Gissa Bokcitatet

Antar att det gäller Sibeliuskans Janne, den busgrabben; kan det sålunda röra sig kring Bo Carpelans Axel?

Visst kan det! Friherre Carpelan, ensam tvåfaldig Finlandiapristagare, därmed enfaldig -mästare , relaterar hur farfarbror Axel fångar dagen i det han brevledes föranleder Jeans overtyr med namnet av fädernelandet, en kontakt som ut- & invecklas till mångårig symbios där dagbokar’n finner sin mening i offer till Sibellans kväde. (Vänta nu – åter ett fall av tonsättarbiografi tecknad a famulo... Är då inte det rysliga över än?)

Pojkens tur att tömma en ficka.

Jag hade alltså en poäng där!

Visst hade du det, lika klart som det kalla vatten Sibelius plägade bjuda. Hoppas också någon fick lösryckt intryck att Axel var den som stod för fiolerna – bokstavligen alltså; han gjorde det ju bildligen.

27 februari

I natt har det åter snöat ymnigt. Barnen är förtjusta, för snart blir vi tvungna att ta oss ut genom fönstren, säger de. Faktum är att drivorna nu på morgonen blockerar porten, så att vi inte kan komma ut annat än genom tvättstugan. I går förvissade jag mig om att det fanns tillräckligt med livsmedel i byn, ty vi kommer säkert att någon tid framåt bli isolerade från den övriga mänskligheten. Det är inte första vintern vi blir insnöade, men jag kan inte påminna mig att någonsin ha sett så höga drivor här. Jag begagnar tillfället att fortsätta med att skriva ned min påbörjade berättelse.

8 mars

Den enda glädje jag kan bereda Amélie är att avhålla mig från att göra saker och ting, som hon inte tycker om. Dessa fullständigt negativa kärleksbevis är de enda hon tillåter mig. Hon kan icke göra sig ett begrepp om i hur hög grad hon redan har tvingat in mitt liv inom snäva gränser. Gud give att hon av mig begärde en svårutförbar handling! Med vilken glädje skulle jag inte för hennes skull företa den mest dumdristiga och farofyllda! Men det är som om hon ryggade för allt som skiljer sig från det vanliga; livets gång innebär för henne endast att lägga bakom sig den ena dagen liknande den andra. Hon önskar inte att jag skall skaffa mig nya egenskaper, hon tillåter inte att jag gör det, nej, inte ens att jag söker ytterligare utveckla de dygder hos mig, som hon erkänner. Varje själslig ansträngning från min sida att i kristendomen se något annat än ett bemästrande av instinkterna betraktar hon med oro, när hon inte rent av klandrar den.

Jag har studerat hela Evangeliet utan att finna en enda befallning, ett enda hot eller förbud... Allt sådant finner jag endast hos Paulus. Och det är just frånvaron av allt sådant i Kristi egna ord som plågar Jacques. Människor med Jacques' läggning förlorar sitt andliga fotfäste, så snart de inte kan stödja sig på förmyndare, ledstänger och dårvaktare. Dessutom har de svårt att hos andra tolerera en frihet, som de själva avstår ifrån, och de söker att genom tvång tillförsäkra sig allt det som man gärna skulle bevilja dem av kärlek.

"Ja, men pappa", sade han, "även jag önskar att själarna ska bli lycksaliga."

"Nej, min vän, du önskar att de ska bli lydiga."

"Det är just i underkastelsen lycksaligheten ligger."

Jag låter honom få sista ordet, emedan jag inte tycker om tvister, men jag vet mycket väl att man äventyrar lycksaligheten, om man försöker uppnå den genom medel, som tvärtom bör vara endast en verkan av lycksaligheten - och att det är lika sant att en älskande själ med glädje frivilligt underkastar sig som att ingenting säkrare fjärmar från lycksaligheten än en underkastelse utan kärlek.

För övrigt resonerar Jacques riktigt, och om jag inte plågades av att redan hos en så ung människa stöta på så mycken doktrinär stränghet, skulle jag säkert beundra hans säkra argument och osvikliga logik. Jag har ofta en känsla av att jag är yngre än han, yngre i dag än jag var i går, och jag upprepar för mig själv Kristi ord: "Om I icke bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket."

Postmiddagsledtråd

Jaså, ni trotsar. Då är det bara baksidestext som gäller.

"Man läser boken imponerad av dess klassiskt rena fulländning. Det centrala /.../ temat - den egoistiska dubbelbottnen i även vår finaste ambition - gestaltas här enkelt och gripande i bilden av den protestantiske prästen, som i det längsta vill tro, att han med himmelsk kärlek älskar den blinda flicka, som han tagit hand om, och som först då hans egen son närmar sig henne, måste erkänna, att även hans egen kärlek är av jordisk art."

SVEN STOLPE I AB

X (18xx-19xx) är en av detta århundrades största författare. Han erhöll nobelpriset år 19xx för sin förmåga att i aldrig svikande ärlighet och identitet [?] söka kartlägga människans innersta drivkrafter.

Låter som Gides Pastoralsymfonin?

Och bilden var en studie för (den i slutändan ganska sötsliskiga) visualiseringen av Pastoralsymfonien - Beethovens alltså - i Fantasia. Över till dig!

Herman lämnade våningen och sprang nerför trapporna. Om han inte försvann snabbt skulle Jadwiga ropa honom tillbaka. Varje gång han gick hemifrån sa hon adjö som om nazisterna härskade i Amerika och hans liv var i fara. Hon lade sin heta kind mot hans och bad honom se upp för bilar, inte glömma bort att äta. Hon klängde sig fast vid honom med en hunds hängivenhet. Herman retade henne ofta, kallade henne dum, men han kunde aldrig glömma det offer hon gjort för hans skull.