Gissa Bokcitatet

Dörren var låst. Lem bultade på den, men ingen svarade. Han gick till vedbacken efter en yxa och fann Jake Korpen liggande där. Han var skjuten tvärs igenom bröstet. Lem ryckte hastigt till sig yxan och rusade till kojan. För några kraftiga hugg gav dörren vika.

Inne i skumrasket såg Lem till sin fasa hur mannen från Pike var i full färd med att slita av Betty hennes återstående underplagg. Hon kämpade emot så gott hon kunde, men skurken från Missouri var henne för stark.

Lem höjde yxan över huvudet och steg fram för att ingripa. Han kom inte särskilt långt, ty banditen hade förberett sig för just denna eventualitet genom att lägga ut en väldig björnsax innanför dörren.

Vår hjälte steg rätt i saxen och dess sågtandade skänklar slog ihop med jättestyrka omkring hans ena vad och högg tvärs genom byxor, hud, kött och halvvägs in i benpiporna. Han sjönk samman i en hög, som skjuten rätt genom hjärtat.

Vid åsynen av stackars Lem som badade i sitt blod miste Betty sansen. På intet vis bragt ur fattningen fortsatte missouriern kallblodigt sitt skändliga verk och hade snart fullföljt sin avsikt.

Med den olyckliga flickan i sina armar lämnade han därefter kojan. Han kastade henne upp bakom sadeln, klämde sina grymma sporrar i hästens sidor och sprängde bort i riktning mot Mexico.

Hövdingen hette Israel Satinpenny. Han hade legat vid Harvard och hatade den vite mannen med obruten ondska. Sedan många år hade han försökt uppvigla de indianska folken att resa sig och jaga blekansiktena tillbaka till de länder från vilka de var komna, men hittills hade han haft ringa framgång. Hans folk hade förvekligats och glömt sina krigiska seder. Men genom det omotiverade blodsdådet mot Jake Korpen hade kanske hans stund kommit.

Då alla krigarna samlats omkring hans tält steg han ut i full stridsutrustning och höll ett tal.

- Röde män! dundrade han. Tiden är inne att protestera i de indianska folkens namn och att höja vår stämma mot alla styggelsers styggelse, blekansiktet.

I våra fäders minne var detta land ännu ett skönt och ljuvt land, där en man kunde höra sitt hjärta slå utan att behöva undra om det inte var en väckarklocka han hörde ticka, där en man kunde fylla sin näsa med behagfulla blommors vällukter utan att behöva finna att de kom ur en flaska. Behöver jag tala om källor som aldrig vetat av ett järnrörens tyranni? Om hjortar som aldrig smakat hö? Om vildänder som aldrig ringmärkts av Amerikanska statens naturskyddsverk?

Vi förlorade allt detta, och i gengäld tog vi emot den vite mannens civilisation, syfilis och radio, tuberkulos och biografer. Vi tog emot hans civilisation därför att han själv trodde på den. Men nu när han har börjat tvivla, varför skulle vi fortsätta att ta emot? Hans sista gåva till oss är tvivel, ett själsfrätande tvivel. I framåtskridandets namn har han låtit detta land ruttna, och nu är det han själv som håller på att ruttna. Stanken av hans rädsla når upp till den store guden Manitous näsborrar.

På vilket vis är den vite mannen visare än den röde? Vi har bott här sedan urminnes tider och allt var skönt och rent. Blekansiktet kom och fyllde i sin visdom himlen med rök och floderna med avfall. Vad gjorde han i all sin visdom? Jag skall säga er vad han gjorde. Han tillverkade fiffiga cigarrettändare. Han tillverkade utomordentliga reservoarpennor. Han tillverkade papperspåsar, dörrhandtag, konstläderväskor. Alla vattnets, luftens och jordens makter lät han sätta fart på sina hjul inuti hjul inuti hjul inuti hjul. Och de snurrade runt, visst gjorde de det, och ut över landet flöt en ström av toalettpapper, granna askar att ha nålar i, nyckelringar, klockkedjor, konstläderväskor.

När blekansiktet handskades med alla saker han tillverkade, kunde vi röda män bara förundra oss över och prisa hans förmåga att gömma undan sina uppkastningar. Men nu är jordens alla hemligställen fulla. Nu ryms rakbladen inte längre ens i Grand Canyon. Nu, o krigare, har dammen brustit och han sitter upp till halsen i sina fabricerade produkter.

