Gissa Bokcitatet

En bok som funnits översatt men nyligen gavs ut i nyutgåva:

"-Ni måste göra det med en...kniv, för det måste göras med kniv - inte med revolver, det hörs för mycket - hur skulle ni kunna göra det med en kniv, när er mor alldeles nyss...med kniv? Ni? Ni som är katolik, och med er mor? Jag frågar, hur skulle ni bära er åt för att göra det?

Han trasslade in sig i sina ord, men de var i grunden upplevda, understödda av hans ansikte som ropade "nej" och stirrade in i Waclaws. Inget tvivel - "han visste vad han sade". Han visste vad det innebar att "döda", han kunde inte längr euthärda...Nej, det var inte spel, inte taktik, i detta ögonblick var han verklig!
-Ni deserterar? sade Hipolit kallt.
Som svar log han, försvarslöst och dumt.

Waclaw svalde som om man tvingade honom att äta något oätligt. Jag antar att han hittills hade betraktat saken som jag själv, det vill säga sett den som en krigsangelägenhet; detta mord var för honom ett av många, ytterligare ett - avskyvärt, men ändå vanligt och till och med nödvändigt, oundvikligt - men nu fiskades det upp ur mängden och presenterades för honom som ett oerhört Mord i sig! Också han bleknade. Och så modern! Och en kniv! En kniv identisk med den med vilken hans mor...Han skulle alltså döda med den kniv som dragits ur hans mor, han skulle göra samma stöt och samma handling med Siemians kropp..."

Förförelsen av Witold Gombrowicz, eller Pornografi som den mer korrekt heter i Modernistas utgåva.

Korrekt, citatsaxen över till dig.

Han föll på knä, kysste mina skor, knådade dem med febrila smeksamma fingrar, snörde upp dem... Och under det han knådade dem och kysste och smekte dem, stammade han hela tiden bönfallande, som ett klynkande barn:
- Åh, Marie...Marie...dina små kängor...låt mej få dem medsamma, strax, på ögonblicket...Jag vill ha dem strax, låt mej få dem...
Jag kände mig maktlös, häpnaden gjorde mig stel... Jag visste snart inte mer om jag levde eller drömde... Av hans ögon såg jag bara två små vita blodsprängda kulor. Och kring läpparna stod skum, som hade han munnen full av såplödder...
Till slut lyckades han få av mig skorna, och i två timmars tid höll han sig instängd med dem...

Det enda man har att förebrå honom och vad man inte kan förstå, det är hans ovärdiga flathet och att han låter sig behandlas på det viset av en sådan megära... Ty i verkligheten, och det vet alla, frun skriker ut det åt vem som vill höra: herrn och frun har inte något mer med varandra att göra... Frun har ett underlivslidande och kan aldrig få barn och vill inte höra talas om det där. Det tycks förhålla sig så att det gör ont på henne så hon skriker... Om den saken är för resten en historia i svang, som är ganska dråplig.
En dag när hon gått att bikta sig förklarade frun sitt läge för prästen och frågade, om hon inte kunde 'fuska' lite med sin man.
- Vad menar ni med att 'fuska', mitt barn? - frågade prästen.
- Jag vet inte riktigt, vördade fader - svarade frun, smått förlägen. - Vissa smekningar...
- Vissa smekningar?... Men mitt barn, ni kan inte vara okunnig om att... vissa smekningar... det är dödssynd.
- Det är just därför, vördade fader, som jag utbeder mig kyrkans medgivande.
- Javisst... javisst... låt se... vissa smekningar... menar ni ofta?
- Min man är en kraftig karl, med god hälsa... Kanske två gånger i veckan.
- Två gånger i veckan? Det är mycket, det är allt för mycket... det är vad man kallar utsvävning... Hur kraftig karl han än må vara, inte behöver han två gånger i veckan... vissa smekningar.
Han satt några sekunder, förbluffad, och sade slutligen:
- Nåvä, låt gå, jag ger er min tillåtelse... till vissa smekningar... två gånger i veckan... men på den betingelsen, att ni primo inte själv känner någon syndig njutning därvid...
- Åh, jag kan svära, vördade fader...
- Secundo... att ni skänker tvåhundra francs om året till den Heliga jungfruns altare.
- Tvåhundra francs? - frun hoppade till - För den saken... Aldrig i livet...

Jag vet att det finns mer än en person här på forumet som har läst en av författarens romaner.
Författaren var en betydelsefull konstkritiker, han skrev även teaterkritik, författade romaner, noveller och dramer. Han var en trogen anarkist som regelbundet skrev politiska artiklar till anarkistiska tidskrifter.
Den sökta romanen har filmats av Luis Bunuel.


