Gissa Bokcitatet

I en dag eller två var mina nya kamraters nio personligheter en aning hopblandade. De var väldigt olika varandra förstås, men det tar tid att lära sig skilja folk åt. Efter en första kort granskning vågade jag inte titta för noga på dr Gambit, eftersom jag var rädd att verka oförskämd. Han satt vid kortsidan av bordet, vilket var naturligt antar jag eftersom han var den ende herren i sällskapet.
Det första intrycket jag fick av honom var att han var skallig, nästan fullkomligt skallig, väldig knubbig och nervös. Det var svårt att se hans ögon eftersom han hade väldigt tjocka glasögon på sig. När jag till slut lyckades kika bakom de där tjocka glasen såg jag att han hade vänliga gröna ögon med mörka ögonfransar, vilket inte riktigt gick ihop med ett sådant ansikte; de såg ut som ögonen på ett barn. Det var ögon som inte tittade på någonting. Jag antar att han var så närsynt att det inte fanns mycket han kunde se ändå, den stackars mannen.

En måndag eller tisdag, jag har glömt vilket, satt jag vid bidamen och försökte lära mig att virka. Fru Gambit sade att lättja var den verkliga orsaken till min girighet, så jag tänkte att jag skulle försöka virka en sjal. Maude hade gett mig lite grön ull och en lektion i virkning. Det var inte ens i närheten av att vara så lätt som hon försökte få mig att tro. Jag hade slutat att beundra bina och avundas dem deras effektiva arbete, när Natacha Gonzales plötsligt dök upp. Hennes huvud var invirat i en lila sjal som om hon hade tandvärk.
"Jag är helt utmattad", sade hon och himlade med ögnen som om de vore enorma roterande katrinplommon. "Det har varit omöjligt att få någon sömn i tre dagar."
"Fru Gambit kanske kan ge dig lite sedebrol om du ber henne. Det ska vara väldigt effektivt", sade jag vänligt. Natacha tog sig för huvudet och stönade. "Sedebrol! Men det är klart att du inte förstår. Jag är yr av sömnighet, men jag vågar inte stänga ögonen av rädslal för råttorna."
Det här gav mig en chock, jag har alltid varit livrädd för råttor och möss. "Vad hemskt", sade jag, "har du råttor i din bungalow?"
"ENORMA råttor", sade Natacha. "Jag skulle vilja påstå att de här råttorna är nästan lika stora som en hund. Så det är klart att jag inte vågar sova. De skulle kunna gnaga av mig näsan."

Det är dags att tygla inspirationen och göra uppehåll en stund på vägen, som när man betraktar en kvinnas vagina; det är gott att se över sträckan som redan tillryggalagts, och sedan, med utvilade lemmar, kasta sig framåt med häftiga språng. Att i ett enda andetag lägga sträckan bakom sig är inte lätt; och vingarna blir mycket uttröttade under en flykt utan hopp och ånger. Nej… låt oss inte leda den ursinnigt grävande och hackande pöbeln djupare ner i denna sångs explosiva gruvgångar! Krokodilen ändrar inte ett ord av spyan som forsade ur hans kranium. Det kan inte hjälpas om någon hemlighetsfull skugga, eggad av det lovvärda målet att hämnas den männsklighet jag så orättvist attackerat, förstulet öppnar dörren till mitt rum, stryker som en måsvinge mot väggen, och stöter en dolk mellan revbenen på denne missdådare, denne plundrare av ett himmelskt vrak! Stoftet kan lika gärna lösas upp sina atomer på det här sättet som på något annat.