Han har grundligt lortat ner kontinenten. Men försöker han avlorta den? Nej, alla hans ansträngningar går ut på att fortsätta att lorta ner den. Det enda som bekymrar honom är hur han ska kunna fortsätta att tillverka små granna nålaskar, klockkedjor, konstläderväskor.

Missförstå mig inte, indianer. Jag är ingen rousseauansk filosof. Jag vet att det inte går att vrida klockan tillbaka. Men en sak kan man göra. Man kan stoppa klockan. Man kan slå sönder klockan.

Tiden är mogen. Överallt ser vi upplopp och vanhelgelse, fattigdom och våld. Portarna till alla onda andars tillhåll står öppna och genom landet drar våra gudar Mapeeo och Suraniou.

Hämndens dag är inne. Blekansiktets stjärna dalar och han vet det. Spengler har sagt det; Valéry har sagt det; tusen av hans visa män förkunnar det.

O bröder, nu är tiden kommen att hugga honom i strupen och i hans rustnings blottor. Nu när han är sjuk och svag, nu när han håller på att förgås i sitt överflöd av avfall.

Vilda hämnderop bröt fram ur krigarnas strupar. Uppstämmande sitt nya krigsrop "Slå sönder klockan!" målade de sig i granna färger och besteg sina mustanger. I varje krigares hand fanns en tomahawk och mellan hans tänder en skalperkniv.

Innan hövding Satinpenny kastade sig upp på sin egen mustang skickade han en av sina män till närmaste telegrafkontor. Där skulle han avsända ett kodbudskap till alla indianstammar i Förenta staterna, Kanada och Mexiko, en order att resa sig och slå ihjäl.

Med Satinpenny i spetsen galopperade krigarna genom skogen tillbaka i det spår där Jake Korpen hade kommit. Då de nådde timmerkojan fann de Lem alltjämt fastklämd i björnsaxens obönhörliga käftar.

- Yihoiiii! skriade hövdingen, i det han böjde sig ner över den arme gossens utsträckta gestalt och slet skalpen av hans huvud. Svängande sin rykande trofé i luften kastade han sig tillbaka i sadeln och satte kurs på närmaste by, följd av sin hord av blodtörstiga vildar.

En indiangosse lämnades kvar med tillsägelse att sätta eld på kojan. Lyckligtvis hade han inga tändstickor och försökte i stället med två torra pinnar, men hur mycket han än gned dem mot varandra var det bara han själv som blev varm.

Med en ed som illa klädde en så ung person lade han av och begav sig ner till ån för att bada, efter att först ha plundrat Lems blodiga huvud på löständerna och emaljögat.

-Säg mig...säg mig...varför vi lever?
Han skrattar inte åt mig; han finner ingenting komiskt i mitt beteende, eller visar det åtminstone ej. Han står länge och tänker sig alvarligt för. så säger han:
- Skulle min herre inte vilja vara så vänlig och hänvända sig till direktionen. En halvtrappa upp till vänster, var så god!

"Mitt liv som hovdam hos drottning Gerud på Halsenorup blev allt bekymmersammare. Prins Amled hade länge besvärat mig med sin uppvaktning, som jag gjorde allt för att undvika. Han gjorde de konstigaste uttalanden och visade även på annat sätt psykopatiska drag. I ett akut anfall av vansinne stack han ner min far och skickades då till England av sina anhöriga, men förr eller senare skulle han naturligtvis komma tillbaka. Tanken på detta skrämde och plågade mig både dag och natt. Drottning Gerud som förstod hur jag kände det hjälpte mig att få plats i Leire när det nya hovet upprättades där. Hon lovade att inte berätta för någon var jag fanns utan säga att jag hade blivit sjuk och dött.
Jag kom verkligen bort från Halsenorup i sista stund. Bara någon vecka efter min ankomst till Leire fick jag besked om det stora blodbadet, där inte blott konung Fenge och drottning Gerud utan även min bror Lasse gick åt. Lyckligtvis överlevde inte Amled heller.
Drottning Aslög i Leire visade mig stor medkänsla och gjorde vad hon kunde för att skingra min beklämning. När statsbesöket i Lutra blev beslutat fick jag följa med på resan utan annat uppdrag än att sitta barnvakt hos lille prins Hvitserk emellanåt.
Fortsättningen vet du."

Första gången jag såg dig sade jag: "Det finns ingen ursäkt för uppror", och du sade: "Det finns en - om man segrar!".

Ah, då band jag dig till mig. Jag håller med dig. Allt är rätt om man segrar.
Det är dumt att misslyckas. Oförlåtligt!