Gissa Bokcitatet

I grund och botten är jag här en liten obetydlig fisk, om också måhända en fisk i de stora djupen -- en drabant i tyrannens följe, liksom snart sagt varenda en i den här stan. Noga räknat är det bara tyranner som finns kvar; det sätt på vilket de vadderar klubban skiljer sig blott till färgen, inte till stoffet. Likheten, till och med i ordvalet, visar att de tre stora principerna jämlikheten har tagit hem spelet. Friheten har förbrukats till förmån för jämlikheten. Tyrannen är en nivellerare; alla känner igen sig själva i honom.

Fraternité betyder att det inte längre är fadern som offrar sönerna, utan att bröderna i stället slår ihjäl varandra. Nationskriget har ersatts av inbördeskrig. Den stora nivelleringen, som till en början ännu rörde sig inom de nationella förevändningarnas snäva gränser, ledde till globalt inbördeskrig i stigande eskalering.

Det där har vi nu bakom oss. Vi leker oss igenom det i något slags drömsk återupprepning, alldenstund ingenting bättre faller oss in --- men också, om blott i enstaka individer: avvaktande.

Vigo tittar in i världen som i en bilderbok. Föremålen laddar upp sig under hans blick och skyndar honom till mötes. En afton när vi satt i hans trädgård i utkanten av staden, pekade han på en araukaria:
"Martin -- ser du något särskilt på det där trädet?"
Det var ett vackert exemplar av detta trädslag, vars silhuett ger en sträng prägel åt vår kust, men jag fann ingenting ovanligt hos det. Vigo gav mig förklaringen:
"För sju år sedan blev trädets topp knäckt. Kanske ville en fågel rasta en stund på den, kanske hade en insekt gnagt sönder knoppen. Ett skönhetsfel -- jag hade sånär huggit ner trädet. Det var fint att jag lät bli det. För vad har nu skett? En av sidoskotten har sträckt sig uppåt och bildat en ny topp, riktad som en bajonett rakt uppåt. Efter några år kunde man inte se minsta spår av skadan. Vad säger du om det?"
"Jag ville kalla det apparitionens återställande genom gestalten."
"Jag ser att du har gått i lära hos mig. Du måste betänka att denna nittiogradiga vändning inte bara reparerar den morfologiska skadan, utan att också anatomin omvandlas ända in i de finaste strukturerna, ända till den ärrbildningen som skogskunnigt folk kallar övervallningsved.
Man kan också se det här genealogiskt. När det horisontella årsskottet vänder sig uppåt, träder en sidolinje till och anförtros makten. I skogarna finns våra elementära förebilder, i trädgårdarna våra sociala."
Sedan gick han närmare in på mitt svar:
"Vad är det då här som träder in i apparitionen? --- ingenting annat än Paracelsus' inre läkare; efter halshuggningen återupprättar han väsendet. Enligt min mening är redan denna anblick hälsobringande."
Jag kan sitta länge och lyssna på Vigo, och även tiga länge tillsammans med honom. Månen stod mitt över Kasban; trädet avtecknade sig mot den bleka natthimlen. Dess slanka kvistar var besatta med runda kottar, som notrader med nottecken.

Var Jag då icke en människa i hans ögon? Nej, endast en kvin-
na, leksaken, odalisken. Och vad är ett människoliv för dessa
Schylocks bröder!
Känslan av att dock vara en levande varelse med samma för-
måga att känna och lida, frukta och kämpa, som han själv, reste
sig i uppror. Hade han rätt att plåga och pina mig, blott för att
till sist trampa ned mig i jorden och så gå vidare?
Hur lång skulle den väg vara, vilken betecknas av nedbrutna
kvinnoexistenser? Jag kunde sätta gränsen, jag, om jag hade
mod. Jag kunde döda honom. Jag skulle få straff, – javäl. Men
man kunde också hålla mig räkning för att jag skaffat undan
skadedjuret, och man kunde förklara att jag gjort det i momen-
tant vansinne, spärra in. mig på ett dårhus och giva mig fri efter
någon tid.

Jag var böjd för att stå risken, om jag blott icke misslyckades.
Jag började tänka på hur det skulle kunna utföras.
Han är rädd för att dö. Han är vig, snabb och stark; att skju-
ta framifrån skulle vara omöjligt. Jag skulle misslyckas och hans
hat skulle bryta lös – hans föraktande, vredefyllda blick skulle
säga: sådan var du! Skammen eller en skymflig död som själv-
mördare – – – löjet över att ha velat tillgripa en teaterkupp.
Nej, om jag bestämde mig för det, så måste det vara med ga-
rantier för att lyckas.
Enda sättet, men det säkra, var att få honom att se på något
eller läsa ett eller annat framme vid bordet, stå bredvid, och
skjuta honom mellan skuldrorna, med revolvern ända in på
rocken. Skottet skulle alltid döva så mycket att jag kunde hinna
ge honom ett till.
Men skjuta bakifrån? Fegt? En lönnmördare. Se honom vän-
da sig om, bitter, hatfull, döende – denna människa, som jag kru-
pit för som en hund i stoftet! Denna sista blick. – »Du har skju-
tit mig i ryggen!« – Nej, det var för lömskt, det var för vidrigt.