Gissa Bokcitatet

Nej. Författaren föddes nästan tjugo år tidigare än Bernanos.

André Gide (Jordisk föda)?

Inte heller Gide. Här kommer ännu ett citat.

Då han var hos henne, då han höll hennes små händer i sina och viskade till dem Verlaines ord: "Vackra små händer som skall sluta mina ögon", då han hörde henne säga "min lilla bror, mitt fädernesland, min älskade", och hennes röst ännu dröjde kvar i hans hjärta med en mild och obestämnd klang av hans hembygds kyrkklockor, då trodde han henne. Och om han inte kände sig så lycklig som förr, tycktes det honom åtminstone inte omöjligt att hans hjärta en dag skulle tillfriskna och återfinna lyckan. Men då han var borta från [---], ibland också då han var hos henne och såg hennes ögon glänsa av kärlekens eldar och genast föreställde sig hur de tidigare måste ha tänts av en annan - vem vet om det inte kunde ha varit i går, liksom det skulle kunna bli i morgon - och då han själv just hade givit vika sitt rent fysiska begär till en annan kvinna och påminde sig hur många gånger han redan hade gjort och kunnat ljuga för [---] utan att därför sluta älska henne, då tyckte han inte längre det var orimligt att tänka sig att också hon kunde ljuga för honom, han förstod att hennes kärlek till honom inte nödvändigtvis måste vara död för att hon skulle kunna göra det och han förstod att innan hon kände honom måste hon ha kastat sig mot andra män med samma glöd som nu brände honom - och som tycktes komma så mycket fruktansvärdare än den milda glöd han själv lyckades uppväcka i henne därför att han såg den med inbillningens ögon som förstorar allt.

Phew. En mening av Molly Bloom-längd, nästan.

Har ingen aning, men Marcel Proust återstår att gissa på!

Kan det vara något av Colette? Chéri kanske?

Där satt den!

Ett ganska impopulärt Proust-verk - "Slutet på svartsjukan" från hans Noveller.

Över till Svensson!

Bravo HusvagnSvensson och tack dallassallad för valet. De första två citaten kändes knappst komma från Proust. Är det Vallquists översättning här också? Det sista fick mig i vart fall att bläddra i På spaning...

Det kanske hjälper att inte vara så hemma i fransk litteratur! Jag får tacka Farbror Sven, speciellt för gissningen på Georges Bernanos. Det låter som något för mig att kolla upp för läsning.

Då så:

" Den stora aulan var fylld till sista plats av en mångskiftande publik, ditlockad från hela Paris, författare, journalister, berömda aktörer och aktriser, fashionabla demimonder, alla sjukligt nyfikna att bevittna hypnotismens märkliga fenomen, dittils halvt förgätna sedan Mesmers och Braids dagar. Det var under en av dessa föreläsningar jag blev bekant med Guy de Maupassant, redan då ryktbar genom sin " Boule de Suif" och sin oförgätliga "Maison Tellier". Vi brukade ha långa samtal om hypnotism och alla slags själsliga rubbningar, han tröttnade aldrig på att försöka draga ur mig det lilla jag visste härom. Han ville också veta allt möjligt om vansinne, han samlade just då material till sin fruktansvärda bok Le Horla, en trogen bild av hans egen tragiska framtid. Han gjorde mig till och med en gång sällskap till professor Bernheims klinik i Nancy, som öppnade mina ögon för Salpêtrièreskolans brister i fråga om hypnotism. Jag var också en vecka gäst ombord på hans jakt. Jag kommer väl ihåg hur vi sutto uppe en hel natt och talade om Döden i den lilla salongen på hans "Bel-Ami" förankrad utanför Antibes. Han var rädd för Döden. Han sade att tanken på döden sällan lämnade honom. Han ville få reda på olika slags gifter, hur hastigt de verkade och hur relativt smärtfritt. Men i synnerhet envisades han att fråga mig om hur det var att dö genom drunkning."

Vem säger sig ha mött den store mästaren Maupassant?

Nej, det är Karin Bong som har översatt de här novellerna. Det är en gammal Rydahlsupplaga från 1956. Med ett fint omslag av Nils Skoog.

"På eftermiddagen antogs mitt erbjudande som frivillig läkare vid kolerasjukhuset Santa Maddalena. Två dagar senare försvann jag från sjukhuset efter att ha upptäckt att den rätta platsen för mig inte var bland de döende på sjukhuset, utan bland de döende i fattigkvarteren.

Hur mycket lättare skulle det inte ha varit både för dem och för mig, tänkte jag för mig själv, om bara deras dödskamp inte hade varit så lång, så fruktansvärd! De lågo där i timmar, ja, i dagar, i stadium algidum, kalla som lik med vittuppspärrade ögon och vidöppen mun, till synes redan döda och dock ännu vid liv. Kände de någonting, förstod de någonting? Så mycket bättre för de få, som ännu kunde svälja den sked med opium någon av Croce Biancas frivilliga rusade in och hällde i munnen på dem. Kanske hjälpte den ibland att göra slut på dem, innan soldaterna kommo på natten för att kasta dem alla i en hög i massgraven på Camposanta dei Colerosi. Hur många voro ännu vid liv när de kastades ner? Hundratals är jag viss om. De som redan vora döda och de som ännu voro vid liv sågo precis likadana ut. Här var ingen tid att förlora med medicolegala undersökningar och ingen som kunde göra dem, där fanns dussintals döda i varje gränd, orderna voro stränga, alla måste föras bort under natten"

Vem består oss med denna skakande ögonvittnesskildring av en koleraepedemi?

Drar till med Axel Munthe, som ju hängde runt i Neapel kring 1880!

Boken om San Michele?

Sanningshalten i Boken om San Michele kan man tvista om, men den är en av de största succéerna av en svensk någonsin. Väl gissat!

Då lyfter vi vår blick från the trailer park till de högre luftlagren.