Gissa Bokcitatet

- Ingen kan påstå att du ser frisk ut, sa K.

M kände sig allt annat än frisk. Han hade snuva och ont i halsen, det värkte i öronen och rosslade í bronkerna. Förkylningen hade programenligt gått över i sitt mest plågsamma skede. Ändå hade han med berått mod trotsat både den och hemmafronten genom att tillbringa dagen på sitt tjänsterum. I första hand hade han flytt från de kvävande omsorger som skulle ha vältrats över honom om han hade stannat kvar i sängen. Sedan ungarna börjat växa ifrån henne hade hans fru med gurglande iver och manisk beskäftighet levt sig in i rollen som hemvårdarinna, och för henne utgjorde hans återkommande influensaperioder evenemang i paritet med födelsedagarna och de stora helgerna.

Dessutom hade han av någon anledning inte haft samvete att stanna hemma.

På morgonen tio dagar senare låg svarsbrevet från Amerika på M:s skrivbord. Han såg det genast, redan innan han hunnit stänga dörren bakom sig. Medan han hängde av sig rocken fick han syn på sitt eget ansikte i spegeln bredvid dörrposten. Det var blekt och glåmigt med mörka påsar under ögonen, och orsaken var inte längre influensa utan brist på sömn. Han rev upp det stora bruna kuvertet och tog fram två förhörsprotokoll, ett maskinskrivet brev och en lapp med biografiska data. Bläddrade nyfiket bland papperren med kvävde impulsen att genast börja läsa. I stället gick han in på skrivcentralen, begärde blixtöversättning och tre kopior.

Sjöwall-Wahlöös Roseanna?

Absolut. Din tur.

Eftersom det verkar som att Pojken med guldbyxorna glömt bort tråden prövar jag med en påminnelsebump.

Tack till Sandoz för påminnelsen! Hade glömt denna.

Och hon berättade mig inte sin hemlighet, ty hon var stoltare än jag och måhända ensammare än jag, fastän jag inte förstod det då, utan i alla stycken tänkte blott på mig själv. Så gör efter min tro alla män då de älskar, även om detta inte är något försvar. Om nämligen männen tror sig tänka på annat än sig själva då de älskar, så är detta blott inbillning, såsom så mången annan sak i världen är blott inbillning.

"Sinuhe egyptiern" av Mika Waltari?

Visst är det så. En utmärkt roman att läsa om om somrarna, och även för övrigt. Din tur.

En av mina absoluta favoritböcker. Återkommer strax.

Snart hade han grovt skisserat flera meningar, även om deras betydelse alltjämt undgick honom. En hieroglyfisk symbol kunde representera en stavelse av ett ord eller ett helt ord i sig, eller ett helt begrepp inkapslat i det enda tecknet, och fastän själva tecknen var ytligt igenkännbara, var de mångtydiga. Han lekte med kombinationer, täckte papyrusen på skrivplattan med sin egen tunna, säkra skrift, men när han hade uttömt alla möjligheter hade han ändå ingen aning om vad det var han såg.

Han började viska orden, pekade med pennans ände medan han fortsatte och tänkte att det lika gärna kunde vara forntida assyriska, så obegripligt som det var. Men de hade dock en välbekant kadens som förbryllade honom. Han började om igen, denna gång halvsjungande. Det fanns avgjort en inneboende rytm i meningarna. Han hade gjort allt han kunde på den första halvan av rullen, fram till ett avbrott före den fina svarta textens nästa stycke.

Han tystnade, och plötsligt kom han att tänka på att rytmen var välbekant därför att orden var byggstenarna i en trollformel, och som varje magiker visste han att trollformler har ett speciellt flyt i sig när de skanderas halvsjungande, som poesi inte har. Jag har sjungit en trollformel av något slag, tänkte han och lutade sig tillbaka med en rysning av onda aningar. Det var dumt av mig att ge röst åt och på det sättet ge makt åt något som jag inte förstår. Jag har ingen aning om vad det var som nyss kom ur min mun.

Han var i desperat behov av sömn men han hade ännu en syssla att utföra. ...Tankarna på trollformeln han sjungit plågade honom med sina okända konsekvenser, och han visste att han måste skydda sig mot skador som han kanske hade åstadkommit.

...

Vattnet hade nu kokat upp. Ett kort ögonblick iakttog han den nästan viktlösa insektskroppen guppa och snurra runt, sedan lyfte han upp den med en tång alltmedan hans läppar formade fortsättnigen av besvärjelsen, och lade den i ett bad av olivolja.
....

När morgonen kom tänkte han fullborda besvärjelsen som skulle fördriva eventuell trolldom eller ond trollformel.

...

Han visste att om trollformeln skulle få maximalt skyddande verlkan, måste han avstå från sexuellt umgänge under sju dagar. Magiutövningen krävde ofta sådana inskränkningar och många av hans kolleger fann dem besvärliga, men en vecka utan sex betydde föga för Chaemwaset.

De hade gått över kanalen som gick från floden till vattentrappan vid Ptahs tempel då Chaemwaset, som lojt betraktat de vinkande undersåtarna framför dem plötsligt stelnade till och satte sig kapprak upp. Framför dem avlägsnade sig en kvinna med långa steg från honom, hennes nakna fötter sparkade upp små dammoln. Hon var lång och rakryggad och rörde sig med självsäkert, avspänt svängande höfter, som fick folk att flytta sig ur vägen för henne. Chaemwaset kunde inte se hennes ansikte. Hon hade tjockt, glänsande svart hår och höll huvudet mycket högt och såg varken åt höger eller vänster. Armarna svängde obesvärat och snuddade vid de vitklädda höfterna, och runt handlederna bar hon snodda silverarmband som liknade ormar.

"Titta på den där kvinnan!" ropade Sheritra över till honom och pekade. "Hon som går där, där borta! Vilken hållning hon har, far! Hennes gång är nästan högmodig, trots att hon faktiskt är klädd i en väldigt omodern klänning och inte har några sandaler."
"Ja, jag ser henne", ropade Chaemwaset tillbaka. Hennes klänning var verkligen gammalmodig.... Chaemwaset följde klänningen med blicken i hela dess längd, lade märke till hur hennes fasta skinkor under det glänsande linnetyget spändes och slappnade, spändes och slappnade... Hon hade klippt upp en slits i ena sidan av den åtsmitande klänningen för att kunna ta ut stegen, och han såg hennes långa bruna ben dyka fram, lojt sträckas, sedan försvinna, bara för att ånyo fylla hans synfält.
"Bär hon peruk, tror du, eller är det hennes eget hår?" undrade Sheritra. "I vilket fall som helst är det ingen som bär sina lockar på det där sätttet längre. Mor skulle inte godkänna henne!"
Nej, det skulle hon inte, tänkte Chaemwaset... Det finns en behärskad vildsinthet i hennes sätt att gå som ögonblickligen skulle göra Nubnofret fientligt stämd not henne.