Gissa Bokcitatet

Nej, inte Heine. Ett stycke till kommer nog att röja verket.

"Fenomenet vid nedre delen av vaxljuset /.../ där något genomskinligt ljust lägger sig framför mörkret och framkallar den blå färgtonen, skall jag nu visa er i förstorad skala."

Han tog en sked i vilken han göt sprit som han antände. Härigenom uppstod ett genomskinligt ljusskikt, genom vilket mörkret tedde sig blått. Höll jag den brinnande spriten framför nattmörkret, blev det blå kraftigare, höll jag den mot det ljusa, försvagades det blå eller försvann helt och hållet.

Jag uttryckte min glädje över detta fenomen.

"Ja, /.../ det är just naturens storhet att den är så enkel, och att den ständigt upprepar sina största företeelser även i smått. Samma lag som gör himlen blå ser man likaså vid basen av ett brinnande ljus, vid brinnande sprit liksom vid belysta rökmassor, som stiger upp från en by, bakom vilken ligger ett berg höljt i mörker."

"Men hur förklarar Newtons lärjungar detta mycket enkla fenomen?" frågade jag.

"Det behöver ni inte ha reda på" /.../ Det är alltför dumt, och man anar inte vilken skada det gör ett gott huvud att befatta sig med något som är dumt. Bekymra er inte det minsta om Newtonianerna, utan nöj er med den rena läran, det klarar ni er bäst med."

Den sista ledtråden gör att man osökt kommer att tänka på Goethes färglära.

Men, men, jag har visserligen bara bläddrat litet förstrött och roat i nämnda verk men inte är väl den upplagd på detta vis?

Kanske en roman som (delvis) bygger på konflikten mellan Goethe och Newton?

Detta måste väl ändå vara Samtal med Goethe av Eckermann.

Ja, vem skall känna Goethe om inte Faustus själv. Samtal med Goethe, eller Samtal med Tony Rickardsson som den heter i Ezzelinos kommande och uppenbarligen ganska fria nyöversättning, är rätt; jag gjorde alltså en jönsig Jeopardy och ställde frågan till ett svar som redan fanns men försökte i alla fall jävlas en smula med mina medmänniskor genom att välja naturvetenskapligt anstrukna citat. (I sammanhanget stötte jag förresten på denna länk angående Goethe och Newton.) Över till Faustus!

Hmm. Snart skulle man behöva ett register för att minnas vilka böcker som redan förekommit i den här och frågesportstråden. Följande tror jag i alla fall inte har varit med. Författarnamnet räcker:

Ja, jag tycker om djur...
Jag tycker om kyckling... får... anka... färsk lax... oxe... kalkon med kastanjer... & till och med utan kastanjer - med tryffel...
Ja... jag tycker om djur; ... ty jag är snäll mot dem... för snäll... till och med...

*

Jag följer dem alltifrån deras barndom; ... jag är närvarande - som vän - vid deras förlovningar... vid deras bröllop...
Jag går emellan i all vänskaplighet vid deras strider - om jag vill, förstås...
Jag ger dem råd - familjeråd - faderliga råd.

Mesdames...
Mesdemoiselles...
Messieurs...
... Michelet sa, anspråkslöst, att djuren är "våra underlägsna bröder"; ... vilket med andra ord vill säga att Människan är djurens överlägsna broder...
... Vi har ej djurens åsikt i denna fråga...
... Det vi vet om dem är att de är goda medborgare i Naturen;... att de har rättigheter och skyldigheter;... & att deras intelligens är beaktansvärd...
... Vissa betecknas som "husdjur". Varför?... Jag vet inte...

Jaha, inga gissningar? Jag fortsätter citera den här dårfinken som egentligen är mest känd för något annat än sina litterära alster:

... Jag känner inte till något litterärt verk skrivet av ett djur - & det är förargligt nog...
... Hade djuren förr i tiden någon litteratur?
... Det är möjligt...
... Visst, den skulle kunna ha förstörts i en stor eldsvåda... mycket... mycket stor...

En knepig en, skrev han så där prickigt eller har du beskurit citaten hårt? Provar med en gissning på Charles Fourier.

Inte Fourier. Med reservation för att jag bara har läst honom i översättning tycks den eftersökte verkligen ha skrivit så där prickigt, om än inte hela tiden:

Sommaridrotter: flera läsare frågar oss om reglerna för rysk tennis, som den här säsongen kommer göra dundersuccé i alla slott. De kan sammanfattas sålunda: matchen spelas om natten i blomsterrabatter, upplysta av båglampor; mer än tre spelare tillåtes ej; nätet är avlägsnat; bollen ersatt med en fotboll; begagnandet av racketar är förbjudet. I ett i utkanten av planen grävt dike döljer man en orkester som ackompagnerar spelarnas upptag. Denna sport avser att utveckla en extrem smidighet i handlederna, i halsen och i fotknölarna. Den åtnjuter Medicinska akademiens gillande.

Först funderade jag på Nijinksij, men nu undrar jag om det istället inte är Satie som eftersöks? Rysk tennis?

Visst är det det. Den excentriske kompositören gav även ut en tidskrift, har jag för mig, och skrev underhållande betraktelser och aforismer. Citaten är hämtade ur den läsvärda översättningsvolymen Rysk tennis, ja. Ytterligare en del kan (på franska) läsas här:
http://www.gilles-jobin.org/citations/?au=341

Över till Boeing!

Tack Pojken M. GB. för påminellsen. Hade glömt bort denna tråd. Ursäkta! Här kommer ett uppslag ur boken på nattduksbordet...

"Jag önskade att jag aldrig hört ryktet om Phat Diem, eller att ryktet hade handlat om vilken annan stad som helst och inte om den nordliga ort där min vänskap med en fransk sjöofficer skulle göra det möjligt för mig att smyga mig in utan censur, utan kontroll. Ett brakreportage för tidningen? Inte nu, när världen inte ville läsa om annat än Korea. En chans att dö? Varför skulle jag vilja dö, när Phuong sov vid min sida var natt? Men jag visste svaret på frågan. Alltifrån barndomen hade jag aldrig trott på något bestående, och ändå hade jag längtat efter det. Alltid var jag rädd för att förlora lyckan. Den här månaden, nästa år skulle Phuong komma att lämna mig. Om inte nästa år, så om tre år. Döden var det enda absoluta värdet i min värld. Om man älskade livet, skulle man aldrig mer förlora något för alltid. Jag var avundsjuk på dem som kunde tro på en Gud och jag misstrodde dem. Jag hade en känsla av att jag höll modet uppe med en fabel om något oföränderligt och bestående. Döden var något mycket mera visst än Gud, och när döden fanns nära, kunde det inte längre finnas någon daglig möjlighet för att kärleken skulle dö. Mardrömmen om en framtid fylld av långtråkighet och likgiltighet skulle skingras. Jag skulle aldrig ha kunnat vara pacifist. Att döda en männsika är förvisso att göra henne en ovärderlig välgärning. Ja, människor älskade sina fiender alltid och allestädes. Det var sina vänner de ville ha kvar för att tillfoga dem smärta och vålla dem tomhet."