kunde han inte dämpa ett rop av smärta. Pojken hade sparkat honom på ett öppet sår, det brände som eld och Skolmästarns ansikte förvreds. Bordsgrannarna såg bestörta ut.

Plats för empati:

I ett stinkande, fuktdrypande kyffe i gatans nivå hade familjen fått tränga ihop sig. Man ägde knappt ens mat för dagen och sov på halmsäckar, modern låg sjuk sedan månader tillbaka, och de fem barnen, två flickor och tre pojkar, gick i paltor och lump, deras ansikten var tärda och insjunkna, och i ett hörn låg svärmodern kvidande som en sjuk hund. Diamantsliparen satt hopsjunken vid sitt arbetsbord och sysslade med sina stenar. Umbärandena hade gjort honom till åldring i förtid, och han hade till yttermera visso blivit av med sin plats - den sinnessvaga svärmodern hade snillat undan en diamant, och eftersom man inte kunde finna den häftade familjen i skuld för den, vilket gjorde situationen mer än förtvivlad.

Boken i fråga har väl i dag närmast melodramatiska kvaliteter, men var på sin tid mycket läst och omdiskuterad, i viss mån t.o.m. stilbildande. Den översattes till många språk, om än ofta i förkortad bearbetning.


Fältskärn satt kapprak i stolen. En ohygglig aning for genom hans hjärna då han tänkte på hur Rudolfs ord fallit. På ett tecken av negern inträdde två svartklädda män som sköt in stolen, där Skolmästarn satt fängslad, i det angränsande rummet. Hans panna böjdes bakåt och en kavle lades i hans mun.
Den svarte läkaren riktade ännu en vädjande blick på Rudolf, men denne ändrade inte en min. Hans ansikte var stenhårt, och blicken stel.
- Verkställ, sade han kort.
David gick långsamt in i de angränsande rummet. Fältskärn såg honom böja sig över Skolmästarn. En mardrömsartad tystnad inträdde, sekunderna tycktes släpa sig fram. När David äntligen återvände var han vit om läpparna.

Verket publicerades ursprungligen som tidningsföljetong under ett drygt år, och kom i bokform att omfatta ca. 1000 sidor, uppdelade på två till tio band. Dess sociala patos var bestickande, och lär inte ha varit utan betydelse för tidens politiska debatt. Självaste Karl Marx engagerade sig, men ansåg att författaren "ersatt karaktärer med karikatyrer".


- Seså, nu tror jag, att det går upp ett ljus för mig, gnäggade hon. Är det du, din satans unge, som håller till här? Dej känner nag nog, och jag skulle kunna slita tänderna ur dej, om så vore, men jag har annat att plåga dej med! Visste du, att jag har reda på vem som var din mor? Skolmästarn känner den karl, som lämnade dej åt mej, då du var liten, och han har berättat, vad din mor hette. En societetsdam, kan du tro!
Joddlerskan stod som förstenad.
- Min mor? Vet du vem hon är?
- Det gör jag, kraxade gumman skadeglatt, men förr rycker jag tungan ur munnen på mig än säger ett ord. Men visste du något skulle du kunna göra bruk av det och tjäna slantar, din satans unge! Det skulle allt roa henne att veta att du lever - hon kan lika gärna tro att du är död...
- Det är lika gott att hon tror det, jämrade sig flickan och kvävde en snyftning.

Nåväl, fem citat jämte andra ledtrådar har ju inte resulterat i någon direkt anstorming av ivriga gissare under veckan som gått. Jag trodde boken var mer bekant än så - även om den inte är mycket läst numera brukar den komma upp i kurser som behandlar romanformens utveckling. Litterära storfräsare som Émile Zola, Alexandre Dumas d.ä. och (något senare) Victor Hugo tog intryck av stilen och sentimenten i denna antikatolska serieroman med dess många underintriger.


Fram emot klockan ett på natten kom sir Walter med den nedslående underrättelsen att Maries krafter svikit under den barbariska ceremonien att ligga på knä en hel natt i den kalla kyrkan. Botgöringen hade börjat klockan åtta på kvällen med två nunnor som vittnen, men kort efter midnatt hade Marie dukat under och måste föras till klostercellen. Då hon hämtat nya krafter och av abbedissan fått tillåtelse att lägga sina knän på en kudde återvände hon till kyrkan och fullgjorde sitt svåra värv.


Som kuriositet må nämnas att förf. enligt vissa uppgifter skulle ha låtit binda in sitt eget exemplar i skinnet av en f.d. älskarinna.

"Fältskärns berättelser", Zacharias Topelius? En gissning, bara.

Jag kan svära på att det inte är Zacharias Topelius som är författaren. Men har ingen aning om vem författaren kan vara, än mindre verket?

Nej, Topelius är det förvisso inte. "Fältskärn" är en kamratlig benämning på en formidabel existens i undre världen som figurerar i handlingen, liksom "Skolmästarn", "Joddlerskan", "Varginnan", "Benranglet" och andra.

Förf:s narrativa teknik är mer eller mindre övertagen från James Fenimore Coopers indianäventyr, som i översättning var mycket populära på kontinenten. Men den levande förebilden för huvudpersonen i boken var en man vars gestalt (och memoarer) även Balzac utnyttjade som stoff till mer än ett verk, och som på olika omvägar inspirerade Poe och Conan Doyle till att skapa sina resonerande brottsutredare. Sålunda föddes detektivromanen.


Vimmelkantig av det rasande anfallet raglade Benranglet som en oxe under slaktarens klubba och sökte hjälplöst parera slagen... Nu kastade sig Storhalten över Fältskärn för att bistå Benranglet, men fick ett par välriktade sparkar som kom honom att tjuta av smärta. Benranglet fick en ny skur av slag, men så lyckades han äntligen göra sig kvitt sin angripare. Som rusig av ursinne vaggade han framför Fältskärn, blodet sköljde över hans gulvita ansikte, överläppen var uppdragen som på en retad tiger.
- Fega byke, vrålade han till sina kamrater, rör ni inte ett finger för att hjälpa mig ur det här? Ska ni se på när han hindrar mig från att tukta en spion, va? Kom ska vi krama musten ur dem bägge två!

---

- Akta dig, du är dödens, skrek galningen. Jag dödar dig, usling! Släpp!
Polidori kände en häftig smärta i armen och uppgav ett halvkvävt skrik. Den vansinnige hade huggit honom i armen. Han hade tagit vara på Cecilies dolk och stoppat den innanför rocken. Hon hade haft den vid sin säng; han visste att ett hugg betydde döden, ty knivspetsen var förgiftad.
- Ha! Dö skall du, dö! vrålade han.
Polidori sjönk till golvet i samma ögonblick som dörren slogs upp.
Rudolf stod på tröskeln.
- Din nedriga satan, det är du som mördat min dotter! Nu skall du dö...

Är det Paris mysterier (Les Mystéres de Paris) av Eugéne Sue?

Mycket riktigt! Här i översättning och bearbetning av Folke Himmelstrand (1954).

Då har jag alltså nöjet att överlåta tråden till FromAnotherPlace.