Gissa Bokcitatet

"Mannen kommer gående norrut. På ryggen bär han en säck, den första säcken, som innehåller mat och några redskap. Mannen är stark och grov, han har rostrött skägg och små ärr i ansiktet och på händerna - har han fått dessa sårmärken under arbete eller i strid? Han har kanske just avtjänat ett straff och vill gömma sig, han är kanske filosof och söker frid, men i vilket fall som helst så kommer han nu här, en människa mitt i denna ofantliga ensamhet. Han går och går, det hörs inget ljud av fåglar eller fyrfotadjur omkring honom. Ibland säger han ett och annat ord för sig själv: hå hå, ja ja! säger han."

Det är inledningen till Knut Hamsuns Markens gröda, detta storartade romanepos om mänsklig härdighet.

Ja, den var kanske lite lätt? Funderade på att ta nåt ur "mysterier" istället. Nåja. Din tur.

Och vad kunde passa bättre för en gammal Knutbyfanatiker att citera än detta stycke ur en bok jag tycker mycket om:

"Alltså en sammansatt känsla som förlamade och berusade mig på samma gång: en blandning av rädsla och iver, äckel och njutning. Och när jag äntligen lyckades öppna ögonen såg jag att hon stod naken framför mig, och hennes kropp tycktes utstråla ett elektriskt fluidum som rörde vid min kropp och väckte min lusta.
Men hur och på vilket sätt kunde denna kvinna vara Straffet som den Heliga Sekten sedan urminnes tider tänkt ut och sadistiskt förberett för att nu låta drabba mig? Med bävan, och samtidigt med ett hopp jag borde kalla svart (det hopp som måste finnas i Helvetet), såg jag att denna orm tänkte ligga med mig. I mörka tropiska nätter hade jag sett masttopparna gnistra av Sankt Elmseldarnas spöklika elektricitet; på samma sätt såg jag nu hur den magnetiska fluorescens som strålade i rummet gnistrade från hennes fingertoppar, hår, ögonfransar och från hennes darrande bröstvårtor: längtansfullt som kompasser av varmt kött i närheten av den mäktiga magnet som dragit dem till sig genom mörka nejder av vansinne.
O Svarta Orm besatt av demoner och likväl vägledd av en helig visdom!
Orörlig, stilla som en fågel inför den förlamande blicken såg jag hur hon närmade sig sakta och vällustigt. Och när hennes fingrar till sist rörde vid min hud var det som en elektrisk stöt från den Svarta Havsormen som lever i havets djup."

Mer från samma mörka källa:

"Och sedan kunde jag aldrig mer glömma Oidipus' öde, när han stack ut sina ögon med en nål efter att ha hört Tiresias' ord och bevittnat sin mors kvävningsdöd. Liksom jag heller aldrig mer blev kvitt tanken, en allt starkare och mera välgrundad övertygelse, att de blinda styr världens öden: med hjälp av mardrömmar och hallucinationer, digerdöd och häxor, spåmän och fåglar, ormar och alla slags vidunder som hör mörkret och grottorna till. Så urskilde jag bakom tillvarons yta den vidriga världen. och så började jag träna mina sinnen, skärpa dem med min lidelsefulla iver, med mitt hopp och min fruktan, för att äntligen kunna se mörkrets väldiga makter så som mystikerna når fram till ljusets och godhetens gud. Och jag, Avloppets och Helvetets mystiker, kan och måste säga: TRON PÅ MIG!"

Det måste vara Ernesto Sabatos Om hjältar och gravar?

Så är det, med fantasmagorin om de blindas diaboliska sammansvärjning.

OK. Ännu ett citat, inte så svårt för somliga av er, tror jag:

"I Österrike råder oinskränkt katolsk-nationalsocialistiska uppfostringsmetoder, den som påstår något annat är en lögnare och på samma gång en dumskalle och landets lagar är heller inget annat än nationalsocialistisk-katolska med deras förödande och förkrossande verkningsmekanism. Det är den österrikiska sanningen. Den österrikiska människan är av naturen nationalsocialistisk-katolsk, hon må värja sig mot det hur mycket hon vill. Katolicismen och nationalsocialismen har alltid uppvägt varandra hos detta folk och ena gången var det mer nationalsocialistiskt, andra gången mer katolskt, men aldrig bara det ena av de två. Det österrikiska huvudet tänker alltid bara nationalsocialistiskt-katolskt. Också de österrikiska tänkarna har alltid bara tänkt så, med ett sådant oaptitligt nationalsocialistiskt-katolskt huvud."

Och så vidare.

Vissa oaptitliga somliga kan inte missta sig på Thomas Bernhards ljuvliga och utmattande stil, jag gissar att detta står i vad som blev hans sista bok Utplåning (Auslöschung)?

Somliga har rätt ännu en gång.

"Sedan kände jag mig tom och upphetsad av att föreställa mig vad dom skulle göra så här tidigt på dagen. Jag blev fruktansvärt upphetsad...Jag såg ett helt fettlass ovanpå hennes späda gulvita kropp och bruna ögon. Jag såg hela fettlasset hälla ut några liter grispiss i hennes skållade slida, jag såg en hel ung gris skållas, brännas och svettas bort i badkaret, medan hon satt ovanpå mig, benig, ljuv med brun flickspringa, jag såg till och med blå siffror och blå stämpelmärken och namnet SCAN på hans skinkor och sedn spelade jag tyst "THE $&%£&+ $ OF THE MOTHERS" av Mothers of Invention och dom var åtminstone roliga. Men ingen vaknade. Mina ögon var fortfarande ensamma. Jag hade fortfarande 26 liter sädesvätska. Och eftersom hon hade nämnt Göring så uttryckligt gick jag och tog en bok om Göring som jag hade i min väska, istället för Schönbergs Variationer för gamla kvinnliga träblåsare, som jag aldrig kunnat hitta. I kapitlet om Nürnberg fanns det några brev från Göring där han förklarade sin tåliga kärlek till Emmy:

"Att se den älskades handstil, att veta att dina kära händer har vilat på just detta papper; allt detta och innehållet har rört mig i hög grad, men ändå gjort mig synnerligen glad. Ibland tror jag, att mitt hjärta skall brista av kärlek och längtan efter dig. Det skulle vara en härlig död." "

"Emanuel låste upp dom båda vita dörrarna till det okända femte rummet. Det var dunkelt, men längst bort kunde jag se skenet av en stor vit kakelugn och vid ena kortväggen, nära varandra, stod fyra sjukhussängar. Trots de gulnande blommiga gardinerna och snöfallet som dämpade ljuset såg jag att det låg en gubbe på varje schäslong, ombunden av läderremmar, lysande som stenar eller gråsparvar.
- Vad är det där?
- Ser du inte det? Fyra trötta farbröder. Han skrattade.

Den ene av gubbarna hade munnen full av bomull. Emanuel tog ut bomullen och gubben började.
- Jag vill ha min sprit nu, jag vill ha den nu! Ta hit den, annars dör jag.
Han svalde och svalde som om han kunde svälja ner törsten."