- Titta, nu har Miss igen gått och supit sig stupfull.
Och där låg engelskan och vältrade sig med armarna utsträckta, ena benet upp i luften, jämrade sig och mumlade obegripliga ord.
- Tag och bär bort henne och gå sen och lägg er - befallde frun.
Då hon var mycket tung och mjuk som gelé, kom frun mig till hjälp, och vi lyckades med åtskilligt besvär få henne på benen.
Miss hakade sig fast med bägge händerna vid fruns kappa och lallade:
- Jag vill aldrig överge dej... jag vill inte gå från dej, jag älskar dej... Du ä' min lilla bébé, du ä' så vacker...
- Miss - skrattade frun - ni är ett gammalt fyllesvin, gå nu och lägg er.
- Nej, nej, jag vill ligga me' dej... du ä' så vacker... jag älskar dej... jag vill kyssa dej.
Och i det hon med ena handen höll sig fast i kappan sökte hon med andra handen komma åt att smeka fruns bröst, och hon stack fram munnen, sin gamla mun för att kyssas.
- Min gris, min lilla gris... jag vill kyssa dej... puss... puss.
Äntligen lyckades jag befria frun från hennes omfamningar och dra henne med mig ut ur rummet. Men då blev det på mig som hon utöste sin passionerade ömhet. Fastän hon knappt kunde stå på benen, ville hon ta mig om livet och smekte mig mycket djärvare än frun och mot bestämda punkter, som man inte kunde missta sig på.
- Håll upp, gamla svin...
- Nej, nej... du ä' också vacker... jag älskar dej me'... följ me' mej... puss... puss... puss.
Inte vet jag hur jag skulle ha blivit fri från henne, om inte hickan hade dränkt hennes enträgna begär, så det drunknade i en gräslig och stinkande flod.
Sådana scener roade frun obeskrivligt. Hon hade ingen verklig glädje utom vid åsynen av lasten, ju avskyvärdare ju bättre...
En dag överraskade jag henne med att berätta för en av sina väninnor, i toalettrummet, intrycket av ett besök hon gjort kvällen förut samman med sin man i ett särskilt hus, där hon fått se två små puckelryggar driva kärlek.
- Det måste ni se, kära ni... det finns inte maken till något så upphetsande.

Det bör röra sig om Octave Mirbeau, Buñuel filmade hans[i] Le Journal d'une Femme de Chambre[/I](En kammarpigas dagbok) med Jeanne Moreau i huvudrollen. Gubben i familjen där rollgestalten arbetar är fotfetischist, eller åtminstone skofetischist.

Stämmer bra det. 1945 års utgåva heter "En kammarsnärtas upplevelser.

Över till dig.

"Den dag de skulle komma, började han önska att en olycka av något slag skulle hindra deras planer. Men han visste att det inte skulle ske någon olycka. Om något skulle hända, kom det an på honom själv. Han beslöt att han måste göra av med Anand och Savi och sig själv på ett sådant sätt att barnen aldrig skulle märka vem som dödade dem. Hela förmiddagen var han besatt av syner, i vilka han knivskar, förgiftade, ströp eller brände Anand och Savi, så att hans förhållande till dem hann bli snedvridet redan innan de kom dit. Myna och Shama brydde han sig inte alls om; dem ville han inte döda.

De kom. Genast verkade hans planer orealistiska och löjliga. Han kände bara resignation och en stor trötthet. Och det bedrägeri och den speciella smärta som han hade önskat undvika begynte. Ännu medan han lät sig vidröras och kyssas av Anand och Savi frågade han sig själv om dem, höll utkik efter skräcken och undrade om de hade upptäckt bedrägeriet och kunde läsa sig till vad som försiggick i hans tankar. Shana var han inte rädd för; henne avundades han bara för hennes sorglösa säkerhet. Men strax därefter började han hata henne. Hennes grossess var grotesk; han hatade hennes sätt att sitta; när hon åt lyssnade han efter de ljud hon åstadkom; han hatade hennes sätt att fjäska och jollra med barnen; han avskydde när hon pustade och fläktade sig och svettades i sitt framskridna tillstånd; han mådde illa åt alla krås och broderier och annat krafs på hennes kläder."

Aha! Anand och Savi- Naipauls Mr Biswas's House?

Den tog du direkt! Ett hus åt Mr Biswas och en tråd i händerna på Ursa tills vidare.

Funderar och återkommer med ett besvärligt citat under dagen