Gissa Bokcitatet

De Quincey som pratar om sina opiedrömmar?

Befogad gissning. Vi befinner oss i samma tid men på annan plats.

(direkt forts på föregående citat)

Det känns som det är något från den franska romantiken. Och Swedenborg är i ropet. Gissar att det är ett verk runt 1840, men det är inte Baudelaire.

Du är helt rätt ute.
Vet inte om eftersökte författare kände Baudelaire personligen,
men de delade en gemensam vän.

Någon från Le Club des Hashischins då? Gérard de Nerval?

Honoré de Balzacs nyligen, till svenska, översatta Séraphita?

Gerard de Nerval är rätt författare.
Mäktar du med en gissning på verket, finns inte så mycket översatt?
Vill påstå att citaten är hämtade från hans mest kända text.

Vännen Nerval och Baudelaire delade var naturligtvis Theophile Gautier.
Övrig kuriosa om Nerval är att han hade en hummer som husdjur; Thibault.
En hummer som han höll i ett blått band och sågs rasta på Paris gator.

Även detta en högst befogad gissning. Förstår att tankarna drogs hit med tanke på Swedenborg-referensen. En väldigt fin bok för övrigt.

Jag valde mellan Nerval och Gautier, men Nerval kändes mer rätt... Vilket verk? Det står då mellan Sylvie och Aurélia... Sist jag var i Paris köpte jag Nervals fina lilla Flâneries parisiennes med förord av Gautier. Hashrökarklubbens vackra hus finns för övrigt kvar för beskådan på lugna Île St Louis. Och en oas i staden är Palais-Royal där Nerval promenerade med sin hummer. Den slummig gränd, och hela det kvarter, där Nervals dagar ändades är sedan länge borta.

Det var den hallucinatoriska lilla pärlan Aurélia som citerades (här hämtad ur textsamlingen Andra Riken).

Apropå Gautier så skriver Nerval i ett brev till honom, angående sin minst sagt märkliga syn på resandet,
följande: "En gång var du oförståndig nog att förstöra ditt Spanien genom att åka dit, sedan fick du uppbåda mycket begåvning och uppfinningsrikedom för att slippa medge det. Själv har jag redan, rike efter rike, provins efter provins, förlorat den vackraste halvan av världen, och snart kommer jag inte längre att veta var jag ska söka tillflykt för mina drömmar, men det är Egypten som jag mest ångrat att jag fördrivit ur min fantasi för att sorgligt nog ge plats i mina minnen. "

Skulle gärna ta en titt på Haschrökarklubbens hus jag också, men efter Nervals brev vet jag inte om jag vågar, haha.

Nåväl över till farbror!

Nerval har en poäng där, och i massturismens tidevarv har han rätt. Bästa resan sker i läsfåtöljen.

Det var en gång en dumbom.
Han levde länge glad och förnöjd, men så småningom nåddes han av ryktet att han överallt betraktades som en enfaldig fårskalle.
Dumbommen kände sig obeahgligt berörd och började grubbla över hur han skulle få ett slut på dessa olustiga rykten.
Då rann plötsligt en idé upp i hans lilla förmörkade hjärna. Och han beslöt sig för att genast sätta den i verket.
På gatan mötte han en bekant som började lovorda en välkänd målare. "Bevare mig väl!" utbrast dumbommen. "Det var längesen den målaren kom ur ropet. Visste ni inte det? Det hade jag mig verkligen inte väntat mig av er. Ni är efter er tid."
Den andre blev rädd och höll genast med dumbommen. "Vilken strålande bok jag har läst idag!" sa en annan bekant till honom.
"Bevare mig väl" utbrast dumbommen. "Generar ni er verkligen inte för att säga det? Den boken är verkligen inget värd. Den har alla tröttnat på för längesen. Visste ni inte det? Ni är efter er tid."
Också denne blev rädd och höll genast med.
"Min vän X. är verkligen en märklig man!" sa en tredje till dumbommen. "Det är verkligen en nobel människa."
"Bevare mig väl!" utbrast dumbommen. "X. är en inpiskad skojare! Han har ruinerat hela sin släkt. Det känner väl alla människor till! Ni är efter er tid!"
Också den tredje blev rädd och höll med dumbommen och tog avstånd från sin vän.
Så var det alltid. Vem man än berömde hade dumbommen samma svar till hands. Ibland kunde han också förebrående tillägga: "Tror ni verkligen alltjämt på auktoriteter?"
"En giftig herre!" började hans bekanta säga om dumbommen. "Men vilket huvud!"
"Och vilken vass tunga!" lade andra till. "Det är en verkligt begåvad karl!"
Det slutade med att utgivaren av en stor tidskrift föreslog dumbommen att sköta recensionsavdelningen. Och dumbommen började att kritisera allt och alla utan att på minsta sätt ändra sina maner och sina utrop.
Han som en gång i världen gav sig på allt vad auktoriteter hette har nu själv blivit en auktoritet, och ungdomen vördar och fruktar honom.
Vad ska den stackars ungdomen göra? Det låter sig sägas att man inte borde vörda honom, men å andra sidan hamnar ju den som underlåter att visa honom respekt bland de efterblivna!

Jag känner inte igen innehållet, men tonfallet låter lite som Tage Danielssons Sagor för barn över 18 år.