Gissa Bokcitatet

Fan vad jag inte gillade den boken!

Thomas Pynchon?

Inte Pynchon. Författaren, som fått många av sina böcker översatta till svenska, har vunnit sitt lands största litterära pris (en blygsam summa pengar), men inte för denna bok. Det rör sig om en mycket invecklad agenthistoria, eller snarare parodi på sådan, som i författarens sedvanliga stil på det hela taget mynnar ut i intet.

"En eftermiddag på Gustave Moreau-museet stod han kvar en lång stund framför Prometeus' plågor. Titanen stod med ryggen mot den kaukasiska klippan med fötterna fastkedjade och händerna bakbundna. Över huvudet en eldstunga; bakom honom en smal jonisk kolonn med kapitälets sidor prydda av två voluter; framför honom den tomma, blåmålade avgrunden. Titanen betraktade himlen med ganska lugn blick, utan synbar smärta, fast en gam gnagde på hans inälvor. En andra fågel vilade oförklarligt vid hans fötter, död kanske, eller mätt, fullproppad av prometeisk lever.

Bredvid Selmer stod en jättestor karl med kroppen täckt av grå flanell och granskade dukens övre del utan att kasta en blick på det centrala motivet, ögonen präglades av en sådan uppmärksamhet att man kunde tro att han bestämt sig för att bara koncentrera sig på föremål i samma höjd, eller också att han ville utnyttja sin ovanliga längd till att ägna sig åt tavlors övre delar.

I övrigt hade mannen ett rektangulärt, blekt ansikte. Överst på hans hjässa, så ovanligt långt från golvet, fanns ett ouppnåeligt lager av vitt hår som tedde sig som evig snö. Blicken kretsade sakta och noggrant kring verkets översta fjärdedel med enveten ihärdighet.

Den märkliga jätten gjorde Selmer nyfiken. Han lutade huvudet lite bakåt och riktade en fråga mot höjden rörande den gam som inte gnagde alls. Vad gjorde den där? Vad skulle den tjäna till? Vem var den där gamen? Det tog en stund innan svaret rullade ner."

Antar att du avser Goncourpriset, en fransman alltså?
I så fall gissar jag på Patrick Modiano. Han har fått priset och leker ju ibland med deckarformen.
Någon lämplig titel kan jag inte komma på.

Inte Georges Perec?

Känner inte igen stycket, men beskrivning skulle kunna passa bra till Jean Echenoz. Så jag chansar på honom. Tror dock mer på att Georges Perec är rätt svar...

Japp, det var 'Nollmeridianen' av Jean Echenoz. Modiano är också en favorit, men tonen i hans böcker är väl lite dystrare i tonen. Och visst är det surt att Perec inte hann skriva fler böcker. Men, men...

Ordet är ditt Ahruon.

Tack.

"Försöker jag minnas allt som har skett, varje händelse, varje detalj av detta äventyr, är det omöjligt, inte för att mitt minne sviker utan för att krigets dagar och nätter känns så fruktansvärt långa och förtätade och för att jag inte kan rekonstruera deras exakta förlopp.

Som en tid jag inte hade upplevt själv, en tid som någon annan hade berättat om och som inletts långt före mig, i någon annans minne. Blandade med drömmar, bilder, larm, skrik och illusioner. Blandade med andras tid, med andras minnen, med andras hopp och förtvivlan. Allt jag med säkerhet kan hävda är att jag var med. Jag dog inte i Argonneskogen, jag överlevde det skoningslösa kriget. Men jag blev en annan, på slagfältet förlorade jag en del av mig själv, min barndom, min ungdom och förmodligen även min framtid."

Le Clézio Allt är vind

Visst är det så. Frågan till farbror Sven.

Tackar. nu har jag till slut plockat fram ett alster:

Laura kastade en blick utåt esplanaden, innan hon drog ner rullgardinen. Hon hade flyttat till Narvavägen nu. Det var det nyaste.
Septemberaftonen var klar och sval. De förmögna spegelrutorna i huset mitt emot sände diskreta guldreflexer. Den lilla lyxkyrkan i hörnet liknade ett bigott syskrin. Esplanadens nyplanterade träd voro varandra lika som soldater i leder och marscherade i kolonn ut mot Gärdet.
Laura suckade lätt och välbehagligt. Man var i stan igen. Säsongen började.
Hon vred på ljuset. Den gräddvita rullgardinen slöt kretsen av rummets intima koketteri. Hon slog sig ned vid toalettbordet. I dess spegel såg hon ett ansikte, som ännu hade badsäsongens solbränna kvar. Den missklädde inte, gjorde håret ännu blondare och tänderna ännu vitare. Hon var en trettioårs kvinna numera, Laura. I sin fyllighet hade hon fått något av blond renässanstyp, något på samma gång rått och raffinerat. Hennes solkattsleende var fullt av hälsa och ljus fräckhet.
Men just nu log Laura inte. Kvinnor äro över huvud taget aldrig så allvarsamma, som då de syssla med sitt eget utseende. Från legationernas belägring vid boxaruppproret i Kina berättas om en dam som, medan människorna dogo av svält omkring hennne, stal undan äggulor för att bevara färgen på sitt hår. Sådant är allvar...
Laura hade alltid långa tête-à-têter med sitt eget ansikte, innan hon släppte ut det bland folk.

Svenskt, med pluralformer på verben. Agnes von Krusenstjärna är mitt skott i mörkret.